Affektiv sjukdom

Affektiva sjukdomar, även kallade förstämningssyndrom, är psykiska sjukdomar som främst påverkar individens känsloliv. De kan visa sig genom ett sänkt eller förhöjt stämningsläge, kraftiga svängningar mellan olika känslotillstånd eller genom att känslor upplevs som ovanligt starka. Detta är en betydelsefull grupp psykiska sjukdomar eftersom den berör en stor del av befolkningen.

Den vanligaste affektiva sjukdomen är depression. Begreppet används på två olika sätt: dels som en vardaglig beskrivning av ett tillfälligt sinnestillstånd, till exempel när man säger att man känner sig nedstämd, dels som en medicinsk diagnos där nedstämdheten är mer djupgående, långvarig och funktionsnedsättande.

Många forskare menar att det inte finns någon tydlig gräns mellan normal nedstämdhet och sjuklig depression. De flesta människor upplever perioder av nedstämdhet i livet, men man uppskattar att närmare 20 procent av befolkningen någon gång drabbas av en mer allvarlig depression. Det har diskuterats om depression blivit vanligare eller om ökningen snarare beror på ökad medvetenhet, lägre tröskel för att söka vård och bredare diagnoskriterier.

Depression kan utlösas av påfrestande livshändelser som skilsmässa, arbetslöshet eller förlust av en närstående. Den kan också ha samband med existentiella livskriser, andra sjukdomar eller biologiska faktorer. Vissa kvinnor drabbas av postnatal depression efter förlossning. Forskning visar även samband mellan depression och låg nivå av signalsubstansen serotonin. Enligt stress–sårbarhetsmodellen har vissa individer en ökad känslighet för att utveckla depression. Hos en del förekommer årstidsbunden depression, särskilt under vinterhalvåret.

Depression delas in i lindrig, medelsvår och svår form. Förutom nedstämdhet förekommer ofta symtom som trötthet, koncentrationssvårigheter, obeslutsamhet, minskat intresse och engagemang, aptitförändringar, sömnproblem och nedsatt sexlust. Svår depression bör behandlas eftersom tillståndet annars riskerar att fördjupas. Återfallsrisken är relativt hög och omkring hälften av dem som haft en depression insjuknar igen. Behandling sker ofta med antidepressiva läkemedel i kombination med psykoterapi, exempelvis KBT eller psykodynamisk terapi.

Bipolär sjukdom är betydligt ovanligare än depression och beräknas drabba cirka 1–3 procent av befolkningen. Sjukdomen, som tidigare kallades manodepressiv sjukdom, kännetecknas av växlingar mellan depressiva perioder och perioder av förhöjt stämningsläge, så kallad mani.

Under de depressiva faserna upplever individen ofta nedstämdhet, hopplöshet och låg självkänsla. Livet kan kännas meningslöst och självkritiken är ofta stark. De maniska perioderna kan vara milda, med ökad energi och handlingskraft, men kan också bli intensiva och leda till överdriven självsäkerhet, impulsivitet och bristande omdöme. Det kan resultera i riskfyllda beslut, ekonomiska problem eller sociala konflikter. Maniska personer uppfattas ibland som hyperaktiva eller gränslösa.

Till skillnad från depression, som ofta påverkas av livshändelser och psykosociala faktorer, har bipolär sjukdom en stark genetisk komponent. Sjukdomen uppträder vanligtvis i skov, där perioder av mani och depression varvas med stabila faser då individen fungerar relativt väl. Bipolär sjukdom kan inte botas, men behandlas ofta framgångsrikt med stämningsstabiliserande läkemedel. Behandlingen kompletteras ofta med psykoterapi för att stärka individens förmåga att hantera sjukdomen och förebygga nya skov.