Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

I Sverige används ofta begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) för att beskriva tillstånd som främst har sin grund i biologiska och neurologiska faktorer i hjärnan. Dessa tillstånd påverkar hur individen tänker, uppfattar, reglerar känslor och fungerar i vardagen. Symtomen visar sig oftast tidigt i livet, vilket gör att många får sin diagnos redan under barndomen.

Flera neuropsykiatriska diagnoser har varit föremål för debatt, särskilt ADHD och andra så kallade bokstavsdiagnoser. Kritiken har bland annat handlat om att diagnoserna kan upplevas som breda och att man ibland inte tillräckligt beaktar miljöfaktorer, såsom uppväxtförhållanden, skolmiljö och social belastning. Samtidigt används diagnoserna som ett verktyg för att förstå individens svårigheter och för att kunna erbjuda anpassningar och stöd.

ADHD (Attention Deficit/Hyperactivity Disorder)

ADHD är en av de vanligaste neuropsykiatriska diagnoserna bland barn och ungdomar. Man beräknar att omkring fem procent av befolkningen har ADHD, och diagnosen är vanligare hos pojkar än hos flickor. Orsaken är inte helt klarlagd, men forskningen pekar på en kombination av ärftliga faktorer och påverkan från levnadsmiljön.

Tillståndet kännetecknas av svårigheter med uppmärksamhet, koncentration, impulskontroll och aktivitetsreglering. Dessa svårigheter blir ofta särskilt tydliga i skolan, där kraven på fokus, stillasittande och självkontroll är höga.

Man brukar skilja mellan tre former av ADHD:

ADHD med huvudsakligen uppmärksamhetsstörning, där koncentrationssvårigheter dominerar,

ADHD med huvudsakligen hyperaktivitet och impulsivitet, samt

ADHD av kombinerad typ, där båda typerna av svårigheter förekommer.

ADHD kan ibland förekomma tillsammans med motorisk koordinationssvårighet, vilket diagnostiseras som DCD (Developmental Coordination Disorder).

Stöd och behandling kan bestå av pedagogiska anpassningar, tydlig struktur, hjälpmedel och kognitiv beteendeterapi (KBT). Många behandlas även med centralstimulerande läkemedel, exempelvis metylfenidat eller amfetamin, vilket för vissa ger tydlig förbättring i vardagsfunktionen.

Autismspektrumtillstånd

Autismspektrumtillstånd (AST) är ett samlingsnamn för medfödda tillstånd som påverkar individens förmåga till socialt samspel, kommunikation och flexibilitet i beteende och tänkande. Autism är ett brett spektrum, vilket innebär att symtomen och funktionsnivån kan variera mycket mellan olika personer.

I ena änden av spektrumet finns personer med omfattande funktionsnedsättningar, som till exempel utebliven språkutveckling och behov av stort stöd i vardagen. Många har även samtida funktionsnedsättningar, såsom intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi eller syn- och hörselnedsättningar. I den andra änden finns personer med högfungerande autism, tidigare benämnt Aspergers syndrom, som ofta har normal eller hög begåvning och i många fall klarar vardagen relativt självständigt.

För att diagnosen autism ska kunna ställas krävs att barnet före tre års ålder uppvisar tydliga svårigheter inom tre områden: ömsesidigt socialt samspel, kommunikation samt beteende- och föreställningsförmåga.

Karakteristiskt för personer med autism är svårigheter att förstå och tolka sociala signaler, sätta sig in i andras perspektiv och följa oskrivna sociala regler. Abstrakt tänkande och helhetsförståelse kan vara utmanande, medan detaljfokus ofta är en styrka. Många utvecklar specialintressen och kan bli starkt fixerade vid specifika ämnen, rutiner eller beteenden.

Autism kan inte botas, men med tidiga insatser, struktur, pedagogiskt stöd och beteendeterapeutiska metoder kan individen få goda förutsättningar att utvecklas och fungera i vardagen.