Psykisk hälsa och ohälsa – var går gränsen?

Det kan ibland verka enkelt att avgöra vem som är psykiskt sjuk och vem som är psykiskt frisk. Vissa beteenden uppfattas som tydliga avvikelser, medan andra människor utan problem räknas till det normala. Samtidigt är det ofta omöjligt att avgöra hur någon mår genom att bara titta på ytan. Psykiskt mående är till stor del osynligt och kan skilja sig markant från det intryck en person ger.

Gränsen mellan hälsa och ohälsa är sällan tydlig. Många befinner sig i en gråzon, där man i vissa avseenden fungerar väl men samtidigt upplever psykiskt lidande. Till skillnad från kroppsliga sjukdomar saknas ofta tydliga biologiska tester. Bedömningen bygger i hög grad på individens egen upplevelse och professionella tolkningar.

Psykisk hälsa

Det finns ingen entydig definition av psykisk hälsa. Forskaren Corey Keyes beskriver psykisk hälsa ur ett salutogent perspektiv, med fokus på vad som gör människor friska snarare än sjuka. Psykisk hälsa kan bland annat innefatta positiva känslor, mening i livet, självacceptans, autonomi, goda relationer, social delaktighet och förmåga att hantera vardagens krav.

Internationella organisationer beskriver psykisk hälsa som ett tillstånd där individen kan utvecklas emotionellt, intellektuellt och socialt, i samspel med andra. I svensk folkhälsodefinition ingår både välbefinnande, symtomnivå och funktion i vardagen.

Psykisk hälsa är ett relativt begrepp. Vad som uppfattas som normalt påverkas av kultur, tid, sociala normer och sammanhang. Det som betraktas som avvikande i ett samhälle kan vara accepterat eller eftersträvansvärt i ett annat.

Hur ska man egentligen må?

Människans normala tillstånd är varken ständig lycka eller ständig olycka. För de flesta varierar måendet över tid. Glädje, nedstämdhet, oro och likgiltighet är naturliga delar av livet. Vissa har jämnt humör, andra upplever kraftigare svängningar. Skillnader i temperament och självreflektion gör att människor upplever och tolkar sitt mående på olika sätt.

Kulturella och sociala skillnader

Vad som betraktas som psykisk ohälsa påverkas starkt av kulturella normer. Historiskt har beteenden och identiteter klassificerats som sjukliga som idag ses som fullt normala. Även sociala livsvillkor spelar roll. I miljöer präglade av krig, våld eller extrem otrygghet kan psykisk ohälsa bli ett normaliserat tillstånd, vilket sänker förväntningarna på välbefinnande.

Psykisk ohälsa

Begreppet psykisk ohälsa omfattar både diagnostiserbara tillstånd och mer diffusa former av lidande. I den breda gråzonen kan psykisk ohälsa beskrivas som tillstånd som är ovanliga, svårkontrollerade, orsakar lidande, försämrar vardagsfunktion eller bryter mot sociala normer.

Ökad psykisk ohälsa

Trots förbättrade levnadsförhållanden har den psykiska ohälsan ökat i många västländer, särskilt bland barn och unga. Samtidigt lever vi i en kultur där lycka och framgång ofta framställs som norm, vilket kan förstärka känslor av misslyckande när livet inte motsvarar idealen.

När går det för långt?

Psykiska besvär blir problematiska när de påverkar individens funktion, relationer och livskvalitet i sådan grad att de skapar lidande. Då kan stöd från omgivningen, professionella samtal eller behandling vara nödvändigt. Tidig hjälp kan minska risken för fördjupad ohälsa.

Förklaringsmodeller till psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa kan förstås utifrån flera perspektiv:

Psykodynamiska förklaringar betonar inre konflikter och obearbetade trauman.

Behavioristiska förklaringar fokuserar på inlärda beteenden och associationsmönster.

Kognitiva förklaringar lyfter fram negativa tankemönster och självbilder.

Biologiska förklaringar ser genetiska faktorer och neurokemiska obalanser som centrala.

Socialpsykologiska förklaringar betonar relationer, roller och sociala villkor.

Vilken modell man utgår från påverkar valet av behandling.

Stress–sårbarhetsmodellen

Stress–sårbarhetsmodellen kombinerar flera perspektiv. Den utgår från att människor har olika grad av medfödd sårbarhet. Psykisk ohälsa uppstår när belastningen överstiger individens motståndskraft. En hög sårbarhet kräver mindre stress för att utlösa ohälsa, medan låg sårbarhet kan kompensera fram till mycket hög belastning.

Källa: Keyes (2002); Folkhälsomyndigheten; WHO; Socialstyrelsen