All Activity

Maslows behovstrappa visar att människor har olika behov som hänger ihop och påverkar varandra. De mest grundläggande måste finnas på plats för att man ska kunna fokusera på högre behov. Modellen hjälper oss att se att det inte räcker att bara tänka på en sak i taget – omsorgen behöver ta hänsyn till flera nivåer. De sju nivåerna kan delas upp i två huvudområden: Överlevnad: Fysiska behov (mat, sömn, andning), trygghet och säkerhet, gemenskap och respekt. Utveckling: Självbestämmande, meningsfulla aktiviteter och självförverkligande. Inom social omsorg används behovstrappan som en påminnelse om helhetssyn. Om en person inte får tillräckligt med mat eller sömn blir det svårt att känna trygghet och ännu svårare att delta i sociala aktiviteter. När de grundläggande behoven är uppfyllda kan insatser istället stärka gemenskap, respekt och möjligheten att utvecklas genom delaktighet och meningsfulla aktiviteter. Ett praktiskt exempel: En äldre person som är undernärd (fysiskt behov) får stöd med måltider. När detta fungerar bättre kan personalen också hjälpa till att skapa trygghet i vardagen, ordna sociala aktiviteter och uppmuntra personen att delta i något som känns meningsfullt – till exempel musik eller trädgårdsarbete.

Behov och känslor är nära sammanlänkade. När ett behov inte är tillgodosett uppstår ofta känslor som oro, stress, frustration eller nedstämdhet. När behovet däremot uppfylls kan känslor av trygghet, glädje och välbefinnande infinna sig. Känslor fungerar alltså som signaler som visar om något viktigt saknas eller är tillgodosett. Inom psykologin beskrivs detta i teorier om motivation och affekter. Till exempel menar Tomkins (1962) att grundläggande känslor har en överlevnadsfunktion, där hunger, törst eller trötthet utlöser starka reaktioner som leder till handling. Även modern neurovetenskap visar hur kroppens signalsystem kopplar fysiologiska behov till känslomässiga upplevelser. I social omsorg blir sambandet tydligt. En brukare som inte får tillräckligt med sömn (behov) kan uppvisa irritation eller nedstämdhet (känsla). Omvänt kan känslor av gemenskap och uppskattning förstärka viljan att ta hand om den egna hälsan. Statistik från Folkhälsomyndigheten (2022) visar att psykisk ohälsa ofta samvarierar med ouppfyllda sociala behov, såsom ensamhet. Detta illustrerar hur känslor inte bara speglar, utan också påverkar, tillfredsställelsen av behov.

Behov är något som är nödvändigt för människans överlevnad, hälsa eller välbefinnande. Det kan handla om mat, sömn, trygghet, social samhörighet eller att känna mening i livet. Önskningar däremot är individuella preferenser eller val som kan öka trivsel och livskvalitet, men som inte är avgörande på samma sätt. Skillnaden blir tydlig inom social omsorg. Att få näringsrik mat är ett behov, medan att vilja ha en viss maträtt är en önskan. Behov måste alltid tillgodoses för att undvika risker, medan önskningar bör beaktas för att stärka självbestämmande och livskvalitet. Inom svensk lagstiftning betonas båda perspektiven. Socialtjänstlagen (SoL) talar om att insatser ska tillgodose skäliga levnadsnivåer, vilket relaterar till behov. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) lyfter däremot fram goda levnadsvillkor, där individens önskemål och delaktighet ges större tyngd. I praktiken innebär detta att personal måste kunna avgöra vad som är ett grundläggande behov som alltid ska prioriteras, och när det är möjligt att tillmötesgå en önskan för att öka brukarens välbefinnande.

Motivation är den drivkraft som får en människa att handla, välja eller fortsätta med något. Den kan beskrivas som energi riktad mot ett mål. Inre motivation uppstår när individen känner glädje, mening eller intresse i själva aktiviteten, medan yttre motivation är kopplad till belöningar, påtryckningar eller förväntningar från andra. Inom psykologin betonas ofta självbestämmandeteorin (Deci & Ryan, 1985), där behov av autonomi, kompetens och samhörighet är avgörande för att skapa varaktig motivation. Social omsorg behöver ta hänsyn till dessa faktorer för att stärka brukarens delaktighet och livskvalitet. I praktiken kan motivation påverka allt från att delta i fysisk träning till att ta emot hjälp med personlig hygien. Att förstå vad som motiverar varje individ är därför centralt. En brukare kan vara mer motiverad att gå promenader om de sker tillsammans med en vän, medan en annan finner motivation i att följa ett strukturerat träningsprogram. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att brist på motivation är en vanlig orsak till att äldre tackar nej till sociala aktiviteter, även när de erbjuds stöd. Detta understryker vikten av att arbeta med motiverande strategier snarare än enbart med praktiska lösningar.

Primära behov är grundläggande för människans överlevnad, såsom mat, vatten, sömn, andning och skydd. Dessa behov är biologiskt nödvändiga och måste tillgodoses först. Sekundära behov handlar om välbefinnande, utveckling och livskvalitet. De omfattar till exempel trygghet, gemenskap, uppskattning, självförverkligande och meningsfullhet i livet. Abraham Maslow (1943) lyfter fram i sin behovshierarki hur primära behov måste uppfyllas innan individen kan sträva efter högre mål. Samtidigt påpekar senare forskning, som Steven Reiss (2000), att människor har flera parallella basbehov – både primära och sekundära – som tillsammans formar en unik behovsprofil. Inom social omsorg blir samspelet tydligt. En brukare som inte får tillräckligt med näring (primärt behov) riskerar också att tappa ork och motivation till sociala aktiviteter (sekundärt behov). Omvänt kan starka sociala relationer (sekundärt behov) göra att en brukare äter bättre och tar hand om sin kropp (primärt behov). Exempel från social omsorg: En person med demens som får hjälp att äta (primärt behov) kan samtidigt uppleva trygghet och gemenskap vid måltiden (sekundärt behov). En äldre brukare som deltar i dagverksamhet tillgodoser både behovet av fysisk aktivitet (primärt) och känslan av meningsfullhet (sekundärt). En ung person med funktionsnedsättning som får anpassade hjälpmedel kan både klara hygien (primärt) och känna självständighet och stolthet (sekundärt). Statistik från Folkhälsomyndigheten (2021) visar att ensamhet är en riskfaktor för ohälsa bland äldre. Detta visar hur sekundära behov av gemenskap hänger ihop med primära behov av hälsa och livslängd.

Att åtgärda innebär att man redan identifierat en brist och gör en insats för att återställa balans. Ett behov är alltså inte uppfyllt och kräver en konkret lösning. Att förebygga handlar om att minska risken för att brist ska uppstå genom att arbeta proaktivt, till exempel genom tidiga insatser eller observationer. Att främja är däremot ett bredare perspektiv: här arbetar man för att stärka och utveckla människans resurser och livskvalitet, även när inga akuta brister finns. I Socialstyrelsens vägledningar (2019) betonas skillnaden mellan det reaktiva och det proaktiva. Åtgärder kommer ofta sent i processen, medan förebyggande arbete och främjande insatser kan stärka individens hälsa på lång sikt. Exempel från social omsorg: Åtgärda: En brukare som redan är undernärd får energirik kost och näringsdrycker. Förebygga: Personalen erbjuder regelbundna mellanmål för att förhindra undernäring. Främja: Brukaren uppmuntras att delta i matlagning tillsammans med andra för att både stärka aptit och social gemenskap. Statistik visar att fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador bland äldre. Enligt Folkhälsomyndigheten (2022) inträffar cirka 67 000 fallolyckor per år som leder till sjukhusvård. Här kan skillnaden tydligt illustreras: att åtgärda är att behandla skadan efteråt, att förebygga är att ta bort mattor eller erbjuda gånghjälpmedel, medan att främja kan vara att erbjuda balansträning eller fysisk aktivitet som stärker hälsan över tid.

Behov uppstår när något saknas eller är otillräckligt – detta kallas brist. När en brist identifieras blir den en drivkraft till att söka en lösning. Att tillgodose behov innebär att bristen åtgärdas, vilket leder till ökat välbefinnande eller överlevnad. Enligt Abraham Maslow (1943) finns en hierarki av behov, där de mest grundläggande – som mat, vatten och sömn – måste tillgodoses innan mer avancerade behov som trygghet, gemenskap och självförverkligande kan uppnås. Brist på primära behov kan få allvarliga konsekvenser för hälsa och livskvalitet. Inom social omsorg syns detta tydligt. En äldre person som inte får i sig tillräckligt med vätska (brist) kan snabbt utveckla förvirringstillstånd och fallrisk. Genom att personalen observerar och erbjuder vätska regelbundet tillgodoses behovet, vilket minskar symtomen. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att omkring 20 % av äldre som vårdas inom särskilt boende riskerar undernäring. Detta understryker vikten av att förstå sambandet mellan behov, brist och åtgärder i vardagen. Exempel från social omsorg: En brukare som inte längre kan handla själv får hjälp via hemtjänsten att fylla kylskåpet. En person med nedsatt rörelseförmåga får ett hjälpmedel för att kunna förflytta sig, vilket tillgodoser behovet av självständighet. En brukare som upplever ensamhet får möjlighet att delta i gruppaktiviteter, vilket minskar den sociala bristen och ökar känslan av gemenskap.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) är särskilt sårbara i hederskontexter eftersom de ofta har svårare att förstå och ifrågasätta normer, eller att söka hjälp om de blir utsatta. Begränsningar i kognitiva förmågor kan göra det svårt att se skillnaden mellan vad som är personliga rättigheter och vad som är kontroll eller förtryck. Sårbarheten kan visa sig genom att: individen inte får bestämma över vardagliga saker som klädsel, vänner eller fritid. familjen utnyttjar beroendet av stöd för att utöva ännu starkare kontroll. personen har svårt att formulera sin situation för myndigheter eller personal. individen inte vågar eller kan anmäla övergrepp på grund av bristande förståelse för sina rättigheter. Forskning från Länsstyrelsen Östergötland (2021) lyfter fram att personer med IF kan utsättas för samma former av hedersförtryck som andra, men med större risk att bli helt osynliga för omgivningen. Bristen på anpassad information och trygg tillgång till stöd gör att utsattheten riskerar att bli livslång. För personal inom social omsorg är det därför avgörande att vara extra uppmärksam, arbeta med lättillgänglig information, använda alternativa kommunikationssätt och säkerställa att brukaren har möjlighet att uttrycka sin vilja. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsen (2022) lever ca 67 000 personer i Sverige med beslut om LSS-insatser på grund av intellektuell funktionsnedsättning. Bland dessa finns en särskild riskgrupp för hedersrelaterat förtryck som ofta inte uppmärksammas.

Inom hedersrelaterade kulturer anses könsroller och heterosexualitet ofta vara norm. När en person identifierar sig som HBTQI (homo-, bi-, trans-, queer- och intersexpersoner) kan detta uppfattas som ett hot mot familjens heder. Konsekvenserna kan bli särskilt allvarliga, eftersom det rör både individens rätt till kärlek och identitet, och familjens strävan efter social kontroll. Det kan visa sig genom: Dold identitet – många tvingas dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet av rädsla för repressalier. Psykiskt våld – skuld, hot och skam som syftar till att ”korrigera” individens beteende. Social isolering – utestängning från familj och släkt eller begränsningar i vardagliga aktiviteter. Tvångsgifte – försök att kontrollera sexualitet genom att gifta bort personen mot deras vilja. Fysiskt våld – i extrema fall misshandel eller hedersmord. Rapporter från RFSL Ungdom (2021) och Länsstyrelsen Östergötland visar att HBTQI-personer i hederskontexter löper särskilt hög risk för psykisk ohälsa, självmordsförsök och våldsutsatthet. Många saknar stöd i familjen och kan därför vara helt beroende av insatser från socialtjänst, skola eller vårdpersonal. För personal inom social omsorg innebär detta ett ansvar att vara uppmärksam på signaler, skapa trygga samtal och alltid sätta individens rättigheter och säkerhet i första rummet. Aktuell statistik: Enligt Länsstyrelsen Östergötland (2020) uppger ca 30 % av unga HBTQI-personer med hedersrelaterade normer i familjen att de utsatts för hot eller våld kopplat till sin identitet.

Hedersrelaterat våld och förtryck bygger på föreställningen att familjens eller släktens heder är viktigare än individens frihet och rättigheter. Kontrollen riktas ofta mot flickor och kvinnor, men kan också drabba pojkar, unga män och HBTQI-personer. Det kan visa sig på flera sätt: Social kontroll – begränsningar i umgänge, klädsel, fritid eller val av partner. Psykiskt våld – hot, skamning, skuld och press att leva upp till familjens normer. Fysiskt våld – slag, misshandel eller i extrema fall mord. Tvångsäktenskap – att tvingas gifta sig mot sin vilja. Begränsad skolgång eller utbildning – för att skydda hedern eller hindra självständighet. Inom social omsorg är det viktigt att personal kan känna igen tecken på hedersrelaterat förtryck och våld. Det kan handla om brukare som inte får bestämma över sin vardag, som övervakas av familjemedlemmar eller uttrycker oro inför att bryta mot familjens regler. Forskning av Carin Götblad (2019, Hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige) och rapporter från Länsstyrelsen Östergötland visar att tusentals unga varje år i Sverige lever under hedersrelaterade begränsningar. Det är därför en aktuell fråga i både socialt arbete och omsorg. Aktuell statistik: Enligt Länsstyrelsen Östergötland (2021) riskerar cirka 8 500 ungdomar i Sverige att inte fritt få välja partner. Av dessa upplever många även hot och risk för våld kopplat till familjens heder.

En grupporienterad kultur betonar gruppens sammanhållning och gemensamma ansvar framför individens frihet. Identiteten formas i hög grad genom tillhörighet till familj, släkt, by eller andra sociala gemenskaper. Den enskildes val och handlingar ses ofta i relation till vad som gynnar gruppen. Centrala värden i en grupporienterad kultur är lojalitet, respekt för auktoriteter, kollektivt ansvar och samarbete. Familjen har ofta en stark roll och förväntas stötta sina medlemmar både praktiskt och ekonomiskt. Den enskildes välbefinnande ses som nära sammanlänkat med gruppens. Forskaren Geert Hofstede (2001, Culture’s Consequences) beskriver skillnaden mellan individualism och kollektivism som en av de mest grundläggande kulturella dimensionerna. Medan Sverige placerar sig högt på individualism, visar studier att många delar av världen – särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika – präglas av kollektivistiska värderingar. Även Ulf Hannerz (1992, Cultural Complexity) visar hur kollektivistiska normer formar vardagsliv och gemenskap i olika kulturella kontexter. I social omsorg blir förståelsen för grupporienterade värden viktig, särskilt i mötet med brukare och familjer med bakgrund i kollektivistiska kulturer. Personal behöver vara beredd på att familjens önskemål ofta väger tungt, och att beslut om omsorg kan ses som något som bör fattas i samråd med släkten snarare än av brukaren ensam. Exempel från social omsorg: En brukares familj kan vilja vara starkt delaktig i vårdbeslut och förvänta sig inflytande över genomförandeplanen. En äldre person kan känna trygghet först när flera släktingar deltar vid vårdmöten. En brukare kan uppleva skuld om deras behov upplevs stå i konflikt med familjens eller gruppens förväntningar. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) bor ca 10 % av Sveriges befolkning i hushåll med tre generationer under samma tak. Detta är ett exempel på hur grupporienterade värderingar lever kvar även i ett i övrigt individualistiskt samhälle.

Beskriv de centrala delarna i en individorienterad kultur. Ge exempel från social omsorg.En individorienterad kultur betonar individens frihet, rättigheter och självbestämmande. Identiteten formas främst genom personliga val, prestationer och individuella mål snarare än genom gruppens kollektiva normer. Centrala värden är självständighet, ansvar för det egna livet och rätten att uttrycka sig fritt. I sådana kulturer ses det ofta som positivt att hävda sin åsikt, fatta egna beslut och sträva efter personlig framgång. Familjens eller gruppens betydelse kan vara mindre framträdande än i kollektivt orienterade kulturer. Forskning av Geert Hofstede (2001, Culture’s Consequences) visar att Sverige, liksom många västeuropeiska länder, har starka inslag av individualism. Etnologen Åke Daun (1998, Svensk mentalitet) lyfter fram självständighet och integritet som centrala delar av svensk kultur, där individen förväntas ta ansvar för sina egna val. I social omsorg får detta konsekvenser för hur personal arbetar. Brukaren förväntas ges inflytande över sin vardag och möjlighet att välja mellan olika alternativ. Självbestämmande och delaktighet är därför inte bara juridiska principer, utan också kulturellt förankrade värden i ett individorienterat samhälle. Exempel från social omsorg: Att brukare får bestämma när de vill gå upp, äta eller delta i aktiviteter. Att vårdplaner och genomförandeplaner utformas i samråd med brukaren. Att personal respekterar brukarens rätt att säga nej, även om det kan försvåra arbetets praktiska genomförande. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser (2022) upplever 72 % av äldre i särskilt boende att de får vara med och bestämma över sin vardag. Detta speglar betydelsen av självbestämmande i en individorienterad kultur.

På vilket sätt kan svensk kultur beskrivas med traditioner? Ge exempel.Svensk kultur har länge beskrivits genom sina traditioner, seder och högtider. Dessa fungerar som sociala markörer som återkommer regelbundet och skapar känsla av gemenskap och kontinuitet. Högtider som jul, påsk och midsommar är centrala, men även vardagliga vanor som fika har blivit kulturella kännetecken. Etnologen Åke Daun (1998, Svensk mentalitet) visar att svensk kultur präglas av ideal som jämlikhet, återhållsamhet och en strävan efter konsensus. Han beskriver också hur svenska högtider fungerar som uttryck för gemenskap och trygghet. Gillis Herlitz (2011, Kulturgrammatik) betonar att traditioner är föränderliga och påverkas av migration och globalisering. Det innebär att svensk kultur inte är statisk, utan ständigt formas om i mötet med andra kulturer. Ulf Hannerz (1992, Cultural Complexity) förklarar att svensk kultur, liksom andra, existerar i ett globalt nätverk där lokala traditioner influeras av internationella strömningar. I social omsorg blir kunskap om traditioner viktig, eftersom de kan skapa igenkänning och trygghet för brukare. För personer med demenssjukdom kan till exempel julmusik eller midsommarfirande väcka minnen och ge känsla av sammanhang. Samtidigt är det viktigt att förstå att alla brukare inte identifierar sig med dessa traditioner, och att mångkulturalitet gör att olika högtider kan vara lika viktiga parallellt. Aktuell statistik: SOM-institutet (2022) visar att över 80 % av befolkningen i Sverige firar jul och ca 70 % firar midsommar varje år. Detta visar traditionernas starka ställning även i ett mångkulturellt samhälle.

Etnocentrism innebär att betrakta sin egen kultur som norm och mäta andra kulturer utifrån den. Det kan leda till att man ser det egna sättet att leva som ”rätt” och andra som ”fel” eller ”mindre värda”. Etnocentrism kan skapa avstånd, fördomar och diskriminering, men kan också ge en känsla av samhörighet i den egna gruppen. Kulturrelativism är motsatsen – att försöka förstå en kultur utifrån dess egna värderingar och sammanhang. Det innebär att man avstår från att döma utifrån sina egna normer och i stället försöker se betydelsen av beteenden och traditioner för den kultur de kommer ifrån. Detta kan öka förståelsen, minska konflikter och bidra till respekt i mångkulturella möten. I social omsorg kan båda perspektiven få konsekvenser. Ett etnocentriskt bemötande riskerar att brukare inte känner sig respekterade eller får svårt att uttrycka sina behov. Ett kulturrelativistiskt förhållningssätt kan däremot skapa större delaktighet och tillit, men får inte innebära att man accepterar handlingar som strider mot lagar eller mänskliga rättigheter. Risker och möjligheter: Etnocentrism: risk för diskriminering och konflikter, men kan också ge trygghet i en gemensam norm. Kulturrelativism: kan främja respekt och dialog, men riskerar att relativisera ojämlikhet eller förtryck om det tolkas alltför bokstavligt. Aktuell statistik: Enligt SOM-institutet (2022) uppger cirka 25 % av befolkningen i Sverige att de upplevt negativa attityder mot personer med annan kulturell bakgrund. Detta visar hur etnocentrism kan påverka samhället och belyser vikten av kulturrelativ förståelse i vård och omsorg.

Individualitet är varje människas unika sätt att tänka, känna och handla. Inom en kultur fungerar individualitet både som en resurs och en utmaning. Å ena sidan skapar kulturen gemensamma regler, traditioner och värderingar som håller samman människor. Å andra sidan behöver individen ett visst utrymme för att kunna uttrycka sina egna behov, idéer och livsval. Individualitet gör det möjligt för människor att utveckla sin identitet och sina egna mål, men också att bidra till kulturens förändring. Det är genom individer som nya perspektiv, innovationer och sociala rörelser uppstår. Samtidigt kan starka normer i en kultur begränsa individens uttryck, vilket kan skapa konflikter mellan personliga önskemål och kollektiva förväntningar. I vård och omsorg blir förståelsen för individualitet viktig när brukare har behov som skiljer sig från majoritetens normer. Personalens uppgift är att bekräfta brukarens rätt att vara sig själv och samtidigt skapa balans mellan individuella önskemål och verksamhetens ramar. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndigheten (2023) uppger en tredjedel av unga i Sverige att de någon gång känt press att anpassa sig till normer som inte stämmer med deras personlighet. Detta visar hur spänningen mellan kultur och individualitet påverkar människors välbefinnande.

En delkultur är en kultur inom kulturen – en grupp människor som delar särskilda traditioner, språk, livsstilar eller värderingar som skiljer sig något från majoritetssamhället, men som samtidigt är en del av det. Delkulturer kan bygga på ålder, yrke, intressen eller etnisk bakgrund. Ungdomskulturer, nationella minoriteter eller yrkeskulturer är vanliga exempel. En subkultur går ofta ett steg längre i att skilja sig från majoriteten. Den präglas inte bara av egna uttryck utan kan också innehålla en medveten distans eller kritik mot samhällets dominerande normer. Subkulturer kan uttryckas genom mode, musik, livsstil eller politiska övertygelser och blir ofta synliga genom symboler och gemensamma koder. I vård och omsorg är det viktigt att personal är medveten om att brukare kan tillhöra både delkulturer och subkulturer. Detta påverkar hur de ser på sig själva och på samhället omkring dem. Att förstå dessa tillhörigheter kan förklara varför vissa normer, traditioner eller uttryck är viktiga för brukaren. Exempel på delkulturer: Nationella minoriteter i Sverige, såsom samer, sverigefinnar eller romer. Yrkesgrupper som poliser eller vårdpersonal, som utvecklar egna språkbruk och normer. Ungdomskulturer kring musikstilar som hiphop eller punk. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) tillhör ungefär 10 % av Sveriges befolkning en av de fem erkända nationella minoriteterna (samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar). Detta visar att delkulturer är en betydande del av det svenska samhället.

Kulturell identitet är individens känsla av tillhörighet till en viss kultur. Den bygger på språk, religion, traditioner, värderingar och sociala normer som individen upplever som en del av sitt ”vi”. Kulturell identitet kan vara stark och tydligt uttryckt, men också mer subtil och blandad, särskilt i ett mångkulturellt samhälle. Kulturell identitet visar sig på olika sätt, exempelvis genom språkbruk, klädstil, matvanor, högtider, musik, religiösa handlingar eller sätt att umgås. Den kan också uttryckas genom värderingar om familj, arbete och hälsa. Inom social omsorg behöver personal förstå att kulturell identitet är en viktig del av brukarens självbild och välbefinnande. Att respektera denna identitet är lika centralt som att möta brukarens fysiska och psykiska behov. I mötet kan det handla om att ge utrymme för brukaren att uttrycka sin kultur, att vara medveten om kulturella skillnader i synen på omsorg eller att undvika att generalisera. Ett kulturellt lyhört förhållningssätt stärker brukarens känsla av värdighet och delaktighet och gör omsorgen mer individanpassad. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) identifierar sig cirka 25 % av Sveriges befolkning som tillhörande en nationell minoritet eller med stark kulturell koppling till ett annat land. Detta visar att kulturell identitet är en realitet i vardagen för många brukare.

Kulturell kompetens innebär förmågan att förstå, respektera och anpassa arbetet efter brukares kulturella bakgrund, utan att göra förutfattade antaganden. Det handlar om att vara medveten om att kultur påverkar människors värderingar, vanor, hälsa och sätt att kommunicera. För personal i vård och omsorg är kulturell kompetens avgörande för att skapa trygghet och delaktighet, särskilt i mötet med brukare från olika traditioner och livsstilar. Inom social omsorg kan olika kulturargument uppstå. Ett kulturargument används ofta för att förklara eller försvara beteenden, förväntningar eller behov som grundar sig i kulturella normer. Det kan handla om: Mat och kostvanor, exempelvis religiösa regler kring mat eller fasta. Familjens roll, där vissa kulturer förväntar sig att familjen tar ett större ansvar för omsorg än vad som är vanligt i Sverige. Synen på hälsa och sjukdom, där sjukdom kan förklaras som obalans i kroppen eller som något andligt. Könsroller, där brukare eller anhöriga kan ha förväntningar på vilken personal som bör utföra vissa insatser. För personal är det viktigt att möta dessa kulturargument med respekt, men samtidigt balansera dem mot lagar, riktlinjer och brukares rättigheter i Sverige. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) talas det över 200 olika språk i Sverige, och drygt 20 % av befolkningen är födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar. Detta understryker behovet av kulturell kompetens i social omsorg.

Kultur som gemensamt levnadssätt handlar om de normer, värderingar och sociala mönster som människor delar inom en grupp eller ett samhälle. Den fungerar som ett rättesnöre för vad som anses vara rätt eller fel, och påverkar både individens handlingar och andras förväntningar på hur man bör bete sig. I detta gemensamma levnadssätt ingår traditioner, seder och högtider som skapar kontinuitet och samhörighet, exempelvis julfirande, midsommar eller religiösa högtider. Sådana gemensamma uttryck ger struktur åt livet och stärker känslan av tillhörighet. För att arbeta professionellt i mötet med brukare krävs kulturell kompetens – förmågan att förstå, respektera och anpassa sig till olika kulturella bakgrunder. Det innebär inte att personalen behöver dela samma kultur, utan att man kan möta brukaren med nyfikenhet och respekt utan att värdera olikheter negativt. Kulturell identitet är individens egen känsla av tillhörighet till en kultur. Den kan uttryckas genom språk, klädsel, mat, musik eller högtider. För vissa brukare är denna identitet en viktig del av välbefinnandet och måste respekteras och bekräftas i omsorgen. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) har omkring 20 % av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. Detta gör mångfald till en självklar del av vård och omsorg, där personal möter människor med olika traditioner och rättesnören för vardagen.

Att ta del av kultur kan ske på två sätt: som aktör – när individen själv är delaktig i skapandet, och som åskådare – när individen upplever kultur som publik eller deltagare. Båda formerna har värde för hälsa och välbefinnande och behöver göras tillgängliga även för brukare inom vård och omsorg. Som aktör kan brukare uttrycka sig genom musik, sång, dans, teater, målning eller hantverk. Ett exempel är föreningen Mun- och Fotmålarna, där personer med funktionsnedsättningar skapar konst med alternativa metoder. Detta visar hur skapande kan stärka både identitet, självkänsla och delaktighet. Som åskådare kan brukare uppleva konserter, teater, filmvisningar eller utställningar. Tillgänglighet är här avgörande – exempelvis ledsagning, tillgång till syntolkning, teckenspråkstolkning eller digitala lösningar. Även digitala konserter och streamade kulturprogram kan öppna möjligheter för dem som inte kan ta sig till en fysisk plats. Inom vård och omsorg kan personal samarbeta med lokala kulturföreningar, bibliotek och studieförbund för att skapa kulturmöten. Det handlar om att anpassa aktiviteter efter brukarens intressen och förutsättningar, men också att bredda möjligheten till nya upplevelser. Aktuell statistik: Enligt Myndigheten för kulturanalys (2023) deltar ca 55 % av personer med funktionsnedsättning i någon form av kulturaktivitet varje år. Det är lägre än befolkningen i stort, vilket visar på vikten av aktiva insatser för tillgänglighet.