Julio Moraga

Lokala rutiner och verksamhetsdokument För att vård och omsorg ska fungera tryggt och säkert i praktiken, behöver varje arbetsplats ha tydliga rutiner. Dessa finns samlade i olika typer av lokala styrdokument, som visar hur arbetet ska genomföras i just den verksamheten. De är ofta utformade utifrån nationella lagar, riktlinjer och kommunens eller regionens egna mål. Vanliga dokument är: Riktlinjer – övergripande beskrivningar av hur en viss typ av arbete ska bedrivas. Rutiner – steg-för-steg-instruktioner för hur ett moment ska utföras, t.ex. läkemedelshantering eller dokumentation. Genomförandeplaner – individuella planer som beskriver hur den enskildes behov ska tillgodoses i vardagen. Checklistor, blanketter och arbetsinstruktioner – som stöd för enhetligt arbetssätt. Dessa dokument gäller som styrande inom verksamheten och är en del av det professionella ansvaret att känna till och följa. Det innebär att undersköterskor inte bara ska utföra sina arbetsuppgifter, utan också förstå varför något görs på ett visst sätt – och hur man hittar rätt information om rutiner ändras. Fördelar med lokala rutiner Lokala rutiner bidrar till: Trygghet för både personal och brukare Jämlik vård och omsorg – alla får samma typ av insats, oavsett vem som arbetar Färre fel och oklarheter i arbetet Lättare introduktion för ny personal eller vikarier Bättre förutsättningar för samarbete i team Rutinerna fungerar också som stöd om något går fel – de visar vad som var tänkt, vad som avvek, och vad som kan förbättras. En rutin är inte till för att styra i varje detalj, men den ger en gemensam ram som gör att personalen kan arbeta professionellt och rättssäkert. Undersköterskans ansvar Det är arbetsgivarens ansvar att se till att styrdokument finns och är tillgängliga. Men det är varje medarbetares ansvar att läsa, förstå och följa dem. Undersköterskan behöver därför veta: Var de lokala dokumenten finns (t.ex. i digitalt system eller pärm) Hur man använder dem i det dagliga arbetet Vem man vänder sig till vid frågor eller oklarheter Om en rutin känns otydlig, otillräcklig eller inte fungerar i praktiken är det viktigt att lyfta frågan, inte minst för att bidra till förbättring.

Arbetsgivarens policy och rutiner Utöver nationella riktlinjer, lagar och vårdprogram har varje arbetsgivare egna dokument som styr hur arbetet ska utföras lokalt. Dessa kan kallas policyer, riktlinjer, rutiner, instruktioner eller handlingsplaner – och de är en viktig del av det dagliga arbetet i vård och omsorg. En policy uttrycker ofta en övergripande vilja eller princip – till exempel att "alla brukare ska bemötas med respekt och delaktighet". Rutiner och instruktioner konkretiserar hur det ska gå till i praktiken: Vad gör vi om någon ramlar? Hur dokumenterar vi munhälsa? Vem ansvarar för att följa upp läkemedelslistor? Dessa styrdokument skapas utifrån lagstiftning, Socialstyrelsens riktlinjer och de behov som finns i verksamheten. De är anpassade efter lokala förutsättningar, resurser och målgrupper – men måste alltid hålla sig inom ramen för gällande lag. Varför är rutiner så viktiga? Rutiner hjälper till att skapa struktur, tydlighet och säkerhet. När alla vet hur ett moment ska utföras – oavsett vem som gör det – minskar risken för fel, missförstånd och godtyckliga beslut. Det är särskilt viktigt i arbete med sårbara personer, där små avvikelser kan få stora konsekvenser. För dig som undersköterska är rutiner också en trygghet. De ger stöd i svåra situationer, till exempel vid misstanke om våld i hemmet, suicidrisk eller medicinska förändringar. Rutiner visar också vilka arbetsuppgifter som ingår i din roll – och när du ska kontakta sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan ansvarig. Undersköterskans roll Som undersköterska förväntas du känna till och följa de rutiner som gäller på din arbetsplats. Det betyder inte att du måste kunna allt utantill – men du behöver veta var du hittar dem, hur du får stöd, och när du bör fråga eller slå larm. Du kan också vara med och förbättra rutinerna. Många arbetsplatser har avvikelserapportering, förbättringsförslag eller arbetsplatsträffar där rutiner tas upp. Dina erfarenheter från vardagen är värdefulla när verksamheten vill höja kvaliteten eller förebygga risker. Att arbeta i enlighet med arbetsplatsens policy och rutiner är en del av det professionella ansvaret. Det visar att du tar ditt yrke på allvar – och bidrar till trygg, likvärdig och etisk omsorg.

Nationella vårdprogram Nationella vårdprogram tas fram för att ge enhetlig och kunskapsbaserad vård inom specifika områden – oftast för olika sjukdomar eller tillstånd. Syftet är att alla patienter, oavsett var i landet de bor, ska få vård av likvärdig kvalitet och med bästa möjliga resultat. Ett vårdprogram beskriver hela vårdkedjan: från symtom och diagnos till behandling, uppföljning och ibland rehabilitering. Vårdprogrammen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men de är också anpassade för att fungera i den praktiska verkligheten. Innehållet tas fram av experter, vårdpersonal och ofta i samråd med patient- eller brukarorganisationer. De flesta nationella vårdprogram rör hälso- och sjukvården, men de kan ha stor betydelse även för dig som arbetar i omsorgen – särskilt om du möter personer med långvariga sjukdomar eller behov av stöd efter vårdinsatser. Vad innehåller ett vårdprogram? Vårdprogrammens innehåll varierar beroende på område, men vanliga delar är: Faktabakgrund om tillståndet (t.ex. demens, cancer, diabetes) Hur symtom upptäcks och diagnostiseras Vilka behandlingar som rekommenderas – i vilken ordning, och för vilka grupper Hur uppföljning bör ske och vilka mått på kvalitet som ska följas upp Vad olika yrkesroller ska göra – inklusive kommunal vård och omsorg Hur information ska ges till patienter, brukare och närstående Vårdprogrammen ger alltså vägledning, men är inte tvingande lag. De används som stöd för att göra rätt – både ur medicinsk och etisk synvinkel. Undersköterskans roll Du som undersköterska har oftast inte i uppdrag att läsa hela vårdprogrammet – men det påverkar ändå ditt arbete. Det är vanligt att lokala rutiner, vårdplaner och instruktioner i journaler bygger direkt på innehållet i ett nationellt vårdprogram. Till exempel kan det påverka: Hur ofta en person med diabetes ska kontrolleras Hur trycksår förebyggs och behandlas Vad som är god omvårdnad vid demenssjukdom Vilka åtgärder som ska dokumenteras och följas upp Genom att känna till att dessa program finns, kan du lättare förstå varför du gör vissa moment på ett visst sätt – och känna trygghet i att det du gör är grundat i kunskap och beprövad metod. Du kan också hjälpa till att uppmärksamma om något avviker från vad som brukar gälla, eller bidra med observationer som blir viktiga i teamets arbete.

Kompetensmål för undersköterskor Socialstyrelsen har tagit fram nationella kompetensmål för undersköterskor. Dessa beskriver vilken kunskap, vilka färdigheter och vilket professionellt förhållningssätt som krävs för att kunna utföra sitt arbete med god kvalitet. Kompetensmålen bygger på forskning, beprövad erfarenhet och lagstiftning – men också på värdegrund och människosyn. Syftet är att ge en gemensam grund för utbildning, yrkesutövning och utveckling i yrket, oavsett var i landet man arbetar. Målen gäller alla som har titeln undersköterska, och används som stöd i allt från utbildning och handledning till kompetensutveckling på arbetsplatsen. Vad innehåller kompetensmålen? Kompetensmålen är indelade i områden, till exempel bemötande, dokumentation, psykisk ohälsa eller vård i livets slutskede. Inom varje område finns mål som handlar om vad man ska kunna – både i form av teoretisk kunskap, praktiska färdigheter och yrkesmässigt omdöme. Exempel: Att kunna identifiera tecken på ohälsa eller funktionsnedsättning Att kunna anpassa insatser efter individens behov Att förstå hur lagar påverkar yrkesrollen Att kunna samarbeta i team och med andra yrkesgrupper Att kunna dokumentera och reflektera över sitt arbete Undersköterskans roll Kompetensmålen är inte något som ska memoreras utantill. De ska istället fungera som en karta för vad som förväntas i yrket. På en arbetsplats kan de användas som underlag i utvecklingssamtal, introduktioner eller när nya arbetssätt tas fram. Många undersköterskor arbetar redan idag i linje med målen, men det blir tydligare vad yrket innebär när det finns en nationell standard. Det stärker också yrkets status och möjligheten att skapa enhetlighet i vård och omsorg över hela landet. Att känna till kompetensmålen ger dig också bättre möjlighet att förstå din yrkesroll, påverka din arbetsmiljö och fortsätta utvecklas i ditt arbete.

Socialstyrelsens riktlinjer Socialstyrelsens nationella riktlinjer är rekommendationer som bygger på aktuell forskning, beprövad erfarenhet och etiska överväganden. De tas fram för att vägleda vårdens och omsorgens verksamheter i hur insatser bör prioriteras, utföras och följas upp. Syftet är att stärka jämlikhet, kvalitet och effektivitet i hela landet. Riktlinjerna är inte juridiskt bindande, men ska följas om det inte finns särskilda skäl att avvika. De är avsedda att vara ett beslutsstöd för både vårdgivare, verksamhetsansvariga och yrkesverksamma – inklusive undersköterskor. Vad innehåller riktlinjerna? Riktlinjerna innehåller: Rekommendationer om åtgärder och arbetssätt Prioriteringar – vad som bör göras först, och vad som kan vänta Beskrivningar av målgrupper och behov Hänvisningar till etiska principer och lagstiftning Bedömning av kostnadseffektivitet och nytta Exempel på områden där Socialstyrelsen har riktlinjer är demenssjukdom, vård vid depression och ångest, stroke, palliativ vård, missbruksvård och tandvård för äldre. Innehållet uppdateras löpande när ny kunskap tillkommer. Undersköterskans roll Undersköterskor förväntas inte läsa hela riktlinjedokument, men det är viktigt att känna till att riktlinjerna ligger till grund för lokala rutiner, arbetssätt och genomförandeplaner. Många moment i det dagliga arbetet – som bemötande, omvårdnadsinsatser, aktivering eller dokumentation – bygger direkt eller indirekt på rekommendationer från Socialstyrelsen. Det är också vanligt att kommuner och regioner gör sammanfattningar eller anpassningar av riktlinjerna, så att de blir tydliga och användbara för personal i verksamheten. Därför är det viktigt att ta del av intern information, handledning och arbetsplatsträffar där riktlinjer och kvalitetsarbete tas upp. Att arbeta i linje med riktlinjerna är ett sätt att bidra till god och säker vård, oavsett om man arbetar i hemvård, särskilt boende, LSS-verksamhet eller inom psykiatri. Det handlar om att kunna motivera sina insatser, förstå helheten och utvecklas yrkesmässigt.

IVO och andra tillsynsmyndigheter Inom vård och omsorg är det viktigt att verksamheter granskas, följs upp och utvecklas – för att säkerställa att insatserna håller hög kvalitet, är rättssäkra och utförs enligt lag. Det är här tillsynsmyndigheterna kommer in. De har i uppgift att kontrollera att både verksamheten som helhet och personalen följer de regler som gäller. Den viktigaste tillsynsmyndigheten inom hälso- och sjukvård och social omsorg är Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Myndigheten ansvarar bland annat för: att ta emot och bedöma Lex Maria- och Lex Sarah-anmälningar att granska vårdgivare genom planerad eller oanmäld tillsyn att utreda klagomål från patienter, brukare eller närstående att kontrollera om verksamheten uppfyller lagar och föreskrifter att vid behov förelägga om åtgärder eller stänga ner en verksamhet IVO gör inte bara reaktiva granskningar – tillsynen kan också vara förebyggande, genom uppföljningar, analyser och spridning av erfarenheter från anmälda fall. Andra viktiga myndigheter är till exempel: Socialstyrelsen – ansvarar för föreskrifter, nationella riktlinjer och kunskapsstöd. Arbetsmiljöverket – kontrollerar arbetsmiljö och säkerhet för personal. Datainspektionen (IMY) – har tillsyn över dataskydd och behandling av personuppgifter enligt GDPR. Diskrimineringsombudsmannen (DO) – granskar frågor om likabehandling och diskriminering i vård, skola och arbetsliv. Undersköterskans roll i en tillsynad verksamhet Tillsyn riktar sig inte mot enskilda medarbetare – men alla som arbetar i vård och omsorg påverkas. Det kan innebära att få frågor från inspektörer, visa hur rutiner följs, eller att ens dokumentation eller bemötande granskas. En professionell och medveten yrkesroll underlättar – både i vardagen och vid tillsyn. Tillsyn är inte ett straff – utan en möjlighet att förbättra, lära och utveckla omsorgen.

Lex Sarah Lex Sarah är en bestämmelse som används inom socialtjänsten, LSS-verksamheter och Statens institutionsstyrelse (SiS) för att uppmärksamma allvarliga missförhållanden eller risker för missförhållanden. Målet är att säkerställa trygghet, kvalitet och respekt i omsorgen – och att förebygga att liknande händelser sker igen. Bakgrunden till lagen är Sarah Wägnerts uppmärksammade larm om vanvård inom äldreomsorgen under 1990-talet. Hon visade att det ibland krävs mod att stå upp för de mest utsatta. Händelsen ledde till att anmälningsskyldigheten fick hennes namn: Lex Sarah. Vad räknas som missförhållanden? Missförhållanden kan vara både aktiva handlingar och underlåtenheter, till exempel: Fysiska eller psykiska kränkningar Bristande bemötande Omsorgsinsatser som inte genomförs Dålig hygien, tillsyn eller trygghet Allvarlig försummelse eller övergrepp Felaktig användning av tvång eller begränsningar Även påtaglig risk för ett missförhållande – det vill säga tydliga tecken på att något allvarligt skulle kunna inträffa – omfattas. Vem ska rapportera? Alla som arbetar i verksamheten är skyldiga att rapportera: anställda, uppdragstagare, praktikanter, deltagare i arbetsmarknadsprogram med flera. Det gäller oavsett utbildning, titel eller anställningsform. Hur går anmälan till? Rapportering internt Den som uppmärksammar ett missförhållande eller en risk rapporterar det till närmaste chef eller annan ansvarig person. Rapporten ska göras skyndsamt och kan vara muntlig eller skriftlig, beroende på rutiner. Utredning inom verksamheten Verksamhetsansvarig är skyldig att utreda vad som har hänt, vad det beror på och vad som behöver göras för att undanröja problemet. Allt ska dokumenteras. Anmälan till IVO Om det visar sig vara ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för det, ska verksamheten snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Anmälan görs av den som bedriver verksamheten, inte av enskilda anställda. Information till den berörda Den person som drabbats av missförhållandet ska i regel informeras. Det gäller även närstående om det inte finns sekretesshinder. IVO granskar sedan ärendet, begär in utredningar och bedömer om verksamheten har vidtagit tillräckliga åtgärder. Undersköterskans roll Undersköterskor har ofta en nära och kontinuerlig kontakt med brukare, vilket gör att just de är bland de första att upptäcka om något inte står rätt till. Att rapportera ett missförhållande är inte att skvallra – det är att ta sitt ansvar. Lex Sarah bygger på principen att trygghet och kvalitet är allas ansvar, oavsett yrkestitel.

Lex Maria Lex Maria är ett anmälningssystem inom hälso- och sjukvården som används när en patient drabbats av – eller riskerat att drabbas av – en allvarlig vårdskada. Syftet är att synliggöra brister, ta reda på vad som gått fel och se till att liknande händelser inte händer igen. Bakgrunden till lagen är en tragisk händelse på Maria sjukhus i Stockholm 1936. Flera patienter avled efter att ha fått desinfektionsmedel i stället för bedövningsmedel. Händelsen ledde till införandet av anmälningsskyldighet vid allvarliga vårdskador – det som i dag kallas Lex Maria. Lex Maria regleras i Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) och kompletteras av föreskrifter från både Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Vad räknas som en Lex Maria-händelse? En Lex Maria-anmälan ska göras om en patient: Har drabbats av allvarlig vårdskada, till exempel till följd av felmedicinering, utebliven behandling, fall, bristande tillsyn eller kommunikationsbrist. Har utsatts för risk att drabbas av allvarlig vårdskada, även om det slutade väl (så kallad "nära-händelse"). Händelsen måste ha samband med vårdgivarens verksamhet och bero på brister i rutiner, organisation eller arbetssätt. Vem anmäler – och hur? Rapportering internt Om en allvarlig händelse inträffar, ska personalen dokumentera och rapportera den i verksamhetens avvikelsesystem. Undersköterskor har ofta en viktig roll i att upptäcka och registrera sådana händelser. Intern utredning Verksamhetsansvarig utreder vad som hänt, varför det hände och vilka åtgärder som behövs. Undersköterskor kan bidra genom observationer, dokumentation eller medverkan i samtal. Anmälan till IVO Om händelsen bedöms som allvarlig, ska en anmälningsansvarig (utsett av vårdgivaren) snarast anmäla till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Samtidigt eller i nära anslutning skickas en utredning med. Information till patienten Patienten (eller närstående) ska informeras om vad som hänt, vad vårdgivaren gör åt det och vilka rättigheter som finns – till exempel att lämna klagomål eller ansöka om ersättning. IVO:s uppgift är att granska ärendet, kontrollera att åtgärder vidtagits och säkerställa att patientsäkerheten förbättras. Lex Maria syftar inte till att peka ut enskilda, utan till att stärka vårdsystemet som helhet. Undersköterskans roll Undersköterskor befinner sig ofta närmast patienterna och har därför stor betydelse för att upptäcka risker och brister. Att våga rapportera en avvikelse, även om ingen skada skett, är en del av det professionella ansvaret. Lex Maria handlar inte om skuld – utan om att lära av misstag för att skapa en säkrare vård.

Dokumentationsskyldighet Dokumentation är en central del av det professionella ansvaret inom vård och omsorg. Den säkerställer att insatser planeras, följs upp och utförs på ett rättssäkert och samordnat sätt. Enligt både Patientdatalagen (PDL) och Socialtjänstlagen (SoL) är verksamheter skyldiga att dokumentera viktiga händelser, åtgärder och iakttagelser som rör den enskildes hälsa och livssituation. Även om undersköterskor inte alltid är skyldiga att föra journal självständigt, är de ofta delaktiga i dokumentationen – särskilt inom kommunal vård och omsorg. Det kan handla om att skriva i social dokumentation, registrera i journalsystem eller föra anteckningar i genomförandeplaner. I vissa fall sker det enligt delegation eller arbetsplatsens instruktioner. Dokumentationen ska vara saklig, korrekt, tydlig och aktuell. Det som skrivs får inte bygga på antaganden eller värderingar, utan ska baseras på observationer och fakta. En anteckning kan till exempel gälla symtom, avvikelser, förändrat beteende, måltider, fall, kommunikation med närstående eller andra situationer som kan påverka vård och omsorg. Syftet med dokumentation är flera: Att säkerställa kontinuitet i vården Att andra yrkesgrupper får rätt information Att den enskilde får insatser som följer planering och behov Att verksamheten kan utvärderas och förbättras Att skydda både brukare/patient och personal juridiskt Dokumentation kan också användas vid utredningar, tillsyn eller tvister. Därför är det viktigt att känna till hur, när och var anteckningar ska göras – samt att alltid följa verksamhetens rutiner och de lagar som gäller. En bristfällig dokumentation kan i vissa fall betraktas som en vårdskada. Det gäller också om något viktigt inte dokumenteras alls. Därför är dokumentationsskyldighet inte bara en administrativ uppgift, utan en etisk och juridisk del av yrkesansvaret.

Anmälningsplikt Anmälningsplikt är en juridisk skyldighet som gäller alla som arbetar inom vård, skola, omsorg och andra yrken där man möter barn. Enligt Socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1 § är personal skyldig att genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa – det vill säga utsätts för övergrepp, försummelse, våld eller lever i en miljö som allvarligt hotar deras hälsa eller utveckling. Undersköterskor omfattas fullt ut av denna skyldighet, oavsett om man arbetar inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, funktionsstöd eller elevhälsan. Det krävs inte bevis – en oro eller misstanke räcker. Anmälningsplikten är personlig, vilket innebär att det är den som har uppmärksammat situationen som bär ansvaret, även om anmälan oftast görs i samråd med chef eller kollega. Anmälningsplikten går före tystnadsplikten. Det betyder att man har rätt – och ibland skyldighet – att bryta sekretessen för att skydda ett barn. Även om vårdnadshavare inte samtycker, eller om barnet själv inte vill att informationen förs vidare, ska anmälan ändå göras om det finns skäl till oro. Oro kan väckas på många sätt: ett barn berättar något, visar tecken på rädsla eller skador, eller det förekommer misstanke om att barnet lever i en destruktiv hemmiljö. Det kan också handla om att en vuxen i barnets närhet uppvisar beroendeproblematik, psykisk ohälsa, hotfullt beteende eller våld i nära relation. Det är viktigt att agera med respekt och eftertanke. Anmälan ska göras skyndsamt, men aldrig förhastat. Arbetsplatsen ska ha rutiner för hur en anmälan görs, och undersköterskor bör ha kunskap om dessa samt känna stöd i att våga lyfta en oro. Anmälningsplikten handlar ytterst om att skydda barn – och att ta ansvar när något inte står rätt till. Att agera kan göra skillnad i ett barns liv. Att inte agera kan få allvarliga konsekvenser.

Tystnadsplikt Tystnadsplikt är en grundläggande skyldighet inom vård och omsorg. Den innebär att personal inte får föra vidare information om enskilda personer som de fått kännedom om i sin yrkesutövning – oavsett om det handlar om hälsa, levnadsförhållanden, anhöriga eller andra känsliga uppgifter. Tystnadsplikten gäller både i tal och skrift, och omfattar samtal, dokumentation och observationer. Skyddet för den enskildes integritet är starkt förankrat i lag, främst i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL). Lagen gäller oavsett om verksamheten bedrivs i offentlig eller privat regi. Sekretess gäller även gentemot andra personer i personalgruppen, om informationen inte är relevant för deras uppgifter. Det räcker inte med goda avsikter – även oavsiktligt avslöjande kan vara ett brott mot sekretessen. Tystnadsplikten gäller under hela anställningstiden och fortsätter att gälla efter att anställningen avslutats. Den gäller också efter att en brukare eller patient har avlidit. I vissa situationer får – eller måste – tystnadsplikten brytas. Det gäller till exempel vid anmälningsplikt (när barn far illa), vid fara för liv eller allvarlig skada, eller när det behövs för att samordna insatser inom vård och omsorg. Sådana undantag regleras i lag och kräver alltid gott omdöme samt att arbetsplatsens rutiner följs. För undersköterskor är det viktigt att känna till var gränserna går. Det kan uppstå tillfällen då en person vill att något inte ska föras vidare – samtidigt som det kan vara nödvändigt för att kunna ge rätt vård. Det gäller också att vara medveten om samtal i korridorer, väntrum eller om privat användning av mobiltelefoner och sociala medier – där det är lätt att omedvetet röja information. Tystnadsplikten är inte bara en juridisk skyldighet – den är också ett uttryck för respekt, tillit och yrkesetik. Den skapar trygghet för den som får vård och stärker förtroendet för personalen och verksamheten.

Dataskyddsförordningen (GDPR) Dataskyddsförordningen, ofta kallad GDPR (General Data Protection Regulation), är en EU-lag som skyddar individens rätt till personlig integritet. Den reglerar hur personuppgifter får samlas in, behandlas, lagras och delas – och gäller i hela vård- och omsorgssektorn. Inom vården räknas uppgifter om hälsa, diagnoser, behandlingar och sociala förhållanden som känsliga personuppgifter, vilket innebär särskilt strikta krav. Syftet är att säkerställa att dessa uppgifter hanteras med respekt och sekretess – både digitalt och i pappersform. Undersköterskor kommer ofta i kontakt med personuppgifter, till exempel i journalsystem, dokumentation, rapporter eller samtal med andra yrkesgrupper. Det är viktigt att veta vilka uppgifter som får delas, med vem och i vilket syfte. GDPR kompletteras av svensk lagstiftning, bland annat Offentlighets- och sekretesslagen och Patientdatalagen. För att följa förordningen krävs att all hantering av personuppgifter är laglig, korrekt, tydlig och nödvändig för uppdraget. Den enskilde har rätt att få veta vilka uppgifter som finns, varför de samlas in och hur de används. Vad säger lagen mer konkret? GDPR (EU 2016/679) är gemensam för alla EU-länder och innehåller bland annat: Artikel 5–6: Principer för behandling av personuppgifter – laglighet, ändamål, minimikrav. Artikel 9: Förbud mot att behandla känsliga uppgifter – med vissa undantag, t.ex. hälso- och sjukvård. Artikel 15–20: Rättigheter för den registrerade – till exempel rätt att få tillgång till sina uppgifter, rättelse eller radering. Artikel 32: Krav på säkerhet i hanteringen – tekniskt och organisatoriskt skydd.

Diskrimineringslagen Diskrimineringslagen (SFS 2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lagen gäller i många samhällsområden – däribland utbildning, arbetsliv och hälso- och sjukvård. Inom vård och omsorg innebär lagen att alla människor ska bemötas likvärdigt, få samma tillgång till insatser och inte missgynnas på grund av personliga egenskaper eller bakgrund. Det omfattar såväl brukare och patienter som kollegor och anhöriga. För undersköterskor är det särskilt viktigt att ha ett professionellt förhållningssätt där varje individ bemöts med respekt och öppenhet. Det kan handla om att använda rätt pronomen, respektera kulturella uttryck, undvika förutfattade meningar eller säkerställa att information och stöd är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning eller språksvårigheter. Diskrimineringslagen omfattar också arbetsmiljön. Arbetsgivaren har ett ansvar att förebygga och förhindra diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Det innebär att alla i arbetsgruppen ska känna sig trygga och respekterade – oavsett bakgrund eller identitet. Vad säger lagen mer konkret? Några viktiga delar i diskrimineringslagen: Kapitel 1–2: Definitioner och vilka diskrimineringsgrunder som omfattas. Kapitel 3: Arbetsgivarens ansvar – aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering på arbetsplatsen. Kapitel 4–5: Tillämpning inom utbildning, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Kapitel 6: Rätt till skadestånd och åtgärder vid överträdelse. Diskrimineringsombudsmannen (DO) är den myndighet som har tillsyn över lagen.

Skollagen Skollagen (SFS 2010:800) styr hela det svenska skolväsendet – från förskola till vuxenutbildning – och anger vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för både elever, personal och huvudmän. Lagens mål är att alla barn och elever ska få en likvärdig utbildning i en trygg och stödjande miljö. Inom vård och omsorg är skollagen särskilt relevant för verksamheter där hälso- och sjukvård integreras med utbildning – till exempel inom elevhälsa, särskola, gymnasiesärskola eller andra boendeformer med skolanknytning. Skollagen slår fast att elever har rätt till en skolmiljö fri från kränkningar, diskriminering och trakasserier. Elevhälsan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande, i nära samarbete med övrig skolpersonal. Insatserna ska stödja elevernas lärande, utveckling och psykiska såväl som fysiska hälsa. Undersköterskor kan inom dessa verksamheter bidra med medicinska insatser, observation av elevens allmänna mående, praktiskt stöd i vardagen och samverkan med annan skolpersonal. Det är också viktigt att känna till anmälningsplikten vid oro för att ett barn far illa, samt att arbeta enligt skollagens principer om barnets bästa och likvärdighet. Vad säger lagen mer konkret? Några viktiga delar i skollagen: Kapitel 1–3: Allmänna bestämmelser, utbildningens mål och principer om likvärdighet och barnets bästa. Kapitel 6: Trygghet och studiero – huvudmannen ska se till att skolmiljön är säker och hälsofrämjande. Kapitel 7–8: Rätt till utbildning, särskilt stöd och elevhälsa – elevens behov ska bedömas och åtgärdas utifrån en helhetsbild.

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) LVU är en skyddslagstiftning som gör det möjligt att ge vård till barn och unga under 21 år utan samtycke, när frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen inte räcker. Lagen används om det finns en allvarlig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas, till exempel på grund av hemförhållanden eller eget beteende. Beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten, efter ansökan från socialnämnden. Vården ska vara så kortvarig som möjligt och alltid ha barnets bästa i fokus. Undersköterskor som arbetar med barn och unga, till exempel inom elevhälsa, HVB eller ungdomspsykiatri, kan möta individer som omfattas av LVU. Det är viktigt att känna till anmälningsplikten vid oro för ett barns situation samt att bemötandet ska präglas av respekt, trygghet och stabilitet.

Läkemedelslagen (Mer kan du läsa i kapitel om Farmakologi) Läkemedelslagen reglerar hantering, försäljning, tillverkning och användning av läkemedel i Sverige. Den är till för att säkerställa att läkemedel är säkra, effektiva och används på rätt sätt. Lagen omfattar både receptbelagda och receptfria läkemedel samt naturläkemedel, medicintekniska produkter och vissa kosmetiska preparat. Inom vård och omsorg berör lagen framför allt de delar som handlar om förvaring, märkning, iordningställande, administrering och dokumentation av läkemedel. Även undersköterskor omfattas av detta, särskilt i kommunal vård där delegering förekommer. Det är vårdgivaren som ansvarar för att läkemedelshantering sker enligt gällande lagar och föreskrifter, men all personal som hanterar läkemedel måste ha rätt kompetens och följa de rutiner som finns. Undersköterskor får endast hantera läkemedel efter individuell delegering från legitimerad personal – och det kräver både teoretisk kunskap och praktisk säkerhet. Läkemedelslagen samverkar med andra föreskrifter, till exempel Socialstyrelsens föreskrift om läkemedelshantering (HSLF-FS 2017:37), som är särskilt viktig i praktiken. Vad säger lagen mer konkret? Lagen (SFS 2015:315) innehåller bland annat: Kapitel 1–2: Definitioner och grundläggande krav på läkemedel – säkerhet, kvalitet och ändamålsenlighet. Kapitel 4–6: Tillstånd för tillverkning, försäljning och distribution. Kapitel 8: Användning inom hälso- och sjukvård – ansvar för förskrivning, information och uppföljning. Kapitel 11: Tillsyn, kontroll och sanktioner vid brister i hantering. Läkemedelslagen bildar en viktig grund för säker läkemedelshantering och kompletteras av lokala instruktioner och nationella föreskrifter.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) LPT och LRV är två speciallagar som gör det möjligt att ge psykiatrisk vård utan samtycke i vissa allvarliga situationer. De används när en person har en allvarlig psykisk störning, inte vill ta emot vård, och samtidigt utgör en fara för sig själv eller andra – eller är i behov av vård för att inte försämras allvarligt. LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) reglerar tvångsvård inom den civila psykiatrin. LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård) gäller personer som dömts till vård i stället för fängelse. Båda lagarna är starkt integritetsingripande och får därför bara tillämpas under tydliga juridiska ramar och av särskilt utbildad personal. För undersköterskor som arbetar inom psykiatrisk vård, akutvård eller kommunala boenden för personer med psykisk ohälsa kan dessa lagar bli aktuella i det dagliga arbetet. Även om undersköterskor inte fattar beslut om tvångsåtgärder, deltar de ofta i det praktiska genomförandet och i den vardagliga omsorgen. Det kan handla om att följa särskilda rutiner vid tvångsvård, observera förändringar i beteende, stödja trygghet i krävande situationer eller dokumentera utifrån lagstadgade krav. I alla kontakter gäller det att balansera bemötande, säkerhet och respekt för individens värdighet, trots att vården sker mot personens vilja. Vad säger lagarna mer konkret? LPT (SFS 1991:1128) innehåller bland annat följande: Kapitel 1–2: Inledande bestämmelser och villkor för tvångsvård – t.ex. att det ska röra sig om en allvarlig psykisk störning och att frivillig vård inte fungerar. Kapitel 3: Omhändertagande, läkarintyg och intagningsbeslut – vården måste godkännas av chefsöverläkare och förvaltningsrätt. Kapitel 4–5: Vårdåtgärder, rätt till information, överklagan och patientens rättigheter under tvångsvård. LRV (SFS 1991:1129) har liknande struktur, men gäller personer som dömts till vård efter brott. Lagen reglerar hur vården ska genomföras, hur frihetsinskränkningar får användas och hur övergången till öppen vård sker.

Smittskyddslagen Smittskyddslagen är till för att skydda befolkningen mot spridning av smittsamma sjukdomar. Den reglerar både individens skyldigheter och samhällets ansvar när det gäller att förebygga och hantera smittspridning. Lagen omfattar bland annat anmälningspliktiga sjukdomar, informationsskyldighet, smittspårning och isolering. Inom vård och omsorg har lagen särskild betydelse eftersom personalen ofta arbetar nära personer med ökad sårbarhet för infektion. Det gäller till exempel äldre, personer med nedsatt immunförsvar eller kroniska sjukdomar. Undersköterskor spelar en avgörande roll i det dagliga smittskyddsarbetet. Det kan handla om att följa basala hygienrutiner, uppmärksamma symtom, rapportera misstänkt smitta eller stödja brukare i att förstå och följa smittförebyggande åtgärder. Arbetet utförs ofta i nära kontakt med smittskyddssjuksköterskor, vårdledare eller smittskyddsläkare, särskilt vid utbrott eller särskilda vårdhygieniska rekommendationer. Lagen betonar samverkan mellan individ och samhälle. Den enskilde har ansvar att följa råd och föreskrifter, medan vården ska informera, skydda och agera i enlighet med fastställda rutiner. Undersköterskans arbete är därmed en praktisk förlängning av lagens intentioner. Vad säger lagen mer konkret? Smittskyddslagen (SFS 2004:168) innehåller bland annat följande kapitel: Kapitel 1–2: Lagens syfte och definition av allmänfarliga sjukdomar. Kapitel 3: Samhällets ansvar – smittskyddsläkare, hälso- och sjukvårdens skyldigheter och tillsyn. Kapitel 4–5: Den enskildes skyldigheter – till exempel att medverka till utredning, provtagning och behandling. Kapitel 6–7: Särskilda åtgärder – smittspårning, isolering och tvångsåtgärder vid allvarlig risk. Kapitel 9–10: Regler om sekretess och möjligheter att överklaga beslut. Smittskyddslagen är särskilt aktuell vid utbrott av smittsamma sjukdomar som influensa, MRSA eller covid-19, men gäller även i det dagliga förebyggande arbetet inom vård och omsorg.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) LSS är en rättighetslag som ger personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar rätt till särskilt stöd för att kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt. Till skillnad från Socialtjänstlagen, som bygger på behovsprövning, är LSS utformad för att ge tydliga och garanterade rättigheter för dem som tillhör personkretsen enligt lagen. LSS omfattar personer som har: utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd betydande och varaktig begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som är stora och inte beror på normalt åldrande Målet med lagen är att den enskilde ska få möjlighet till goda levnadsvillkor – inte bara skäliga. Det innebär en högre nivå av stöd och anpassning än vad som vanligtvis ges enligt andra lagar. Insatser enligt LSS kan vara till exempel personlig assistans, ledsagarservice, kontaktperson, daglig verksamhet eller avlösarservice. Insatserna ska vara individuellt utformade, kostnadsfria och bygga på respekt för den enskildes självbestämmande. Undersköterskor som arbetar inom LSS-verksamhet har en viktig roll i att främja självständighet, delaktighet och livskvalitet för personer som behöver långsiktigt stöd i vardagen. Vad säger lagen mer konkret? LSS är uppdelad i kapitel som bland annat behandlar: Kapitel 1: Lagens syfte och tillämpning – att främja jämlikhet, delaktighet och goda levnadsvillkor. Kapitel 2: Definition av personkrets – vem som omfattas av lagen. Kapitel 3: De tio insatser som kan beviljas enligt LSS, t.ex. ledsagare, boendestöd, daglig verksamhet m.m. Kapitel 8–9: Handläggning, överklagande och tillsyn. LSS är en lag som sätter individens behov och rätt till självbestämmande i centrum, oavsett livssituation.

Socialtjänstlagen (SoL) Socialtjänstlagen är en ramlag som styr socialtjänstens verksamhet i Sverige. Den utgör grunden för många av de insatser som ges inom kommunal vård och omsorg, särskilt för äldre personer, personer med funktionsnedsättning och andra i behov av stöd i vardagen. Lagens övergripande mål är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlika levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet i samhällslivet. Det betonas att verksamheten ska bygga på respekt för individens självbestämmande och integritet. SoL innehåller inte detaljerade instruktioner för varje situation, utan anger ramarna för kommunens ansvar och det professionella förhållningssättet i arbetet. Insatser ska anpassas efter den enskildes behov och ges på ett rättssäkert sätt. Det innebär att beslut ska fattas utifrån lag, och att individen har rätt att få sin sak prövad och överklaga beslut. Inom vård och omsorg handlar det till exempel om hemtjänst, särskilt boende, ledsagning, kontaktperson och andra stödinsatser som bedöms utifrån bistånd enligt SoL. Det är handläggare inom kommunen som utreder behov och fattar beslut, men personal som undersköterskor utför ofta insatserna i praktiken. SoL ställer också krav på helhetssyn, samverkan och att insatser ska utformas tillsammans med den enskilde, så långt det är möjligt. Vad säger lagen mer konkret? Socialtjänstlagen är uppdelad i flera kapitel. Några centrala delar är: Kapitel 1–3: Lagens mål, värdegrund och principer om självbestämmande, integritet och allas lika värde. Kapitel 4: Kommunens ansvar – t.ex. skyldigheten att erbjuda stöd till äldre personer, personer med funktionsnedsättning och andra i behov av hjälp. Kapitel 5: Olika typer av bistånd – t.ex. ekonomiskt stöd, stöd i boendet och andra individuellt anpassade insatser. Kapitel 11: Handläggning och dokumentation – regler för utredning, beslut, information till den enskilde och möjlighet till överklagande. Socialtjänstlagen fungerar ofta parallellt med andra lagar, som Hälso- och sjukvårdslagen och LSS, beroende på individens behov.

Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) Offentlighets- och sekretesslagen syftar till att skydda individens personliga integritet. Inom vård och omsorg innebär detta att all personal omfattas av tystnadsplikt. Det gäller alla uppgifter som rör patienters eller brukares hälsa, personliga förhållanden eller andra känsliga uppgifter som förekommer i arbetet. Sekretessen omfattar både muntlig information och skriftlig dokumentation, liksom observationer och samtal man råkar ta del av i sin yrkesutövning. Skyldigheten att bevara tystnadsplikt gäller även efter avslutad anställning och efter att personen avlidit. Tystnadsplikten är inte enbart en etisk princip – det är ett lagstadgat ansvar. Brott mot sekretessen kan leda till rättsliga påföljder, skada för den enskilde samt bristande förtroende för vårdverksamheten. Det finns dock situationer där sekretess kan brytas, till exempel när det föreligger laglig grund enligt annan lagstiftning. Exempel på detta är anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa, eller om det finns fara för liv eller allvarlig skada. Information kan även delas inom vårdteamet om det är nödvändigt för att kunna ge en god och säker vård. Vad säger lagen mer konkret? Offentlighets- och sekretesslagen är omfattande, men följande delar är särskilt relevanta för personal inom vård och omsorg: Kapitel 1–2: Lagens syfte och tillämpningsområde. Förklarar sekretessens roll i förhållande till offentlighetsprincipen. Kapitel 25: Gäller för hälso- och sjukvård. Anger att uppgifter om hälsotillstånd, behandling och personliga förhållanden är sekretessbelagda. Kapitel 10 och 12: Reglerar undantag från sekretessen. Till exempel möjligheten att lämna ut information vid samverkan inom vården, fara för liv eller kontakt med socialtjänsten. Att hantera sekretess på ett korrekt sätt är en viktig del av det professionella ansvaret inom vård och omsorg.

Patientlagen Patientlagen stärker patientens ställning i vården. Den handlar inte främst om vårdens innehåll – utan om rätten att förstå, påverka och vara delaktig i sin egen vård. Lagen syftar till att göra vården mer tillgänglig, trygg och tydlig för den enskilde individen. En central del i patientlagen är informationsplikten. Det betyder att patienten har rätt att få information om sitt hälsotillstånd, möjliga behandlingar, risker och vad som händer om man avstår. Informationen ska anpassas efter individens förutsättningar – språkligt, kognitivt och emotionellt. En annan viktig del är samtycke. Ingen får få vård mot sin vilja (såvida det inte handlar om tvångsvård enligt annan lag). Patienten ska få möjlighet att säga ja eller nej till föreslagna åtgärder – och det gäller även i vardagliga situationer. Undersköterskans bemötande blir därför avgörande: att lyssna in, fråga först och visa respekt för personens val. Lagen lyfter också fram rätten till delaktighet, att byta vårdgivare, att få en fast vårdkontakt och att få en individuell plan vid behov av samordnade insatser. För undersköterskor innebär detta att inte bara utföra insatser – utan att aktivt bidra till att patienten eller brukaren känner sig sedd, lyssnad på och förstådd. Det handlar om att tolka, bekräfta och möjliggöra. Vad säger lagen mer konkret? Patientlagen består av tio kapitel, där några särskilt relevanta för undersköterskor är: Kapitel 3: Rätt till information – vårdpersonal är skyldiga att ge individanpassad och tydlig information. Kapitel 4: Samtycke – all vård ska bygga på patientens samtycke, så långt det är möjligt. Kapitel 5: Delaktighet – patienten ska kunna påverka beslut om sin vård. Kapitel 6: Fast vårdkontakt och individuell plan – särskilt viktigt för personer med samordnade behov. Kapitel 7–8: Tillgänglighet och valfrihet – rätt att få vård inom rimlig tid och möjlighet att välja utförare. Lagen understryker att patientens perspektiv alltid ska beaktas – inte bara i stora beslut, utan i varje möte.

Patientsäkerhetslagen (PSL) Patientsäkerhetslagen har som främsta mål att skydda patienter från att drabbas av vårdskador. Den syftar till att höja kvaliteten i hälso- och sjukvården och skapa en säker miljö för alla som får vård. Lagen utgår från principen att vård ska vara trygg, respektfull och så riskfri som möjligt – både fysiskt och psykiskt. För undersköterskor innebär lagen ett ansvar att medverka till en säker vårdmiljö. Det handlar om att följa rutiner, agera uppmärksamt och rapportera risker eller avvikelser – även om ingen har hunnit skadas. PSL bygger på öppenhet och lärande, inte skuld och bestraffning. Om du till exempel upptäcker att en patient fått fel dos läkemedel, att en bristande hygienrutin följs, eller att någon halkrisk inte åtgärdats – då är det din skyldighet att säga till eller dokumentera detta enligt verksamhetens rutiner. Detsamma gäller om du märker att en kollega brister i sitt agerande. Lagen gör också klart att arbetsgivaren måste skapa förutsättningar för säker vård: genom utbildning, tydliga rutiner och ett klimat där det är tillåtet att prata om misstag. På så sätt blir patientsäkerhet ett gemensamt ansvar. Vad säger lagen mer konkret? Patientsäkerhetslagen är uppbyggd i flera kapitel. Några viktiga delar är: Kapitel 1–2: Här förklaras lagens syfte och tillämpningsområde. Alla som arbetar inom hälso- och sjukvård berörs. Kapitel 3: Handlar om vårdgivarens ansvar – t.ex. att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Kapitel 6: Gäller personalens skyldigheter. Undersköterskor har skyldighet att medverka till säker vård, följa instruktioner och anmäla risker. Kapitel 7–8: Reglerar behörighet och prövotid för legitimerad personal – inte direkt tillämpligt på undersköterskor, men relevant för att förstå arbetsdelning och ansvarsfördelning. Det finns också regler om Lex Maria, som innebär att vårdgivaren måste anmäla allvarliga vårdskador till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) Hälso- och sjukvårdslagen är en av de mest grundläggande lagarna inom svensk vård. Den fastställer att alla i Sverige har rätt till god vård – på lika villkor, oavsett kön, ålder, ekonomisk situation, bostadsort eller andra faktorer. Lagen utgör grunden för hur vården ska organiseras, fördelas och ges. HSL gäller både för regioner och kommuner. Regionerna ansvarar för exempelvis sjukhusvård, specialistvård och vårdcentraler, medan kommunerna ansvarar för hemsjukvård, särskilda boenden, rehabilitering och viss hjälpmedelshantering. Undersköterskor är ofta anställda inom kommunen men arbetar enligt riktlinjer som grundar sig i HSL. Lagen betonar också att vården ska vara av god kvalitet och bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den ska ges med respekt för den enskilda människans värdighet, integritet och självbestämmande. Det betyder att patientens upplevelse alltid ska tas på allvar, och att information och delaktighet är centrala delar av vårdmötet. Som undersköterska innebär HSL att varje åtgärd du medverkar i – oavsett om det är en förflyttning, ett samtal eller ett hygienmoment – ska bygga på omtanke, respekt och ett tydligt syfte. Du behöver känna till när du får utföra en uppgift själv och när du behöver samråda med en sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan profession. Vad säger lagen mer konkret? Hälso- och sjukvårdslagen är indelad i flera kapitel, där några särskilt viktiga delar är: Kapitel 1: Lagens syfte – att alla ska ha tillgång till god vård. Kapitel 2: Principer för vårdens tillgänglighet, kvalitet, och respekt för patientens självbestämmande och integritet. Kapitel 3: Vårdens personal – samverkan mellan olika yrkesgrupper ska ske i patientens bästa intresse. Kapitel 5: Reglerar kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård i t.ex. särskilda boenden och hemsjukvård. Kapitel 7: Krav på att vården ska utvärderas, följas upp och förbättras. Lagen utgör grunden för andra styrdokument, som patientsäkerhetslagen och patientlagen. HSL är därför ett slags nav i vårdens juridiska struktur.

Vård och omsorg i Sverige regleras av flera olika lagar. Vissa gäller hela hälso- och sjukvården, andra är specifika för socialtjänsten, äldreomsorgen eller personer med funktionsnedsättning. Lagarna sätter ramarna för hur vården ska organiseras, vad brukare och patienter har rätt till, och vad som förväntas av personalen. Som undersköterska behöver du inte kunna alla paragrafer utantill – men du måste förstå syftet med lagarna, vad de innebär i praktiken och hur de påverkar ditt dagliga arbete. Lagarna fungerar som både ett skydd och ett stöd. De finns för att garantera trygghet, kvalitet och rättvisa – men också för att hjälpa dig att fatta rätt beslut i svåra situationer. Här går vi igenom de viktigaste lagarna du som undersköterska behöver känna till.