All Activity

Utredningen är det steg där handläggaren systematiskt kartlägger brukarens situation. Syftet är att få en helhetsbild av behov, resurser och önskemål för att kunna fatta ett rättssäkert beslut. Innehållet i utredningen: Insamling av information – genom samtal med brukaren, anhöriga och ibland andra yrkesgrupper (t.ex. sjuksköterska, arbetsterapeut). Observationer – handläggaren bedömer både uttryckta önskemål och faktiska behov. Dokumentation – allt skrivs ner på ett tydligt och sakligt sätt i en utredningstext. SoL och LSS: Enligt SoL görs utredningen för att bedöma om insatser behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå. Enligt LSS används utredningen för att se om personen tillhör lagens personkrets och har rätt till insatser som ger goda levnadsvillkor. IBIC (Individens behov i centrum): Utredningen kan struktureras med hjälp av IBIC, där livsområden används för att kartlägga brukarens livssituation – till exempel hälsa, boende, sociala relationer och delaktighet. På så sätt blir bilden mer heltäckande. Delaktighet: Brukaren ska alltid göras delaktig i utredningen. Det kan innebära att personal använder anpassad kommunikation, tolk eller bilder för att brukaren ska kunna uttrycka sina behov. Ansvar: Handläggaren leder hela utredningen och ansvarar för bedömningen. Omsorgspersonal kan bidra med observationer och information från det dagliga arbetet, men har inte ansvar för själva beslutet. Sammanfattning: Utredningen är grunden för allt som följer i omsorgsprocessen. Om den är noggrann, tydlig och inkluderar brukarens perspektiv ökar chansen att beslutet blir rättvist och att insatserna verkligen motsvarar behovet.

Omsorgsprocessen kan delas in i fem steg. Varje steg har sitt syfte, mål och ansvar, och hänger ihop i en cykel som hela tiden utgår från brukarens behov. 1. Ansökan eller initiering Processen startar när en person själv ansöker om stöd eller när behov uppmärksammas av anhöriga eller personal. SoL: Alla ska ha möjlighet att ansöka om bistånd. LSS: Personer som tillhör personkretsen har rätt att ansöka om insatser. IBIC: Redan i början används livsområden som ram för att förstå situationen. Ansvar: Handläggaren tar emot ansökan, medan omsorgspersonal ofta är de som först ser behovet och uppmuntrar brukaren att söka stöd. 2. Utredning Handläggaren samlar information om brukarens behov, resurser och önskemål. Brukaren ska alltid göras delaktig. SoL: Utredningen avgör vad som är en skälig levnadsnivå. LSS: Här bedöms i stället rätten till goda levnadsvillkor. IBIC: Används för att strukturera utredningen kring livsområden som hälsa, boende, relationer. Ansvar: Handläggaren leder utredningen. Omsorgspersonal kan bidra med observationer och fakta från vardagen. 3. Beslut När utredningen är klar fattar handläggaren beslut om insatser, som kan beviljas eller avslås. Brukaren ska informeras tydligt. SoL: Beslut handlar om att täcka grundläggande behov för att nå skälig levnadsnivå. LSS: Beslut handlar om att ge förutsättningar för goda levnadsvillkor, ofta med mer omfattande insatser. IBIC: Resultat kopplas till de livsområden som identifierats i utredningen. Ansvar: Handläggaren är den som fattar beslut. Omsorgspersonal förbereds för att genomföra de insatser som beslutats. 4. Genomförande Insatserna utförs i praktiken, ofta med en genomförandeplan som beskriver hur stödet ska ges. Planen görs tillsammans med brukaren. SoL: Insatserna ska genomföras skyndsamt och på ett sätt som stämmer med beslutet. LSS: Insatserna ska stärka brukarens delaktighet, självbestämmande och livskvalitet. IBIC: Används för att formulera mål och delmål utifrån livsområden. Ansvar: Handläggaren lämnar över beslutet. Omsorgspersonal ansvarar för att utföra stödet och föra dialog med brukaren i vardagen. 5. Uppföljning och utvärdering Till sist följs insatserna upp. Fungerar stödet som planerat? Har målen nåtts? Vid behov görs förändringar. SoL: Uppföljningen ska säkerställa att insatserna ger en skälig levnadsnivå. LSS: Uppföljningen ska säkerställa att insatserna leder till goda levnadsvillkor. IBIC: Utvärderingen knyts till de mål och livsområden som använts från början. Ansvar: Handläggaren ansvarar för själva uppföljningen och eventuella nya beslut. Omsorgspersonal dokumenterar löpande, rapporterar och ger underlag till handläggaren. Sammanfattning: Omsorgsprocessen är både praktisk och juridisk. Handläggaren bär ansvar för utredning, beslut och uppföljning, medan omsorgspersonal ansvarar för genomförandet och dokumentationen. Med stöd av IBIC blir processen tydligare och ger alla inblandade ett gemensamt språk.

Inflytande, delaktighet och självbestämmande är grundläggande principer i social omsorg och uttrycks i både SoL och LSS. De innebär att brukaren inte bara ska få hjälp, utan också ha rätt att påverka hur hjälpen utformas och genomförs. Inflytande betyder att brukaren får möjlighet att framföra sina åsikter och att de tas på allvar. Delaktighet handlar om att vara med i processen – från planering till uppföljning – inte bara som mottagare utan som aktiv deltagare. Självbestämmande innebär rätten att fatta egna beslut om sitt liv, inom lagens och säkerhetens ramar. Detta kan handla om vardagliga val (vilken tid man vill duscha, vad man vill äta) men också större frågor som boendeform eller aktiviteter i en genomförandeplan. Harry Shiers modell "Vägar till delaktighet" (2001) är användbar som ramverk. Den beskriver fem nivåer för barns och ungas delaktighet, men modellen kan även tillämpas i omsorgsarbete med vuxna: Att bli lyssnad till – personalen skapar utrymme för att brukaren kan uttrycka sina åsikter. Att få stöd att uttrycka sina åsikter – brukaren ges hjälpmedel, tid eller anpassningar för att kunna komma till tals. Att åsikter beaktas – personalen visar respekt och låter brukarens synpunkter påverka beslut. Att vara delaktig i beslutsprocessen – brukaren får vara med och diskutera olika alternativ. Att dela makt och ansvar – beslut fattas gemensamt och brukaren är en verklig partner i processen. Praktiskt arbete för personalen: Ställa öppna frågor och ta sig tid att lyssna. Använda kommunikationshjälpmedel om det behövs (bilder, symboler, tolk). Dokumentera brukarens önskemål i genomförandeplanen. Följa upp och visa att synpunkterna haft betydelse. Våga dela ansvar och inte bara “informera” brukaren. Sammanfattning: Inflytande, delaktighet och självbestämmande handlar inte om en engångsinsats utan om en ständig process. Shiers modell hjälper personalen att reflektera över på vilken nivå brukaren faktiskt ges delaktighet och vad som kan utvecklas vidare.

Social dokumentation är en del av omsorgsprocessen och styrs av lagar och föreskrifter. Personalen får inte skriva vad som helst på eget sätt, utan ska följa tydliga ramar för att säkerställa rättssäkerhet, kvalitet och respekt för brukaren. Viktiga utgångspunkter: Socialtjänstlagen (SoL) och LSS – anger att dokumentationen ska visa vilka insatser brukaren får, hur de genomförs och hur de följs upp. Sekretess- och dataskyddsregler (GDPR) – skyddar personuppgifter. All information ska hanteras med respekt för integritet och säkerhet. Kommunens riktlinjer – varje verksamhet har lokala rutiner för hur anteckningar ska göras, till exempel i särskilda IT-system. Dokumentationen ska vara: Saklig och korrekt – handla om faktiska omständigheter, inte tolkningar eller personliga åsikter. Tydlig och begriplig – så att både brukare, anhöriga och andra yrkesgrupper kan förstå. Aktuell och kontinuerlig – uppdateras så snart något av betydelse inträffar. Fullständig men inte onödig – bara uppgifter som är relevanta för vården och omsorgen ska dokumenteras. Exempel på vad personalen ska dokumentera: Viktiga händelser i vardagen (t.ex. om brukaren ramlar, får besök eller vägrar medicin). Vidtagna åtgärder (t.ex. att personalen kontaktat sjuksköterska). Brukarens delaktighet och önskemål i samband med genomförande av insatser. Socialstyrelsen betonar att dokumentationen både är ett arbetsredskap och ett skydd för brukaren. Den gör det möjligt att följa upp om omsorgen verkligen motsvarar beslutet och brukarens behov.

Omsorgsprocessen beskriver hur stöd och hjälp till en brukare planeras, utförs och följs upp. Den är både en praktisk arbetsmetod och en juridisk process, och dessa två delar hänger tätt samman. Praktiskt omsorgsarbete Den ena delen är det vardagliga arbetet som personalen utför i direkt kontakt med brukaren. Här ingår insatser som personlig hygien, måltidsstöd, aktiviteter, boendestöd eller socialt stöd. Den praktiska delen handlar inte bara om att utföra uppgifter, utan också om att skapa trygghet, delaktighet och ett gott bemötande. Genom att arbeta personcentrerat blir brukaren delaktig i beslut om hur stödet ska genomföras. Juridisk process Den andra delen handlar om det lagstyrda förfarandet. En biståndshandläggare gör en utredning och fattar beslut enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller LSS. Därefter dokumenteras insatserna i en genomförandeplan, som följs upp och utvärderas regelbundet. Den juridiska delen ska säkerställa rättssäkerhet, kvalitet och likvärdighet i omsorgen. Dokumentationen fungerar också som underlag för tillsyn, statistik och verksamhetsutveckling. Samspelet mellan de två delarna Det praktiska arbetet kan inte stå för sig själv utan juridiskt beslut, och den juridiska delen skulle vara tom utan ett konkret innehåll i vardagen. Tillsammans skapar de en helhet där brukarens rättigheter tillgodoses samtidigt som stödet blir anpassat till individuella behov.

Helhetssyn betyder att man ser hela människan – inte bara ett enskilt behov eller en diagnos. I social omsorg innebär det att alla delar av livet räknas: fysiska, psykiska, sociala, kulturella, andliga och existentiella behov. Det handlar också om att förstå sambanden mellan olika områden. Om en brukare inte får tillräckligt med sömn (fysiskt behov) kan det påverka humör och motivation (psykiskt behov) och leda till isolering (socialt behov). Helhetssyn gör att personalen inte enbart ser den akuta bristen, utan också hur den påverkar hela livssituationen. Helhetssyn finns inskriven i både SoL och LSS, där brukaren ska bemötas med respekt för självbestämmande, delaktighet och rätt till goda levnadsvillkor. Det är också grunden i ett personcentrerat arbetssätt. I praktiken innebär helhetssyn att: man utgår från brukarens livsberättelse, värderingar och mål, olika professioner samverkar (t.ex. undersköterska, sjuksköterska, arbetsterapeut), insatser planeras och följs upp i ett större sammanhang, inte isolerat. Sammanfattning: Helhetssyn är att förstå att människan är mer än summan av sina behov. Omsorg måste därför vara både praktisk, känslomässig och existentiell.

Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) använder båda ordet behov, men med olika innebörd och målsättning. SoL: Utgår från principen om skälig levnadsnivå. Det betyder att insatserna ska ge tillräckligt stöd för att en person ska klara ett värdigt liv – men det är kommunens bedömning som avgör vad som anses skäligt. SoL omfattar hela befolkningen och är ofta behovsprövad. Exempel: hemtjänst för att klara vardagliga sysslor eller ekonomiskt bistånd vid brist på försörjning. LSS: Utgår från principen om goda levnadsvillkor. Här är målet högre ställt än i SoL. LSS riktar sig till vissa grupper med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Insatserna ska inte bara täcka det nödvändigaste, utan också ge möjlighet till delaktighet, självbestämmande och utveckling. Exempel: personlig assistans, ledsagning, bostad med särskild service eller daglig verksamhet. Skillnaden i praktiken: En person med stort stödbehov kan genom SoL få hjälp för att klara det mest nödvändiga i vardagen. Genom LSS ska samma person kunna leva på ett sätt som ligger närmare andra människors livsvillkor, med fokus på delaktighet, inflytande och livskvalitet. Sammanfattning: SoL = skälig levnadsnivå (miniminivå). LSS = goda levnadsvillkor (högre ambitionsnivå, fokus på delaktighet).

Hur bildas en unik behovsprofil enligt Reiss?Den amerikanske psykologen Steven Reiss (2000) beskrev 16 grundläggande livsmotiv som påverkar alla människor. De finns hos alla, men styrkan varierar från person till person. Genom att kartlägga graden av dessa behov kan man se en individs unika behovsprofil. I social omsorg kan detta hjälpa personal att förstå varför människor motiveras av olika saker. Någon kan värdera trygghet högre än sociala aktiviteter, medan en annan lägger stor vikt vid självständighet eller nyfikenhet. Det handlar alltså om gradering – vilka behov är starka, vilka är svagare? Här är de 16 basbehoven enligt Reiss, med kort förklaring: Makt – behov av inflytande, att leda eller påverka andra. Oberoende – behov av självständighet, att klara sig själv. Nyfikenhet – behov av att förstå, lära sig och utforska. Acceptans – behov av att bli accepterad och undvika avvisande. Ordning – behov av struktur, rutiner och förutsägbarhet. Sparande – behov av att samla på sig och spara resurser. Heder – behov av att vara lojal och hålla på traditioner. Idealism – behov av rättvisa, moral och att kämpa för en sak. Social kontakt – behov av gemenskap och att umgås med andra. Familj – behov av att ta hand om och stå nära familjemedlemmar. Status – behov av att synas, ha prestige eller social position. Hämnd/konkurrens – behov av att jämföra sig, tävla eller “jämna ut”. Romantik – behov av närhet, sexualitet och intimitet. Mat – behov av att njuta av och få tillgång till mat. Fysisk aktivitet – behov av rörelse, motion och fysisk stimulans. Trygghet – behov av att känna sig säker och undvika risker. Gradering innebär att varje behov kan ligga högt, medel eller lågt hos en individ: Högt: stark drivkraft, personen blir motiverad när detta behov tillgodoses. Medel: balanserat behov, påverkar men styr inte allt. Lågt: svag drivkraft, personen motiveras inte lika mycket av detta område. Exempel: Två personer på samma boende kan ha helt olika profiler. Den ena prioriterar ordning och mår bäst med fasta rutiner, medan den andra har högt behov av social kontakt och motiveras mest av gemenskap. För att ge god omsorg behöver personalen därför förstå dessa skillnader och anpassa bemötandet.

Maslows behovstrappa visar att människor har olika behov som hänger ihop och påverkar varandra. De mest grundläggande måste finnas på plats för att man ska kunna fokusera på högre behov. Modellen hjälper oss att se att det inte räcker att bara tänka på en sak i taget – omsorgen behöver ta hänsyn till flera nivåer. De sju nivåerna kan delas upp i två huvudområden: Överlevnad: Fysiska behov (mat, sömn, andning), trygghet och säkerhet, gemenskap och respekt. Utveckling: Självbestämmande, meningsfulla aktiviteter och självförverkligande. Inom social omsorg används behovstrappan som en påminnelse om helhetssyn. Om en person inte får tillräckligt med mat eller sömn blir det svårt att känna trygghet och ännu svårare att delta i sociala aktiviteter. När de grundläggande behoven är uppfyllda kan insatser istället stärka gemenskap, respekt och möjligheten att utvecklas genom delaktighet och meningsfulla aktiviteter. Ett praktiskt exempel: En äldre person som är undernärd (fysiskt behov) får stöd med måltider. När detta fungerar bättre kan personalen också hjälpa till att skapa trygghet i vardagen, ordna sociala aktiviteter och uppmuntra personen att delta i något som känns meningsfullt – till exempel musik eller trädgårdsarbete.

Behov och känslor är nära sammanlänkade. När ett behov inte är tillgodosett uppstår ofta känslor som oro, stress, frustration eller nedstämdhet. När behovet däremot uppfylls kan känslor av trygghet, glädje och välbefinnande infinna sig. Känslor fungerar alltså som signaler som visar om något viktigt saknas eller är tillgodosett. Inom psykologin beskrivs detta i teorier om motivation och affekter. Till exempel menar Tomkins (1962) att grundläggande känslor har en överlevnadsfunktion, där hunger, törst eller trötthet utlöser starka reaktioner som leder till handling. Även modern neurovetenskap visar hur kroppens signalsystem kopplar fysiologiska behov till känslomässiga upplevelser. I social omsorg blir sambandet tydligt. En brukare som inte får tillräckligt med sömn (behov) kan uppvisa irritation eller nedstämdhet (känsla). Omvänt kan känslor av gemenskap och uppskattning förstärka viljan att ta hand om den egna hälsan. Statistik från Folkhälsomyndigheten (2022) visar att psykisk ohälsa ofta samvarierar med ouppfyllda sociala behov, såsom ensamhet. Detta illustrerar hur känslor inte bara speglar, utan också påverkar, tillfredsställelsen av behov.

Behov är något som är nödvändigt för människans överlevnad, hälsa eller välbefinnande. Det kan handla om mat, sömn, trygghet, social samhörighet eller att känna mening i livet. Önskningar däremot är individuella preferenser eller val som kan öka trivsel och livskvalitet, men som inte är avgörande på samma sätt. Skillnaden blir tydlig inom social omsorg. Att få näringsrik mat är ett behov, medan att vilja ha en viss maträtt är en önskan. Behov måste alltid tillgodoses för att undvika risker, medan önskningar bör beaktas för att stärka självbestämmande och livskvalitet. Inom svensk lagstiftning betonas båda perspektiven. Socialtjänstlagen (SoL) talar om att insatser ska tillgodose skäliga levnadsnivåer, vilket relaterar till behov. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) lyfter däremot fram goda levnadsvillkor, där individens önskemål och delaktighet ges större tyngd. I praktiken innebär detta att personal måste kunna avgöra vad som är ett grundläggande behov som alltid ska prioriteras, och när det är möjligt att tillmötesgå en önskan för att öka brukarens välbefinnande.

Motivation är den drivkraft som får en människa att handla, välja eller fortsätta med något. Den kan beskrivas som energi riktad mot ett mål. Inre motivation uppstår när individen känner glädje, mening eller intresse i själva aktiviteten, medan yttre motivation är kopplad till belöningar, påtryckningar eller förväntningar från andra. Inom psykologin betonas ofta självbestämmandeteorin (Deci & Ryan, 1985), där behov av autonomi, kompetens och samhörighet är avgörande för att skapa varaktig motivation. Social omsorg behöver ta hänsyn till dessa faktorer för att stärka brukarens delaktighet och livskvalitet. I praktiken kan motivation påverka allt från att delta i fysisk träning till att ta emot hjälp med personlig hygien. Att förstå vad som motiverar varje individ är därför centralt. En brukare kan vara mer motiverad att gå promenader om de sker tillsammans med en vän, medan en annan finner motivation i att följa ett strukturerat träningsprogram. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att brist på motivation är en vanlig orsak till att äldre tackar nej till sociala aktiviteter, även när de erbjuds stöd. Detta understryker vikten av att arbeta med motiverande strategier snarare än enbart med praktiska lösningar.

Primära behov är grundläggande för människans överlevnad, såsom mat, vatten, sömn, andning och skydd. Dessa behov är biologiskt nödvändiga och måste tillgodoses först. Sekundära behov handlar om välbefinnande, utveckling och livskvalitet. De omfattar till exempel trygghet, gemenskap, uppskattning, självförverkligande och meningsfullhet i livet. Abraham Maslow (1943) lyfter fram i sin behovshierarki hur primära behov måste uppfyllas innan individen kan sträva efter högre mål. Samtidigt påpekar senare forskning, som Steven Reiss (2000), att människor har flera parallella basbehov – både primära och sekundära – som tillsammans formar en unik behovsprofil. Inom social omsorg blir samspelet tydligt. En brukare som inte får tillräckligt med näring (primärt behov) riskerar också att tappa ork och motivation till sociala aktiviteter (sekundärt behov). Omvänt kan starka sociala relationer (sekundärt behov) göra att en brukare äter bättre och tar hand om sin kropp (primärt behov). Exempel från social omsorg: En person med demens som får hjälp att äta (primärt behov) kan samtidigt uppleva trygghet och gemenskap vid måltiden (sekundärt behov). En äldre brukare som deltar i dagverksamhet tillgodoser både behovet av fysisk aktivitet (primärt) och känslan av meningsfullhet (sekundärt). En ung person med funktionsnedsättning som får anpassade hjälpmedel kan både klara hygien (primärt) och känna självständighet och stolthet (sekundärt). Statistik från Folkhälsomyndigheten (2021) visar att ensamhet är en riskfaktor för ohälsa bland äldre. Detta visar hur sekundära behov av gemenskap hänger ihop med primära behov av hälsa och livslängd.

Att åtgärda innebär att man redan identifierat en brist och gör en insats för att återställa balans. Ett behov är alltså inte uppfyllt och kräver en konkret lösning. Att förebygga handlar om att minska risken för att brist ska uppstå genom att arbeta proaktivt, till exempel genom tidiga insatser eller observationer. Att främja är däremot ett bredare perspektiv: här arbetar man för att stärka och utveckla människans resurser och livskvalitet, även när inga akuta brister finns. I Socialstyrelsens vägledningar (2019) betonas skillnaden mellan det reaktiva och det proaktiva. Åtgärder kommer ofta sent i processen, medan förebyggande arbete och främjande insatser kan stärka individens hälsa på lång sikt. Exempel från social omsorg: Åtgärda: En brukare som redan är undernärd får energirik kost och näringsdrycker. Förebygga: Personalen erbjuder regelbundna mellanmål för att förhindra undernäring. Främja: Brukaren uppmuntras att delta i matlagning tillsammans med andra för att både stärka aptit och social gemenskap. Statistik visar att fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador bland äldre. Enligt Folkhälsomyndigheten (2022) inträffar cirka 67 000 fallolyckor per år som leder till sjukhusvård. Här kan skillnaden tydligt illustreras: att åtgärda är att behandla skadan efteråt, att förebygga är att ta bort mattor eller erbjuda gånghjälpmedel, medan att främja kan vara att erbjuda balansträning eller fysisk aktivitet som stärker hälsan över tid.

Behov uppstår när något saknas eller är otillräckligt – detta kallas brist. När en brist identifieras blir den en drivkraft till att söka en lösning. Att tillgodose behov innebär att bristen åtgärdas, vilket leder till ökat välbefinnande eller överlevnad. Enligt Abraham Maslow (1943) finns en hierarki av behov, där de mest grundläggande – som mat, vatten och sömn – måste tillgodoses innan mer avancerade behov som trygghet, gemenskap och självförverkligande kan uppnås. Brist på primära behov kan få allvarliga konsekvenser för hälsa och livskvalitet. Inom social omsorg syns detta tydligt. En äldre person som inte får i sig tillräckligt med vätska (brist) kan snabbt utveckla förvirringstillstånd och fallrisk. Genom att personalen observerar och erbjuder vätska regelbundet tillgodoses behovet, vilket minskar symtomen. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att omkring 20 % av äldre som vårdas inom särskilt boende riskerar undernäring. Detta understryker vikten av att förstå sambandet mellan behov, brist och åtgärder i vardagen. Exempel från social omsorg: En brukare som inte längre kan handla själv får hjälp via hemtjänsten att fylla kylskåpet. En person med nedsatt rörelseförmåga får ett hjälpmedel för att kunna förflytta sig, vilket tillgodoser behovet av självständighet. En brukare som upplever ensamhet får möjlighet att delta i gruppaktiviteter, vilket minskar den sociala bristen och ökar känslan av gemenskap.