All Activity

Samhall är ett statligt ägt bolag med uppdrag att skapa arbete för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Bolaget ägs av svenska staten och styrs av ett särskilt samhällsuppdrag: att erbjuda riktiga jobb med riktiga löner och på så sätt bidra till delaktighet på arbetsmarknaden. Hur det fungerar: Samhall anställer personer som blivit anvisade via Arbetsförmedlingen. Arbetstagarna får lön, anställningstrygghet och möjlighet att utvecklas i olika arbetsuppgifter. Jobben finns inom många branscher, exempelvis städ, logistik, service, industri och kontorsarbete. Arbetsuppgifterna är ofta anpassade, men kraven på kvalitet och prestation är desamma som på den öppna arbetsmarknaden. Syftet är: att ge människor möjlighet att växa genom arbete, att stärka självkänsla och social gemenskap, att förbereda och ibland underlätta övergång till andra arbetsgivare. Exempel: En person med intellektuell funktionsnedsättning kan arbeta på ett Samhall-team som sköter städning på ett kontor. En annan person med psykisk ohälsa kan ha en tjänst inom logistik och få stöd att utveckla rutiner och arbetsförmåga. Samhall är idag en av Sveriges största arbetsgivare för personer med funktionsnedsättning och har tusentals anställda över hela landet. Genom att kombinera socialt ansvar med affärsmässighet är tanken att skapa långsiktiga jobb och utveckling. Med andra ord fungerar Samhall som en bro mellan individens behov av stöd och arbetsmarknadens krav – en arbetsplats där delaktighet och arbetslivserfarenhet kan byggas upp under trygga former.

En lönebidragsanställning är en form av subventionerat arbete som syftar till att underlätta för personer med nedsatt arbetsförmåga att få och behålla ett arbete. Arbetsgivaren får ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen för att kompensera för den del av arbetsförmågan som är nedsatt, medan arbetstagaren får en riktig anställning med lön, arbetskamrater och arbetsuppgifter. Syftet är: att ge personer med funktionsnedsättning möjlighet att delta på arbetsmarknaden, att stärka självständighet och försörjning, att underlätta för arbetsgivare att anställa även när produktiviteten inte är full. Det finns flera olika former av lönebidrag: Lönebidrag för utveckling i anställning Ger möjlighet att pröva arbete och utveckla yrkesförmåga. Ofta en tidsbegränsad anställning med handledning och stöd. Lönebidrag för anställning Längre eller mer varaktig anställning där arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för att kompensera för nedsatt arbetsförmåga. Anpassade arbetsuppgifter och arbetsmiljö ingår ofta. Lönebidrag för trygghet i anställning För personer som har ett mer varaktigt stödbehov. Kan pågå under längre tid och ge stabilitet och kontinuitet. Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (SIUS) Stödperson från Arbetsförmedlingen hjälper individen att komma in i arbetslivet, med både introduktion och uppföljning. Exempel: En person med fysisk funktionsnedsättning kan få ett arbete på ett lager där arbetsuppgifterna är anpassade och arbetsgivaren får lönebidrag. En annan person med psykisk ohälsa kan börja med lönebidrag för utveckling, för att sedan övergå till en mer permanent anställning med lönebidrag för trygghet. Det här gör att lönebidragsanställningar kan ses som en viktig del av arbetsmarknadens inkluderande funktion – de bygger broar mellan individens behov och arbetsgivarens resurser.

Arbetsmarknadsenheten är en kommunal verksamhet som ska stödja personer som står utanför arbetsmarknaden. Det kan handla om långtidsarbetslösa, unga som inte fullföljt gymnasiet, personer med psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller personer som behöver arbetsträning för att komma tillbaka efter sjukdom. Syftet är att underlätta inträdet på arbetsmarknaden och minska utanförskap. Enheten samarbetar ofta med socialtjänst, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra aktörer. Arbetsmarknadsenheten erbjuder till exempel: arbetsträning i skyddad miljö, praktikplatser i kommunens verksamheter, coachning och stöd i att söka arbete, utbildningsinsatser eller kompetenshöjande aktiviteter, matchning mot arbetsgivare, ibland med stöd av subventionerade anställningar. Ett vanligt mål är att deltagarna ska komma närmare arbetsmarknaden, men även att skapa struktur, social gemenskap och stärkt självkänsla. För vissa kan arbetsmarknadsinsatser fungera som en övergång till reguljärt arbete, medan det för andra är en långsiktig lösning för att bryta isolering och skapa mening i vardagen. Kort sagt fungerar Arbetsmarknadsenheten som en brygga mellan individens behov och arbetsmarknadens krav, där stödet anpassas för att ge både sysselsättning och väg in i arbetslivet.

Daglig sysselsättning inom socialpsykiatrin riktar sig till personer med psykisk ohälsa som behöver struktur, stöd och gemenskap i vardagen. Det är ingen rättighetslagstiftad insats på samma sätt som daglig verksamhet enligt LSS, utan en frivillig verksamhet som kommunerna erbjuder. Syftet är att: bryta isolering och skapa social gemenskap, ge meningsfulla aktiviteter i vardagen, stärka hälsa och livskvalitet, fungera som en väg till rehabilitering, praktik eller arbete. Hur det kan fungera i praktiken: Öppna verksamheter: caféer, träffpunkter och mötesplatser där deltagare kan komma och gå fritt. Aktivitetsgrupper: gemensam matlagning, skapande verksamhet, motion, musik. Arbetsinriktad sysselsättning: enklare arbetsuppgifter inom kommun eller föreningar, ibland med handledare. Individanpassat stöd: vissa får mer riktat stöd, exempelvis att träna på rutiner inför arbetsliv eller studier. Exempel: En person med långvarig depression kan delta i en målargrupp ett par gånger i veckan för att bryta isolering och bygga sociala kontakter. En annan person med schizofreni kan arbeta några timmar i ett kommunalt café som del av rehabilitering. På så sätt kan daglig sysselsättning inom socialpsykiatrin fungera som en brygga mellan hemmavistelse och arbetsmarknad, och bidra till att människor får en vardag med både struktur och mening.

Daglig verksamhet enligt LSS riktar sig till personer i yrkesverksam ålder som saknar arbete eller studier och tillhör lagens personkrets, det vill säga personer med intellektuell funktionsnedsättning, autismspektrumtillstånd eller förvärvad hjärnskada i vuxen ålder. Syftet är att ge struktur i vardagen, stärka självständighet och skapa mening i livet genom arbete, aktiviteter och gemenskap. Syftet kan sammanfattas i tre delar: Meningsfullhet – brukaren ska ha en vardag som känns innehållsrik och stimulerande. Delaktighet – insatsen ska möjliggöra sociala kontakter och deltagande i samhället. Utveckling – verksamheten ska bidra till att individen får använda sina förmågor och kanske utveckla nya färdigheter. Vanliga former av daglig verksamhet: Arbetsinriktade verksamheter – enklare arbetsuppgifter, ibland i samarbete med företag eller kommunen. Aktivitetsinriktade verksamheter – skapande verksamhet, motion, musik, drama eller andra kulturella aktiviteter. Individuellt anpassade lösningar – verksamheten anpassas efter brukarens intressen och förutsättningar, till exempel praktikplatser eller arbetsliknande sysslor. Exempel på insatser och aktiviteter: Montering eller paketering i en arbetsgrupp. Praktik på bibliotek, café eller butik med stöd av handledare. Deltagande i musik- och teatergrupper. Träning i vardagsfärdigheter som matlagning, dataanvändning eller motion. Skillnad mot arbete: Daglig verksamhet är inte en anställning och ger inte lön, men deltagarna kan få en habiliteringsersättning från kommunen. Sammanfattning: Daglig verksamhet inom LSS ska ge personer som står utanför arbetsmarknaden en meningsfull vardag, där arbete, aktivitet och social delaktighet kombineras utifrån individens behov och intressen.

Människor arbetar av flera olika skäl – både för att tillgodose grundläggande behov och för att uppnå sociala och personliga mål. Ekonomiska skäl: Arbete ger inkomst som används för mat, bostad och andra nödvändigheter. Det är en grundläggande drivkraft och en förutsättning för självständighet. Sociala skäl: Arbete skapar gemenskap, kontakter och känslan av att vara del av samhället. För många är arbetsplatsen en viktig social miljö där man får uppskattning och bekräftelse. Personliga skäl: Arbete kan ge mening, identitet och stolthet. Det kan handla om att utveckla kompetens, känna sig behövd eller bidra till något större än sig själv. Samhälleliga skäl: Arbetskraften är nödvändig för att samhället ska fungera. Skatter från arbete finansierar välfärdssystem som sjukvård, omsorg och utbildning. Inom social omsorg: Att förstå varför människor arbetar är viktigt för att kunna stödja personer som står utanför arbetsmarknaden. Insatser som daglig verksamhet enligt LSS eller arbetsmarknadsåtgärder kan fylla många av de funktioner som arbete har – inkomst, struktur, social samhörighet och mening. Sammanfattning: Människor arbetar för att försörja sig, skapa gemenskap, utvecklas som individer och bidra till samhället. Inom omsorg är det viktigt att stödja även dem som inte kan delta i arbetslivet fullt ut, så att de ändå får del av arbetets positiva effekter.

Boendestöd är en insats för personer som bor i eget hem men har svårigheter att klara vardagen självständigt. Det är inte ett boende i sig, utan ett praktiskt och socialt stöd som ges i brukarens bostad. Syftet är att: stärka självständighet och förmågan att bo kvar hemma, ge struktur i vardagen (t.ex. hjälp med planering, ekonomi, städning), minska social isolering genom stöd till kontakter och aktiviteter, förebygga behov av mer omfattande insatser som särskilt boende. Hur boendestöd fungerar: Stödet är individanpassat – vissa behöver daglig hjälp, andra bara någon gång i veckan. Insatsen planeras i en genomförandeplan där brukarens mål och behov beskrivs. Personal arbetar ofta tillsammans med brukaren, inte åt brukaren – t.ex. städar tillsammans, gör inköp ihop eller följer med till en aktivitet. Boendestöd är en SoL-insats (inte LSS), och beslut fattas av biståndshandläggare. Exempel: En person med psykisk ohälsa får hjälp av boendestöd att skapa rutiner för städning och posthantering, vilket gör att hon kan bo kvar i sin lägenhet. En annan person får stöd att komma iväg till fritidsaktiviteter för att bryta ensamhet. Sammanfattning: Boendestöd gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa att leva kvar i eget hem. Det stärker självständighet, minskar isolering och förebygger behov av mer omfattande insatser.

Gruppbostad Är avsedd för personer med stora och varaktiga behov av stöd. Består oftast av ett mindre antal (5–6) lägenheter, gemensamma utrymmen (t.ex. vardagsrum, kök) och personal tillgänglig dygnet runt. Stödet omfattar både praktiska moment (hygien, matlagning, städning) och socialt stöd (delaktighet i aktiviteter, gemenskap). Boendeformen är trygg och nära, men syftar också till att stärka självbestämmande. Servicebostad Vänder sig till personer som kan leva mer självständigt men ändå behöver stöd i närheten. Består av flera egna lägenheter som ofta ligger samlade i ett hus eller område, samt en gemensam lokal för samvaro. Personal finns tillgänglig i anslutning till bostäderna, men inte alltid inne i själva lägenheten. Stödet anpassas efter individen – vissa behöver dagligt stöd, andra bara punktinsatser. Skillnader mellan gruppbostad och servicebostad: Stödets omfattning: Gruppbostad har ständig personal och ger mer omfattande hjälp, medan servicebostad erbjuder mer frihet med stöd vid behov. Självständighet: Gruppbostad passar den som behöver kontinuerligt stöd, servicebostad för den som kan klara mer själv men ändå har trygghet nära. Social miljö: Gruppbostad har gemenskap i boendet som del av vardagen, medan servicebostad ger mer integritet och privatliv. Exempel: En person med flerfunktionsnedsättning kan bo i gruppbostad där personal alltid finns nära och hjälper till med alla moment. En person med lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan bo i servicebostad, klara det mesta själv men få stöd med ekonomi eller planering. Sammanfattning: Gruppbostad och servicebostad är två boendeformer inom LSS som skiljer sig åt i grad av stöd och självständighet. Gruppbostaden erbjuder trygghet och gemenskap med dygnet-runt-stöd, medan servicebostaden ger större frihet men med stöd i närheten.

Syftet med boendeformer inom LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) är att personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar ska kunna leva ett liv med goda levnadsvillkor. Det handlar inte bara om att ha tak över huvudet, utan att få stöd för att kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt – på samma villkor som andra i samhället. Boendeformerna inom LSS är: Gruppbostad – för personer med stort stödbehov. Här finns personal dygnet runt och gemensamma utrymmen. Boendet ger både trygghet och möjlighet till social gemenskap. Servicebostad – för personer som klarar mer själva men behöver viss närhet till personal. Består av egna lägenheter med gemensamma utrymmen och tillgång till stöd. Annan särskilt anpassad bostad – för personer som har behov av bostadsanpassning men inte fast personal. Kan ge större frihet men kräver andra stödinsatser vid behov. Syftet kan sammanfattas i tre delar: Självständighet – boendeformerna ska stärka individens förmåga att leva ett eget liv. Delaktighet – skapa möjligheter att delta i samhällsliv, fritid och gemenskap. Trygghet – ge det stöd som behövs, från dygnet-runt-personal till bostadsanpassningar. Skillnaden mot SoL: Enligt SoL ska insatserna ge en skälig levnadsnivå, medan LSS syftar till goda levnadsvillkor. Detta är en högre ambitionsnivå, där individens inflytande, självbestämmande och livskvalitet står i centrum. Exempel: En person med autism kan bo i en servicebostad där personal finns nära till hands men ändå ha sin egen lägenhet och själv bestämma över vardagen. En person med flerfunktionsnedsättning kan istället behöva en gruppbostad med personal dygnet runt för att känna trygghet och få stöd i alla moment. Sammanfattning: Boendeformerna inom LSS syftar till att ge personer med funktionsnedsättning både trygghet och frihet. De är en förutsättning för att uppnå goda levnadsvillkor, delaktighet i samhället och möjlighet att leva livet på sina egna villkor.

Det finns flera boendeformer för äldre, med olika grad av stöd och omsorg. De vanligaste är: Trygghetsboende Vanliga lägenheter med gemensamma utrymmen och ibland personal dagtid. Syftar till att öka trygghet och motverka ensamhet. Kräver inget biståndsbeslut. Seniorboende Bostäder avsedda för personer över en viss ålder, ofta 55+. Ingen personal, men social gemenskap genom gemensamhetslokaler. Passar äldre som klarar sig själva men vill ha en mer anpassad miljö. Korttidsboende Tillfälligt boende, t.ex. efter sjukhusvistelse eller för att utreda behov inför permanent boende. Kräver biståndsbeslut enligt SoL. Särskilt boende (SÄBO) / vård- och omsorgsboende För äldre med omfattande omsorgsbehov. Personal finns dygnet runt. Innefattar hjälp med personlig vård, måltider, aktiviteter samt hälso- och sjukvårdsinsatser. Kan ha särskild inriktning, exempelvis demensboende med anpassad miljö och personal utbildad i demensvård. Kräver biståndsbeslut enligt SoL. Boendeformer för personer med funktionsnedsättning (LSS): Även om de tillhör en annan lagstiftning är det vanligt att äldre med funktionsnedsättning bor i dessa former. LSS erbjuder: Gruppbostad – ett mindre antal lägenheter med gemensamma utrymmen och personal dygnet runt. Servicebostad – egna lägenheter med tillgång till personal i anslutning. Ger mer självständighet än gruppbostad. Annan särskilt anpassad bostad – boende utan fast personal, men med anpassningar för funktionsnedsättningen. Sammanfattning: För äldre är de vanligaste boendeformerna trygghetsboende, seniorboende, korttidsboende och särskilt boende (SÄBO), inklusive demensboende. För personer med funktionsnedsättning enligt LSS finns gruppbostad, servicebostad och särskilt anpassad bostad. Tillsammans visar de på en palett av lösningar, från självständigt boende till omsorg med dygnet-runt-stöd.

Boende syftar på den fysiska platsen där en person bor – huset, lägenheten eller rummet. Det är en praktisk och juridisk beskrivning av bostaden som plats. Hem handlar i stället om den känslomässiga dimensionen. Ett hem är den miljö där man känner trygghet, tillhörighet och identitet. Det formas av möbler, vanor, minnen och relationer, och kan se olika ut för olika personer även om de bor i samma typ av boendeform. I social omsorg är det viktigt att skilja mellan dessa begrepp. Att erbjuda ett boende (t.ex. särskilt boende eller gruppbostad) innebär inte automatiskt att brukaren upplever det som ett hem. För att det ska kännas som ett hem behöver omsorgen ge möjlighet till inflytande, delaktighet och personlig prägel. Exempel: En lägenhet i särskilt boende är ett boende, men blir ett hem först när brukaren kan möblera med egna saker, ha sina rutiner och ta emot besök på sitt sätt. En gruppbostad enligt LSS ger ett boende, men personalens stöd ska bidra till att den enskilde känner delaktighet, självständighet och trygghet i sitt hem. Sammanfattning: Boende är den fysiska platsen, medan hem är en känsla av trygghet, identitet och tillhörighet. Inom social omsorg är målet inte bara att erbjuda en bostad, utan också att skapa förutsättningar för att det ska bli ett hem.

Beskriv vad som menas med målrelaterade behov inom social omsorg. Vilka delar ingår? Ge exempel.Målrelaterade behov innebär att omsorgsinsatser inte bara ska täcka en brist här och nu, utan även knytas till ett tydligt mål som visar vad brukaren vill uppnå. Det är alltså inte tillräckligt att dokumentera vilka insatser som ges – omsorgen ska också ange varför de ges och vilket resultat man vill nå. Socialstyrelsens föreskrifter om dokumentation (SOSFS 2014:5) anger att genomförandeplaner alltid ska utgå från målrelaterade behov. Det innebär att personalen beskriver: Vilket behov som finns – exempelvis stöd med måltider. Vilket mål som finns kopplat till behovet – till exempel att brukaren ska kunna bibehålla vikt och ork. Vilka insatser som ska göras – t.ex. regelbundna mellanmål, energiberikad kost. Hur insatsen ska följas upp – observation av vikt, aptit och välbefinnande. Enligt föreskrifterna om ledningssystem för kvalitet (SOSFS 2011:9) ska arbetet vara systematiskt och följas upp regelbundet. Detta betyder att målrelaterade behov inte är en engångsformulering, utan en levande del av omsorgsprocessen. Delar som ingår i målrelaterade behov: Behovsbeskrivning – vad brukaren behöver stöd med. Målformulering – vad man vill uppnå tillsammans med brukaren. Insatsbeskrivning – vilka åtgärder personalen ska utföra. Uppföljning – när och hur man kontrollerar resultatet. Exempel: En äldre brukare har svårt att ta sig ut ensam. Behovet formuleras som stöd vid sociala aktiviteter. Målet blir att brukaren ska kunna delta i gymnastikgruppen en gång per vecka. Insatsen blir ledsagning till och från gymnastiken. Uppföljningen sker genom samtal med brukaren och personalen efter en månad för att se om målet uppnåtts. Sammanfattning: Målrelaterade behov gör omsorgen tydligare, mer rättssäker och individanpassad. Genom att koppla varje behov till mål, insats och uppföljning – enligt SOSFS 2014:5 och SOSFS 2011:9 – kan både brukare och personal följa processen och säkerställa kvalitet i arbetet.

Uppföljning är det sista steget i omsorgsprocessen och syftar till att kontrollera om insatserna fungerar och om målen är uppnådda. Den sker på tre nivåer: Individnivå Här följs brukarens insatser upp. Har stödet lett till att behovet tillgodosetts? Är brukaren nöjd och delaktig? Om något inte fungerar kan insatsen ändras eller avslutas. Exempel: en brukare som fått stöd med måltider följs upp för att se om vikten stabiliserats. Verksamhetsnivå Här analyserar verksamheten sina rutiner och kvalitet. Dokumentationen används för att se om personalen utför insatser på ett likvärdigt och professionellt sätt. Exempel: enhetschefen går igenom journalanteckningar för att se om måltidsstöd ges enligt beslut. Nationell nivå På nationell nivå samlar myndigheter som Socialstyrelsen in statistik och gör jämförelser. Det används för att utveckla riktlinjer och förbättra kvaliteten i hela landet. Exempel: nationella öppna jämförelser visar hur olika kommuner lyckas förebygga undernäring. Sammanfattning: Uppföljning på tre nivåer – individ, verksamhet och nation – gör att omsorgen kan förbättras både för den enskilde och för hela samhället. Det säkerställer att insatserna inte bara genomförs, utan också gör skillnad.

Faktiska omständigheter Det handlar om att dokumentera vad som verkligen observerats eller inträffat, utan egna tolkningar. Exempel: ”Brukaren åt endast halva portionen till lunch.” (fakta) Undvik: ”Brukaren hade dålig aptit.” (tolkning). Händelse av betydelse En händelse som påverkar brukarens vardag eller insats och därför ska dokumenteras. Exempel: ”Brukaren halkade i badrummet men skadade sig inte.” Exempel: ”Brukaren tackade nej till dusch tre dagar i rad.” Vidtagna åtgärder Beskriver vad personalen gjort som svar på en händelse eller observation. Exempel: ”Personalen hjälpte brukaren upp och kontrollerade om det fanns skador. Sjuksköterskan kontaktades.” Exempel: ”Information om upprepade avböjda duschar fördes vidare till ansvarig handläggare.” Genom att hålla isär dessa tre kategorier blir dokumentationen tydligare, rättssäkrare och lättare att följa upp.

Sociala journalanteckningar är den löpande dokumentationen av brukarens vardag, insatser och förändringar. De är en del av den juridiska processen och ska uppfylla krav på tydlighet, respekt och rättssäkerhet. Viktiga principer: Saklighet – skriv om faktiska händelser, inte tolkningar eller åsikter. Respekt – formulera dig neutralt och värdigt, utan värderande ord. Relevans – anteckna bara sådant som är betydelsefullt för omsorgen och beslutade insatser. Tydlighet – använd ett språk som alla i verksamheten kan förstå. Aktualitet – skriv i nära anslutning till händelsen, så att informationen blir korrekt och aktuell. Exempel på vad som ska dokumenteras: Händelser av betydelse: ”Brukaren tackade nej till middagen idag.” Faktiska observationer: ”Brukaren hade svårt att resa sig från stolen och behövde stöd.” Vidtagna åtgärder: ”Personalen kontaktade sjuksköterskan och noterade händelsen i genomförandeplanen.” Brukarens delaktighet: ”Brukaren önskade promenera istället för att delta i gruppaktivitet.” Vad som bör undvikas: Värderande språk: undvik formuleringar som ”hon var lat” eller ”han är alltid besvärlig”. Spekulationer: skriv inte ”hon verkar ha bråkat med sin son” utan håll dig till vad som faktiskt observerats eller sagts. Sammanfattning: Journalanteckningar är inte en personlig dagbok, utan ett arbetsverktyg och ett juridiskt dokument. Därför ska de vara sakliga, relevanta och visa respekt för brukarens integritet.

Vad är syftet med en levnadsberättelse?En levnadsberättelse är ett dokument som beskriver brukarens bakgrund, livshistoria, vanor, värderingar och intressen. Den är frivillig och skrivs tillsammans med brukaren själv eller med hjälp av anhöriga. Till skillnad från den sociala journalen, som är ett juridiskt krav, är levnadsberättelsen ett komplement som ger en djupare förståelse för hela människan. Syftet är att: ge personalen en helhetsbild av brukaren som person, inte bara som mottagare av insatser, underlätta personcentrerad omsorg genom att lyfta fram sådant som skapar trygghet och mening, bidra till bättre kommunikation och bemötande, särskilt om brukaren själv har svårt att uttrycka sig, bevara identitet och integritet, exempelvis vid demenssjukdom där minnen och rutiner kan vara viktiga för välbefinnandet. Exempel på innehåll: Familj och viktiga relationer. Tidigare arbete och intressen. Vardagliga vanor, matpreferenser, musik eller aktiviteter som ger trygghet. Särskilda händelser eller erfarenheter som format livet. Skillnad mot social journal: Social journal/verksamhetsdokumentation är ett lagstadgat dokument som visar beslut, insatser och uppföljning. Levnadsberättelsen är ett frivilligt komplement som fördjupar förståelsen och ger personalen möjlighet att anpassa omsorgen mer individuellt. SoL och LSS: Enligt SoL bidrar levnadsberättelsen till att uppnå en skälig levnadsnivå med respekt för den enskildes integritet. Enligt LSS används den för att skapa goda levnadsvillkor där brukarens personliga livshistoria och önskemål respekteras fullt ut. Sammanfattning: Levnadsberättelsen är ett verktyg för att se brukaren som en hel människa. Den kompletterar de juridiska dokumenten med en personlig dimension som kan höja både kvaliteten och meningsfullheten i omsorgen.

Vad innehåller en social journal/verksamhetsdokumentation?En social journal eller verksamhetsdokumentation är den samlade redovisningen av brukarens insatser inom social omsorg. Den ska visa vilka behov som finns, vilka beslut som fattats och hur stödet faktiskt genomförs i vardagen. Innehåll som ska dokumenteras: Personuppgifter och bakgrund – grundläggande information om brukaren och beslutet som ligger till grund för insatserna. Beslutade insatser – vad handläggaren har beviljat enligt SoL eller LSS. Genomförandeplan – beskrivning av hur insatserna ska utföras, brukarens mål och delaktighet. Journalanteckningar – löpande noteringar om händelser av betydelse, till exempel förändringar i hälsotillstånd, sociala kontakter, eller när en brukare tackar nej till en insats. Vidtagna åtgärder – vad personalen gjort när något hänt, exempelvis kontakt med sjuksköterska eller ändrad planering. Uppföljning – resultat av insatser och om målen uppnåtts, vilket ligger till grund för nya beslut. Syftet med journalen: Säkerställa att arbetet är rättssäkert och spårbart. Vara ett arbetsredskap för personalen, så att alla vet vad som gäller. Göra brukaren delaktig, eftersom journalen också visar vilka mål som satts upp. Fungera som underlag för tillsyn, statistik och kvalitetsutveckling. SoL och LSS: Enligt SoL ska dokumentationen visa att den enskilde får den hjälp som krävs för en skälig levnadsnivå. Enligt LSS ska dokumentationen visa hur insatsen bidrar till goda levnadsvillkor och delaktighet. Sammanfattning: En social journal är mer än bara en lista på insatser. Den är ett verktyg för kvalitet, rättssäkerhet och delaktighet, och knyter ihop beslut, genomförande och uppföljning.

Inom social omsorg betyder uppdrag det ansvar som följer efter att en handläggare har fattat beslut om en insats enligt SoL eller LSS. Beslutet översätts till ett uppdrag som omsorgspersonalen ska genomföra i praktiken. Innehåll i ett uppdrag: Det beskriver vilken insats som ska utföras (t.ex. stöd vid måltider, hjälp med personlig hygien, ledsagning). Det anger syftet med insatsen, alltså vilket behov eller mål den ska tillgodose. Det ligger till grund för en genomförandeplan, där detaljerna bestäms tillsammans med brukaren. SoL och LSS: Enligt SoL ska uppdraget säkerställa att brukaren får det stöd som behövs för en skälig levnadsnivå. Enligt LSS ska uppdraget bidra till goda levnadsvillkor, vilket innebär större fokus på delaktighet, självbestämmande och utveckling. Rollfördelning: Handläggaren ansvarar för själva uppdraget – det vill säga att formulera beslutet, dokumentera och följa upp. Omsorgspersonalen ansvarar för att tolka uppdraget i praktiken, göra en genomförandeplan tillsammans med brukaren och utföra stödet på ett professionellt sätt. Sammanfattning: Ett uppdrag är länken mellan den juridiska delen av omsorgsprocessen och det praktiska arbetet i vardagen. Det säkerställer att insatserna blir tydliga, rättssäkra och utgår från brukarens behov.

IBIC står för Individens Behov I Centrum och är ett nationellt arbetssätt som Socialstyrelsen tagit fram. Syftet är att ge ett gemensamt språk i vård och omsorg, så att brukarens behov kan beskrivas på ett tydligt, rättssäkert och jämförbart sätt. I stället för att bara fokusera på diagnos eller insats beskriver IBIC vad brukaren faktiskt behöver stöd med i vardagen. Genom IBIC blir det lättare att sätta mål, följa upp insatser och skapa delaktighet. Livsområden är de olika delar av livet som används i IBIC för att kartlägga behov. De bygger på WHO:s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). Exempel på livsområden är: Personlig vård (t.ex. hygien, påklädning, måltider) Boende och hushåll (t.ex. städ, inköp, ekonomi) Hälsa och vård (t.ex. medicinering, behandling, egenvård) Sociala relationer (t.ex. familj, vänner, nätverk) Sysselsättning och delaktighet (t.ex. daglig verksamhet, arbete, fritid) Trygghet och säkerhet (t.ex. fallrisk, larm, stöd vid oro) Fördelar med IBIC: Brukaren sätts i centrum – fokus ligger på vad som är viktigt för just den personen. Det skapar tydlighet mellan handläggare, omsorgspersonal och andra professioner. Mål kan formuleras utifrån livsområden och följas upp systematiskt. Brukaren blir mer delaktig eftersom insatser kopplas till vardagliga situationer som är lätta att förstå. Sammanfattning: IBIC är ett arbetssätt som hjälper personalen att beskriva och förstå brukarens behov utifrån olika livsområden. Det gör omsorgsprocessen mer personcentrerad, jämförbar och rättssäker.