All Activity

Kulturell kompetens innebär förmågan att förstå, respektera och anpassa arbetet efter brukares kulturella bakgrund, utan att göra förutfattade antaganden. Det handlar om att vara medveten om att kultur påverkar människors värderingar, vanor, hälsa och sätt att kommunicera. För personal i vård och omsorg är kulturell kompetens avgörande för att skapa trygghet och delaktighet, särskilt i mötet med brukare från olika traditioner och livsstilar. Inom social omsorg kan olika kulturargument uppstå. Ett kulturargument används ofta för att förklara eller försvara beteenden, förväntningar eller behov som grundar sig i kulturella normer. Det kan handla om: Mat och kostvanor, exempelvis religiösa regler kring mat eller fasta. Familjens roll, där vissa kulturer förväntar sig att familjen tar ett större ansvar för omsorg än vad som är vanligt i Sverige. Synen på hälsa och sjukdom, där sjukdom kan förklaras som obalans i kroppen eller som något andligt. Könsroller, där brukare eller anhöriga kan ha förväntningar på vilken personal som bör utföra vissa insatser. För personal är det viktigt att möta dessa kulturargument med respekt, men samtidigt balansera dem mot lagar, riktlinjer och brukares rättigheter i Sverige. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) talas det över 200 olika språk i Sverige, och drygt 20 % av befolkningen är födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar. Detta understryker behovet av kulturell kompetens i social omsorg.

Kultur som gemensamt levnadssätt handlar om de normer, värderingar och sociala mönster som människor delar inom en grupp eller ett samhälle. Den fungerar som ett rättesnöre för vad som anses vara rätt eller fel, och påverkar både individens handlingar och andras förväntningar på hur man bör bete sig. I detta gemensamma levnadssätt ingår traditioner, seder och högtider som skapar kontinuitet och samhörighet, exempelvis julfirande, midsommar eller religiösa högtider. Sådana gemensamma uttryck ger struktur åt livet och stärker känslan av tillhörighet. För att arbeta professionellt i mötet med brukare krävs kulturell kompetens – förmågan att förstå, respektera och anpassa sig till olika kulturella bakgrunder. Det innebär inte att personalen behöver dela samma kultur, utan att man kan möta brukaren med nyfikenhet och respekt utan att värdera olikheter negativt. Kulturell identitet är individens egen känsla av tillhörighet till en kultur. Den kan uttryckas genom språk, klädsel, mat, musik eller högtider. För vissa brukare är denna identitet en viktig del av välbefinnandet och måste respekteras och bekräftas i omsorgen. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) har omkring 20 % av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. Detta gör mångfald till en självklar del av vård och omsorg, där personal möter människor med olika traditioner och rättesnören för vardagen.

Att ta del av kultur kan ske på två sätt: som aktör – när individen själv är delaktig i skapandet, och som åskådare – när individen upplever kultur som publik eller deltagare. Båda formerna har värde för hälsa och välbefinnande och behöver göras tillgängliga även för brukare inom vård och omsorg. Som aktör kan brukare uttrycka sig genom musik, sång, dans, teater, målning eller hantverk. Ett exempel är föreningen Mun- och Fotmålarna, där personer med funktionsnedsättningar skapar konst med alternativa metoder. Detta visar hur skapande kan stärka både identitet, självkänsla och delaktighet. Som åskådare kan brukare uppleva konserter, teater, filmvisningar eller utställningar. Tillgänglighet är här avgörande – exempelvis ledsagning, tillgång till syntolkning, teckenspråkstolkning eller digitala lösningar. Även digitala konserter och streamade kulturprogram kan öppna möjligheter för dem som inte kan ta sig till en fysisk plats. Inom vård och omsorg kan personal samarbeta med lokala kulturföreningar, bibliotek och studieförbund för att skapa kulturmöten. Det handlar om att anpassa aktiviteter efter brukarens intressen och förutsättningar, men också att bredda möjligheten till nya upplevelser. Aktuell statistik: Enligt Myndigheten för kulturanalys (2023) deltar ca 55 % av personer med funktionsnedsättning i någon form av kulturaktivitet varje år. Det är lägre än befolkningen i stort, vilket visar på vikten av aktiva insatser för tillgänglighet.

Kultur som konstnärlig odling och skapande handlar om människans behov att uttrycka sig genom olika estetiska former, till exempel musik, litteratur, teater, dans eller bildkonst. Denna del av kulturen skapar utrymme för kreativitet, känslor och reflektion. Den kan bidra till livskvalitet, gemenskap och meningsfullhet, och används även som en resurs i vård och omsorg genom kulturaktiviteter och skapande verksamhet. Kulturarv innebär de traditioner, uttryck och föremål som har förts vidare genom generationer. Det kan handla om språk, ritualer, högtider, byggnader, hantverk eller konstformer som bevaras och upplevs som viktiga för en gemensam historia. Kulturarvet är en identitetsskapande faktor, eftersom det binder samman människor med ett gemensamt ursprung. Exempel: Nationella minoriteter i Sverige, som samer och tornedalingar, har språk och traditioner som är en del av kulturarvet. Folkmusik och folkdans är exempel på konstnärliga uttryck som samtidigt fungerar som bärare av kulturarv. Inom omsorgen kan en aktivitet som högläsning av klassisk litteratur, musikstunder eller hantverk både ge skaparglädje och stärka känslan av samhörighet. Aktuell statistik: Enligt Myndigheten för kulturanalys (2023) besökte ca 65 % av Sveriges befolkning minst ett kulturarrangemang under året, exempelvis en konsert, teater eller konstutställning. Samtidigt uppger många äldre att kulturaktiviteter bidrar till ökat välbefinnande och minskad ensamhet.

Kultur kan beskrivas på två huvudsakliga sätt. Den första inriktningen är kultur som konstnärlig odling och skapande, vilket omfattar uttrycksformer som litteratur, musik, teater och bildkonst. Den andra är kultur som gemensamt levnadssätt, där språk, traditioner, normer, värderingar och sociala mönster är centrala. Inom social omsorg behöver båda perspektiven uppmärksammas. Kultur påverkar hur människor tolkar sin vardag, hur de uttrycker sig och vilka förväntningar de har på bemötande och omsorg. Att förstå dessa dimensioner blir en förutsättning för att personal ska kunna möta brukare med respekt och underlätta delaktighet. Aktuell statistik: Enligt Statens kulturråd (2023) uppger nästan 80 % av Sveriges befolkning att de regelbundet tar del av någon form av kulturaktivitet, medan 35 % av utrikesfödda upplever hinder att delta på samma villkor som andra. Detta visar att tillgång till kultur är en fråga om både jämlikhet och hälsa.

Erik H. Erikson (1902–1994) beskrev den psykosociala utvecklingen som en livslång process där varje period kännetecknas av en utvecklingskris. Med kris menade han en avgörande utmaning eller konflikt som individen behöver hantera. Utfallet kan bli positivt eller negativt, vilket i sin tur påverkar fortsatt utveckling och välbefinnande. De åtta utvecklingsstadierna är: Spädbarnsåldern (0–1 år) – Tillit vs misstro Positivt: barnet utvecklar grundläggande tillit om omvårdnaden är kärleksfull och förutsägbar. Negativt: otrygg anknytning och misstro till andra. Småbarnsåren (1–3 år) – Självständighet vs skam och tvivel Positivt: barnet utvecklar självständighet och vilja genom att pröva själv. Negativt: överkontroll kan leda till känslor av skam och tvivel på den egna förmågan. Förskoleåldern (3–6 år) – Initiativ vs skuld Positivt: barnet vågar ta initiativ, leka och utforska. Negativt: stark kritik kan leda till skuld och passivitet. Skolåldern (6–12 år) – Flit vs underlägsenhet Positivt: utveckling av arbetsamhet, ansvar och förmåga att samarbeta. Negativt: känsla av underlägsenhet och misslyckande. Ungdomen (12–20 år) – Identitet vs rollförvirring Positivt: en stabil identitet formas genom utforskande av roller och värderingar. Negativt: osäkerhet kring vem man är kan leda till förvirring och splittrad självbild. Tidiga vuxenåren (20–40 år) – Intimitet vs isolering Positivt: förmåga att skapa nära relationer och partnerskap. Negativt: oförmåga till närhet kan leda till ensamhet och isolering. Medelåldern (40–65 år) – Produktivitet vs stagnation Positivt: känsla av mening genom arbete, omsorg och engagemang för nästa generation. Negativt: stagnation, passivitet och brist på utveckling. Ålderdomen (65 år och uppåt) – Integritet vs förtvivlan Positivt: upplevelse av helhet, mening och acceptans av livet. Negativt: ånger, bitterhet och förtvivlan över det som inte blev. Praktisk innebörd i vård och omsorg: Eriksons teori hjälper personal att förstå brukares livssituation och känslor. En äldre person som uttrycker oro eller bitterhet kan förstås i ljuset av den sista fasen (integritet vs förtvivlan). En ungdom med identitetsproblematik kan behöva särskilt stöd i att hitta trygghet och tillhörighet. Att förstå dessa utvecklingskriser gör det lättare att bemöta människor med respekt för deras livshistoria och nuvarande behov. Exempel i omsorgen: En brukare som känner skam över att behöva hjälp kan förstås i ljuset av småbarnsårens konflikt mellan självständighet och tvivel. En ung person på HVB-hem kan brottas med identitetsfrågor och risk för rollförvirring. En äldre person som känner tillfredsställelse i att berätta om sitt liv visar på integritet, medan någon som fastnar i ånger kan befinna sig i förtvivlan. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndigheten (2023) uppger nästan 40 % av personer över 65 år att de ofta ser tillbaka på livet med blandade känslor av mening och oro. Detta illustrerar Eriksons sista utvecklingsfas och visar varför förståelsen för livslånga utvecklingskriser är viktig i omsorgen. Källor: Erikson, E. H. (1994). Identity and the Life Cycle. W. W. Norton & Company. Socialstyrelsen (2023). Äldres psykiska hälsa. Folkhälsomyndigheten (2023). Psykisk hälsa bland äldre.

Den dolda läroplanen syftar på alla de normer, värderingar och oskrivna regler som människor lär sig i olika sociala miljöer – utöver det som uttryckligen lärs ut. I skolans värld handlar det till exempel om att elever lär sig att passa tider, följa regler, vänta på sin tur och anpassa sig till auktoriteter, även om detta inte står i kursplanen. I ett bredare samhällsperspektiv innebär den dolda läroplanen att vi alla påverkas av outtalade sociala förväntningar. Det kan handla om hur man klär sig, hur man fördelar ansvar i familjen eller vilka beteenden som anses ”normala” i en viss grupp. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För personal innebär detta att vara medveten om att även omsorgsmiljöer har en dold läroplan. Brukare lär sig inte bara av formella regler och rutiner, utan också av personalens attityder, språkbruk och sätt att organisera vardagen. Det betyder att personalens förhållningssätt kan bidra till inkludering – men också riskera att skapa känslor av utanförskap om man inte är lyhörd. Exempel: På ett särskilt boende kan brukare lära sig att anpassa sina vanor till schemalagda rutiner, även om deras egna önskemål ser annorlunda ut. Barn i familjehem kan lära sig nya normer för hur man kommunicerar eller firar högtider, vilket blir en del av den dolda läroplanen. Om personal alltid tar beslut åt brukaren, lär sig brukaren indirekt att deras egna åsikter inte är viktiga. Aktuell statistik: Skolverket (2023) betonar att den dolda läroplanen påverkar elevers likvärdighet i skolan. Även inom vård och omsorg pekar forskning på att brukares möjlighet till självbestämmande ofta begränsas av outtalade rutiner och strukturer – trots lagens mål om delaktighet och inflytande.

Primär socialisation sker under barndomen och är den första och mest grundläggande socialisationen. Här lär sig barnet språk, normer, värderingar och sociala regler främst genom familjen. Den formar grunden för identiteten och hur individen ser på världen. Sekundär socialisation sker senare i livet när individen möter nya miljöer, till exempel skola, fritidsaktiviteter, arbetsliv eller föreningsliv. Här lär man sig mer specialiserade roller och anpassar sig till olika sociala grupper. Tertiär socialisation handlar om den påverkan som sker genom massmedia, sociala medier och kultur. Den sker ofta indirekt och kan forma världsbild, ideal, livsstil och konsumtionsmönster. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För personal är det viktigt att förstå att brukare har formats genom olika socialisationsnivåer. Stödet kan därför behöva anpassas till både bakgrund och nuvarande livssituation. Till exempel kan en brukare ha starka normer och vanor från sin primära socialisation, medan yngre brukare ofta påverkas starkt av digitala miljöer. Exempel: En äldre person kan ha med sig starka värderingar från sin primära socialisation, som påverkar synen på familj och könsroller. En ungdom på ett HVB-hem kan påverkas mer av kamrater och digitala medier än av familjens normer. En vuxen med funktionsnedsättning kan utveckla sociala färdigheter genom daglig verksamhet, vilket är ett exempel på sekundär socialisation i praktiken. Aktuell statistik: Enligt Internetstiftelsen (2023) använder över 95 % av ungdomar mellan 16–25 år sociala medier dagligen. Detta gör tertiär socialisation via digitala miljöer till en av de mest betydelsefulla faktorerna för unga brukare idag.

Socialisationsprocessen är den livslånga process där individen lär sig samhällets normer, värderingar, språk och beteenden. Den börjar i familjen och fortsätter i skolan, bland vänner, på arbetsplatsen och i olika sociala och kulturella sammanhang. Processen gör att vi kan fungera i gemenskap med andra och utveckla en identitet. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För brukare kan socialisationsprocessen påverkas av sjukdom, funktionsnedsättning eller livssituation. Personalens uppgift blir då att stödja brukaren i att bibehålla eller utveckla sina sociala färdigheter och sin delaktighet i samhället. I vissa fall kan personalen själva fungera som en ny socialisationsmiljö, särskilt för personer som lever i institutionsmiljö eller har få andra nätverk. Exempel: Ett barn som växer upp i familjehem får nya socialisationsmönster genom fosterföräldrar och skola. En äldre person på särskilt boende kan behöva stöd för att hitta sin plats i nya sociala sammanhang och anpassa sig till rutiner i boendet. En person med funktionsnedsättning kan genom daglig verksamhet få stöd i att utveckla sociala färdigheter, som att samarbeta eller ta ansvar. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsen (2023) lever drygt 140 000 barn i Sverige i familjer där socialtjänsten har gjort insatser för barnets trygghet och utveckling. Detta visar att socialisationsprocessen inte alltid är självklar, utan att samhällets olika aktörer ofta behöver stötta och komplettera den.

En socialisationsagent är en person, grupp eller miljö som påverkar individens sätt att tänka, känna och handla. Genom socialisationen lär sig individen normer, värderingar, språk, regler och beteenden som gör det möjligt att fungera i samhället. Vanliga socialisationsagenter: Familjen – den första och ofta starkaste påverkan, där grundläggande värderingar, språk och trygghet formas. Skolan – lär inte bara ut kunskaper, utan också regler, ansvar och sociala färdigheter. Kamrater och vänner – bidrar starkt till identitet och tillhörighet, särskilt i ungdomsåren. Media och digitala miljöer – formar världsbilden, påverkar ideal och skapar normer för beteenden. Arbetslivet – lär ut samarbete, struktur och yrkesidentitet. Praktisk innebörd: I vård- och omsorgsarbetet är det viktigt att förstå vilka socialisationsagenter som har påverkat brukaren, eftersom det förklarar mycket av brukarens beteenden, vanor och värderingar. Att personalen respekterar dessa bakgrunder är avgörande för ett gott bemötande. Samtidigt kan personal själva bli viktiga socialisationsagenter i brukarens liv – genom att skapa rutiner, uppmuntra till delaktighet och stötta i sociala sammanhang. Exempel: En äldre brukare som vuxit upp i en stark religiös miljö kan ha behov av andlig gemenskap även på äldre dar. En ungdom på ett HVB-hem kan formas starkt av jämnåriga kamrater i boendet. En person med intellektuell funktionsnedsättning kan genom personalens stöd lära sig sociala koder för vardagliga situationer, t.ex. hur man hälsar på andra eller hanterar konflikter. Aktuell statistik: Enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2023 använder över 90 % av befolkningen sociala medier regelbundet. Det gör digitala plattformar till en av dagens mest betydelsefulla socialisationsagenter – något som också påverkar brukare i alla åldrar.

Identitet handlar om människans upplevelse av sig själv – vem man är, var man hör hemma och hur man uppfattas av andra. Identiteten formas hela livet genom erfarenheter, relationer, kultur och sociala sammanhang. Den är både något personligt och något socialt. Man brukar tala om två delar av identiteten: Den personliga identiteten – handlar om individens unika egenskaper, erfarenheter och värderingar. Det är svaret på frågan: Vem är jag? Här ingår självbild, personlighet, minnen och livserfarenheter. Den sociala identiteten – handlar om hur individen är en del av olika grupper och sammanhang, exempelvis familj, arbetsplats, kultur eller föreningsliv. Det är svaret på frågan: Vem är jag i förhållande till andra? Praktisk innebörd: För personal inom vård och omsorg innebär detta att både respektera brukarens personliga identitet och stärka den sociala identiteten. Att stötta en äldre person i att behålla sina vanor och intressen är lika viktigt som att möjliggöra fortsatt delaktighet i sociala sammanhang. Identitet kan också utmanas av sjukdom, funktionsnedsättning eller livskriser – vilket gör det ännu viktigare att arbeta med bekräftelse och stöd. Exempel: En brukare som alltid har värderat sin självständighet kan känna förlust av identitet när hen blir beroende av hjälp i vardagen. Personal kan här arbeta med delaktighet och valmöjligheter för att stärka den personliga identiteten. En brukare som har bott i ett särskilt område hela livet kan känna stark samhörighet till platsen. Att prata om minnen från hemorten kan stärka den sociala identiteten. En ungdom med funktionsnedsättning kan känna stolthet och trygghet i en idrottsförening – ett exempel på hur social identitet blir en resurs. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) uppger omkring 7 av 10 svenskar att de känner stark samhörighet med sin närmaste familj, men endast hälften upplever stark samhörighet med samhället i stort. Detta visar hur betydelsefull både den personliga och sociala identiteten är för välbefinnandet.

Sociala strukturer är de mönster och system som formar människors liv i samhället. Det kan handla om familj, skola, arbetsliv, lagar, ekonomi och kultur. Strukturerna påverkar vilka möjligheter och begränsningar en individ har i sitt vardagsliv. Yttre ramar är faktorer i omgivningen som påverkar individen, till exempel bostadsförhållanden, ekonomi, utbildning, tillgång till vård och lagstiftning. En person som lever med låg inkomst kan ha begränsad tillgång till fritidsaktiviteter, medan en person i ett stabilt nätverk kan få starkt stöd i svåra situationer. Inre faktorer är individens egna resurser och egenskaper, som självkänsla, motivation, hälsa och personlighet. Två personer i samma yttre situation kan uppleva den olika beroende på sina inre styrkor och sårbarheter. Praktisk innebörd: För personal inom vård och omsorg betyder detta att alltid se både den yttre och den inre sidan av brukarens situation. Stödet blir mest verksamt när man förstår hur samhälleliga strukturer (t.ex. arbetslöshet, bostadsbrist) samspelar med personliga faktorer (t.ex. psykisk hälsa eller självförtroende). Exempel: En brukare som nyligen förlorat sitt arbete (yttre ram) kan få svårt att upprätthålla sin självkänsla (inre faktor). Personal kan då arbeta med motivation och stötta i kontakt med arbetsmarknadsinsatser. En äldre person med funktionsnedsättning kan ha goda sociala nätverk (yttre resurs) som stärker känslan av trygghet och tillhörighet (inre faktor). En ungdom som växer upp i social utsatthet kan utveckla starka inre resurser genom stöd från skola eller fritidsverksamhet. Aktuell statistik: Enligt SCB:s rapport om levnadsförhållanden (2023) lever cirka 14 % av Sveriges befolkning i risk för ekonomisk utsatthet. Socialstyrelsen pekar också på att ensamhet bland äldre är en växande utmaning, där ungefär 30 % av personer över 75 år uppger att de känner sig socialt isolerade. Dessa strukturella faktorer påverkar i hög grad hur vård och omsorg behöver utformas.

Social kompetens är förmågan att förstå, tolka och agera på ett sätt som fungerar i samspelet med andra människor. Det handlar om att kunna kommunicera tydligt, visa empati, sätta gränser och anpassa sitt beteende efter situationen. Social kompetens är inte något statiskt, utan formas genom erfarenheter, uppväxt och livssituation. För brukare inom vård och omsorg kan social kompetens variera stort. En del har väl utvecklade sociala färdigheter och lätt för att samarbeta, medan andra kan ha svårigheter på grund av funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller social isolering. Praktisk innebörd: För personalen innebär detta att både se och bekräfta brukarens sociala styrkor, och att stödja där svårigheter finns. Att arbeta med social kompetens kan betyda att träna på vardagliga situationer, som att hälsa på andra, samtala, samarbeta i en aktivitet eller uttrycka sina behov på ett tydligt sätt. Exempel från social omsorg: En brukare som ofta avbryter andra i samtal kan få hjälp att öva på turtagning i dialog. En ung person med autism kan få stöd att tolka sociala signaler och hitta strategier för att förstå sociala regler. En äldre brukare som nyligen blivit ensam kan behöva hjälp att återetablera sociala kontakter, exempelvis genom att delta i gruppaktiviteter. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndighetens rapport (2023) upplever ca 18 % av vuxna i Sverige att de har bristande socialt stöd i vardagen. Detta visar på behovet av att personal inom vård och omsorg aktivt arbetar för att främja social kompetens och stärka brukarens nätverk.

Att vara social innebär dels att kunna delta i socialt samspel, dels att kunna fungera som samhällsmedborgare. Socialt samspel handlar om att kommunicera, dela erfarenheter, förstå sociala regler och bygga relationer. Vissa brukare har lätt för detta, medan andra kan uppleva svårigheter på grund av exempelvis psykisk ohälsa, demenssjukdom eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Svårigheter i samspelet kan leda till ensamhet eller missförstånd, vilket påverkar livskvaliteten. Att vara samhällsmedborgare innebär att delta i samhällets gemenskap, ha rättigheter och skyldigheter samt möjlighet att påverka. För brukare kan detta innebära allt från att rösta i val, ta del av samhällsservice, delta i kultur- och fritidsaktiviteter eller använda digitala tjänster. Många upplever hinder – exempelvis språksvårigheter, funktionsnedsättningar, bristande digital kompetens eller social isolering. Praktisk innebörd: För personalen i vård och omsorg innebär detta att stödja både samspelet i vardagen och brukarens delaktighet i samhället. Det kan handla om att underlätta kommunikation, stötta i kontakt med myndigheter, följa med på aktiviteter eller motivera brukaren att delta i sociala sammanhang. Målet är att stärka brukarens självständighet och känsla av delaktighet. Exempel: En brukare med demens kan behöva hjälp av personal för att förstå sociala signaler i en gruppaktivitet. En person med introverta drag kan må bättre av att delta i mindre, anpassade sociala sammanhang. En brukare med nedsatt digital kompetens kan behöva stöd att använda e-tjänster för att kunna delta som samhällsmedborgare. Aktuell statistik: Enligt SCB:s undersökning om medborgarnas digitala delaktighet (2023) uppger 16 % av personer över 75 år att de aldrig använder internet. Socialstyrelsen visar också att ensamhet är en av de största riskfaktorerna för äldre, och nästan var tredje äldre person i Sverige uppger att de ofta känner sig socialt isolerade.

Förklara vad som menas med sociala egenskaper och personlighet. Ge exempel.Sociala egenskaper är de förmågor och beteenden som gör det möjligt för människor att samspela med andra. Personligheten påverkar hur dessa egenskaper uttrycks, och en central skillnad är om en person är mer extrovert eller introvert. En extrovert person får ofta energi av sociala sammanhang, är pratglad, söker kontakt och trivs i gruppaktiviteter. Inom omsorgen kan detta innebära att brukaren gärna deltar i gemensamma aktiviteter och uppskattar mycket interaktion med både personal och andra brukare. En introvert person trivs bättre i mindre sammanhang, får energi av återhämtning i ensamhet och föredrar ofta fördjupade samtal framför stora grupper. I omsorgen kan detta betyda att brukaren inte alltid vill delta i gemensamma aktiviteter, men kan känna stort välbefinnande i en lugn stund eller i ett enskilt samtal. Praktisk innebörd: För personalen innebär detta att bemötandet måste anpassas efter brukarens personlighet. Att respektera en introvert brukares behov av lugn är lika viktigt som att uppmuntra en extrovert brukares behov av gemenskap. I båda fallen handlar det om att stödja delaktighet – men på brukarens villkor. Exempel: En extrovert brukare kan få energi och glädje av att delta i en gemensam sångstund eller fika. En introvert brukare kan må bättre av att få välja en lugnare aktivitet, t.ex. promenad i mindre sällskap eller att sitta och läsa i stillhet. En introvert brukare som tvingas in i för många sociala situationer kan bli stressad, medan en extrovert brukare som inte får social stimulans kan känna sig ensam eller nedstämd. Aktuell statistik: Forskning uppskattar att omkring 30–50 % av befolkningen har mer introverta personlighetsdrag, medan extroversion dominerar i sociala miljöer. Detta visar att personal inom vård och omsorg behöver vara lyhörda för individuella skillnader i sociala behov.

De sociala målen i Socialtjänstlagen (SoL) handlar om att människor ska få ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och möjlighet att vara delaktiga i samhället. För personal i social omsorg innebär detta att arbetet alltid ska syfta till att stärka brukarens självbestämmande, delaktighet och rätt till ett värdigt liv. Det kan handla om att skapa möjligheter för brukaren att delta i aktiviteter, stödja sociala kontakter eller att respektera individuella önskemål kring vardagliga rutiner. I Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) uttrycks ett ännu högre mål – personer med omfattande funktionsnedsättningar ska ges goda levnadsvillkor. För personalen betyder det att insatserna inte bara ska täcka grundläggande behov, utan också främja livskvalitet, utveckling och full delaktighet i samhällslivet. Det kan innebära att stödja brukarens egna initiativ, anpassa kommunikationssätt eller skapa möjlighet till meningsfull sysselsättning. Praktisk innebörd: Att arbeta med sociala mål innebär att personalen ser lagarna som en vägledning i vardagen. Det handlar om att möta varje brukare med respekt för deras resurser och önskemål, samtidigt som stödet planeras och genomförs i samråd. Sociala mål blir därmed en del av det dagliga förhållningssättet – i samtal, i omsorgssituationer och i dokumentationen. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsen fick ca 72 000 personer insatser enligt LSS under 2023. Drygt 1,3 miljoner personer fick stöd från socialtjänsten samma år. Kommunernas kostnader för äldreomsorg och insatser enligt SoL uppgick till cirka 150 miljarder kronor (2022).

Begreppet regnbågsfamilj används för att beskriva familjer där en eller flera föräldrar identifierar sig som hbtqi-personer (homo-, bi-, trans-, queer- eller intersexpersoner). Det kan handla om olika familjekonstellationer, till exempel: Två mammor eller två pappor som är föräldrar till gemensamma barn En förälder som är transperson Familjer där barn har fötts eller adopterats inom samkönade par Stjärnfamiljer, där flera vuxna delar föräldraansvaret (t.ex. två lesbiska mammor och två gaypappor som tillsammans planerat och fått barn) Familjer där barn har tillkommit genom assisterad befruktning, surrogatarrangemang eller tidigare heterosexuella relationer Begreppet betonar mångfalden i hur familjer kan se ut och utgår från att föräldrarollen inte är beroende av kön, sexuell läggning eller biologiska band – utan av omsorg, trygghet och ansvar.

Familjebildningar avser olika sätt att bilda och forma familjer. Det handlar om att familjer kan se ut på många olika sätt och inte är bundna till en enda norm. Exempel på familjebildningar: Kärnfamilj – två föräldrar och deras gemensamma barn. Ensamstående förälder – en förälder lever med barn, med eller utan delat ansvar från den andra föräldern. Sambofamilj – två vuxna som lever tillsammans med barn från en eller flera relationer. Generationsboende – flera generationer bor tillsammans, t.ex. mor- eller farföräldrar med föräldrar och barn. Stjärnfamilj – familjer som inte följer traditionella mönster, t.ex. flera vuxna som planerat att ha barn tillsammans utan att vara ett par. Regnbågsfamilj – familjer där en eller flera föräldrar är hbtqi-personer. Nätverksfamilj – familj där flera vuxna, biologiska eller sociala, delar på omsorgen om barnet. Familjehem – barn som bor hos en annan familj på uppdrag av socialtjänsten.