Julio Moraga

📄 Dokumentation i förskola och skola Inom förskola och skola är dokumentation en viktig del av det pedagogiska och stödjande arbetet. Den bidrar till att barn och elever får rätt stöd i rätt tid – och att skolan kan följa upp utveckling, trygghet och eventuella behov av särskilt stöd. Även om undersköterskor inte är en vanlig yrkesgrupp i skolan, kan de förekomma inom till exempel elevhälsa, habilitering, resursteam, särskola eller i LSS-insatser kopplade till skolverksamhet. Därför är det viktigt att förstå hur dokumentation fungerar i den miljön. Vad dokumenteras? Dokumentation i skolan handlar ofta om: Observationer av barnets beteende, trivsel, samspel och behov Åtgärdsprogram eller stödinsatser som planerats och genomförts Kommunikation med vårdnadshavare Samarbete med andra aktörer, t.ex. BUP, socialtjänst eller habilitering All dokumentation ska utgå från barnets bästa, vara saklig och följa gällande lagstiftning om sekretess och integritet. Hur dokumenterar man? Om undersköterskan arbetar nära ett barn med särskilda behov i skolan, kan dokumentationen bestå i att: Föra anteckningar om hur barnet reagerar på olika situationer Notera hur stödet fungerar i praktiken Dela med sig av iakttagelser till lärarteam eller elevhälsa Exempel: Anteckningar ska inte innehålla tolkningar, diagnoser eller bedömningar – det är andra professioners ansvar. Undersköterskans uppgift är att beskriva vad som har hänt, inte varför det hände. Vad gäller juridiskt? Dokumentation i skolan styrs bland annat av: Skollagen – om barns rätt till stöd och trygg skolmiljö Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – om vem som får ta del av information Dataskyddsförordningen (GDPR) – om hantering av personuppgifter Sekretess gäller mellan skolan och vårdnadshavare, men också mellan yrkesgrupper. Det är därför viktigt att vara försiktig med vad som delas muntligt eller skriftligt. Samverkan med andra yrkesgrupper Ofta sker dokumentation i samband med samverkan mellan olika aktörer, som: Elevhälsan (skolsköterska, kurator, specialpedagog) Socialtjänst (vid orosanmälningar eller stödinsatser) BUP (barn- och ungdomspsykiatri) Föräldrar eller god man Undersköterskan kan bidra med viktiga iakttagelser, men ska inte överträda sin yrkesroll. Det är viktigt att veta vem som ansvarar för vad, och att följa skolans rutiner för dokumentation.

📄 Dokumentation i hälso- och sjukvård Inom hälso- och sjukvård är dokumentation en lagstadgad skyldighet som styrs av flera regelverk – bland annat Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Patientsäkerhetslagen (PSL) och Patientdatalagen (PDL). Dokumentationen sker i form av patientjournaler, där all vård och behandling ska dokumenteras systematiskt. Journalföringen har flera syften: Att ge en samlad bild av patientens hälsotillstånd och vårdbehov Att möjliggöra säker och samordnad vård Att skapa rättssäkerhet och spårbarhet Att bidra till forskning, utveckling och tillsyn Vad dokumenteras? I journalen ska det bland annat framgå: Vilka bedömningar som gjorts (av t.ex. sjuksköterska, läkare) Vilken behandling eller omvårdnad som har utförts Patientens upplevelse och symtom Samtycke, avvikelser eller särskilda händelser Vem som gjort vad och när Undersköterskans dokumentation Undersköterskor dokumenterar inom hälso- och sjukvården när uppgifter är delegerade eller särskilt fördelade inom teamet. Det kan till exempel handla om: Att notera temp, puls eller andra observationer Att skriva in i journalen att en såromläggning är genomförd Att rapportera om patientens mående eller förändrat tillstånd Viktigt är att all dokumentation ska vara saklig, korrekt och professionell. Undersköterskan skriver inte egna medicinska bedömningar – men ansvarar för att de observationer man gör dokumenteras tydligt och i rätt system. Vad gäller juridiskt? Patientdatalagen (PDL) – reglerar hur uppgifter får hanteras, lagras och delas Patientsäkerhetslagen (PSL) – betonar personalens skyldighet att bidra till säker vård Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – skyddar informationen mot otillåten spridning Patientlagen – ger patienten rätt att ta del av sin journal All dokumentation är spårbar – det innebär att det alltid går att se vem som har dokumenterat vad och när. Därför är det viktigt att vara noggrann med inloggning, signering och att aldrig använda någon annans behörighet. Att tänka på i praktiken Skriv alltid i direkt anslutning till det du har gjort Använd ett tydligt, neutralt och vårdande språk Undvik att tolka – skriv vad du ser, hör och gör Följ verksamhetens rutiner för delegering och behörighet Undersköterskans ansvar Att dokumentera inom hälso- och sjukvård kräver att du vet vad du har delegering för, och att du frågar när något är oklart. Det är bättre att be om stöd än att chansa. Din dokumentation är viktig för både patientsäkerhet, arbetsmiljö och planering.

📄 Dokumentation i socialtjänsten (Social dokumentation) Inom socialtjänsten dokumenterar personalen det stöd och de insatser som ges till brukare – t.ex. i äldreomsorg, LSS och hemtjänst. Denna dokumentation kallas för social dokumentation och regleras framför allt av Socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Syftet med dokumentationen är att: Ge kontinuitet i omsorgen Synliggöra att insatserna utförs enligt beslut Göra det möjligt att följa upp brukarens behov Stärka brukarens rättigheter och delaktighet Skapa underlag för kvalitetsarbete och tillsyn Vad dokumenterar man? Den vanligaste formen av dokumentation i socialtjänsten sker i: Genomförandeplanen – beskriver hur en beslutad insats ska genomföras i praktiken. Social journal – kontinuerliga anteckningar om vad som händer i brukarens vardag kopplat till beslutade insatser. Daganteckningar/omvårdnadsanteckningar – konkret information om vad som gjorts, observerats eller förändrats. Exempel: Hur ska man dokumentera? Social dokumentation ska vara: Saklig och tydlig – inga tolkningar, rykten eller värderingar. Respektfull – skriv aldrig något du inte kan stå för eller som kränker brukarens värdighet. Faktabaserad – vad hände? Vem var närvarande? Vad sades? Vad gjordes? Aktuell – dokumentera nära i tid, helst samma dag. Skriv inte: "Brukaren var otrevlig" Skriv hellre: "Brukaren höjde rösten och slog i bordet när frukosten serverades. Uppgav att hon ville sova längre." Juridiska ramar Social dokumentation omfattas av: Socialtjänstlagen (SoL) och LSS – anger skyldighet att dokumentera vad som görs utifrån beslut. Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – skyddar informationen och reglerar vem som får ta del av den. Dataskyddsförordningen (GDPR) – reglerar hur personuppgifter får hanteras och lagras. Brukaren har rätt att läsa sin dokumentation. Det som skrivs kan användas som underlag i utredningar, tillsyn eller rättsärenden – därför är det viktigt att allt som skrivs håller en professionell nivå. Undersköterskans roll Undersköterskor dokumenterar ofta i social journal eller daganteckningar. Det kan handla om vad som har genomförts, hur brukaren mått, om insatser har avvikit från plan, eller om något särskilt observerats. Att dokumentera rätt är en yrkeskompetens – inte bara ett formellt krav. Det bidrar till att skapa trygghet för brukaren och tydlighet för kollegor, anhöriga och andra yrkesgrupper.

Vad gör man när något går fel? I vård och omsorg kan det uppstå situationer där något går fel – trots goda intentioner. En insats som uteblir, en medicin som ges fel, en missad observation, ett oetiskt bemötande. Det viktiga är inte bara att undvika fel, utan att veta hur man ska agera när det händer. Att hantera misstag eller avvikelser på ett professionellt sätt är en del av ansvaret i alla vårdverksamheter. Det handlar om säkerhet, lärande och respekt för den enskilde. Vad räknas som "något som gått fel"? Det kan till exempel vara: En vårdskada eller risk för skada (t.ex. fall, trycksår, felaktig omvårdnad) Ett brott mot rutiner eller lagar (t.ex. dokumentation, tystnadsplikt, delegering) Ett bristande bemötande eller kränkande handling Att en insats inte genomförs enligt genomförandeplan eller ordination Att en person lämnas utan tillsyn, trygghet eller rätt information Vad är undersköterskans ansvar? Undersköterskan har skyldighet att uppmärksamma och rapportera när något gått fel, eller riskerar att göra det. Det handlar inte om att peka ut någon, utan om att ta ansvar – för både brukaren och yrkesrollen. Vanliga sätt att agera: Rapportera muntligt direkt till chef eller ansvarig – särskilt om det gäller något akut, allvarligt eller känsligt. Dokumentera i journal eller avvikelsesystem – enligt verksamhetens rutiner. Skriva avvikelserapport – även vid mindre misstag eller upprepade brister. Dessa rapporter används i verksamhetens kvalitetsarbete. Ta upp etiska dilemman på arbetsplatsträffar eller handledning – det stärker hela arbetsgruppen. Det är också viktigt att stötta kollegor som gjort fel, så att arbetsmiljön präglas av trygghet och lärande – inte rädsla. Vad gör verksamheten? När en avvikelse rapporteras ska arbetsgivaren: Utreda vad som hänt Bedöma orsaker och risker Vidta åtgärder för att det inte ska upprepas Informera berörd person eller närstående om det är relevant Om det rör sig om allvarliga händelser kan det bli aktuellt med anmälningar enligt Lex Maria eller Lex Sarah – men oftast hanteras det internt som en del av systematiskt förbättringsarbete. När räcker det inte? Det kan också finnas situationer där arbetsplatsen inte hanterar brister korrekt. Då har du rätt att vända dig vidare, till exempel: Facklig företrädare eller skyddsombud Vårdgivarens klagomålssystem Patientsäkerhetsorganisation eller medicinskt ansvarig Inspektionen för vård och omsorg (IVO) – i sista hand Att säga ifrån när något är fel är inte att vara illojal – det är att stå upp för människovärdet och yrkesetik.

Teamarbete och rollfördelning Vård och omsorg bygger på samarbete. Ingen yrkesgrupp kan ensam möta människors behov på ett tryggt, säkert och heltäckande sätt. Därför sker arbetet i team – där olika kompetenser samverkar med ett gemensamt mål: att ge bästa möjliga stöd, vård och omsorg. I ett team kan undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, läkare, biståndshandläggare, kuratorer och andra yrkesroller ingå. Alla har sin expertis, sitt ansvar och sitt perspektiv. Vad menas med rollfördelning? Varje yrkesgrupp har sitt formella ansvar – ofta reglerat i lag eller föreskrift. Men teamarbete handlar också om att respektera och förstå varandras roller, veta när man ska samverka och hur man kan bidra utifrån sin egen yrkesroll. Exempel: En arbetsterapeut planerar ett hjälpmedel – undersköterskan instruerar brukaren och observerar hur det fungerar i vardagen. En sjuksköterska bedömer ett sår – undersköterskan genomför omläggningen enligt instruktion. En biståndshandläggare fattar beslut – undersköterskan ansvarar för att insatsen utförs enligt genomförandeplanen. Att arbeta i team innebär inte att alla gör allt, utan att alla gör sin del – och att kommunikationen fungerar däremellan. Undersköterskans roll i teamet Undersköterskan är ofta den som har mest kontinuerlig kontakt med brukaren eller patienten. Det innebär ett stort ansvar för att observera, dokumentera, återkoppla och lyfta saker som inte fungerar – både till andra yrkesgrupper och till närmaste chef. Viktiga delar av undersköterskans roll i teamet: Dela med sig av sina iakttagelser – både praktiska och emotionella Följa instruktioner från andra professioner Medverka i planering och uppföljning av insatser Kommunicera tydligt med både kollegor och anhöriga Ställa frågor när något är oklart – det stärker teamet, inte tvärtom Ett gott teamarbete bygger på ömsesidig respekt och förståelse. Det betyder att alla behöver se sin egen betydelse – utan att kliva in på andras ansvar.

Arbetsplatsens ansvar Det är arbetsplatsen – det vill säga den juridiska vårdgivaren eller verksamhetsansvarige – som har det övergripande ansvaret för att vård och omsorg följer gällande lagar, föreskrifter och riktlinjer. Detta ansvar omfattar allt från kvalitet och säkerhet till att personalen har rätt kompetens och stöd i sitt arbete. Att arbetsgivaren har ansvaret innebär inte att varje medarbetare saknar ansvar. Tvärtom. Men det är verksamheten som ska skapa förutsättningarna för att du som undersköterska kan göra ett gott arbete. Vad ingår i arbetsplatsens ansvar? Tydliga rutiner och styrdokument Verksamheten ska ha skriftliga riktlinjer och rutiner som följer lagar och nationella riktlinjer – och som är anpassade till den lokala verkligheten. Kompetens och utbildning Personal ska ha rätt utbildning för sitt uppdrag. Det är arbetsgivarens ansvar att erbjuda introduktion, handledning och vidareutbildning vid behov. Systematiskt kvalitetsarbete Verksamheten ska arbeta förebyggande och följa upp hur insatser fungerar – till exempel genom avvikelser, synpunkter och förbättringsarbete. Arbetsmiljö och patientsäkerhet Arbetsgivaren ska förebygga risker för både brukare och personal. Det gäller fysiska, psykiska och organisatoriska faktorer. Tillgång till dokumentation och stöd Du som undersköterska ska ha tillgång till genomförandeplaner, rutiner, relevanta journalsystem och möjlighet att få stöd vid etiska dilemman. Vem ansvarar för vad? Ansvaret är ofta delegerat eller fördelat inom verksamheten. Det betyder att vissa uppgifter hanteras av enhetschef, sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan funktion – men att alla har ett eget yrkesansvar utifrån sin roll. Exempel: En sjuksköterska ansvarar för läkemedelsordination – men en undersköterska som har delegering ansvarar för att utföra uppgiften korrekt. Chefen ansvarar för bemanning – men personal ansvarar för att rapportera om de inte hinner ge god omsorg. Verksamheten ansvarar för att rutiner finns – men du ansvarar för att följa dem. Undersköterskans ansvar i detta sammanhang Som undersköterska är du en nyckelperson i att upptäcka risker, följa rutiner och ge återkoppling. Du förväntas arbeta professionellt, men också meddela när något inte fungerar – vare sig det gäller en otydlig rutin, en etisk svårighet eller att en kollega bryter mot regler. Att förstå skillnaden mellan vad arbetsgivaren ansvarar för och vad du ansvarar för är viktigt. Det skapar trygghet, klargör förväntningar och hjälper dig att agera rätt – särskilt i pressade situationer.

FN:s humanitära principer – vägledning vid kris, konflikt och vård av utsatta I situationer med krig, katastrofer eller annan allvarlig kris är det avgörande att hjälpinsatser sker på ett sätt som skyddar människors värdighet, rättigheter och överlevnad. FN:s fyra humanitära principer – humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende – fungerar som internationella riktlinjer för hur hjälp ska organiseras och utföras. Även om de främst används inom katastrof- och krishantering, är deras innehåll direkt överförbart till vård och omsorg – särskilt i mötet med människor som befinner sig i sårbara livssituationer. De fyra humanitära principerna Humanitet Människans liv och värdighet ska alltid skyddas. Målet med varje insats är att lindra lidande och främja överlevnad, trygghet och mänskligt värde. → I vården innebär detta att bemöta varje person med respekt, omsorg och värme – oavsett bakgrund eller situation. Neutralitet Humanitära aktörer ska inte ta ställning i konflikter eller kontroverser. → I omsorgen betyder det att inte låta egna åsikter, värderingar eller känslor påverka bemötandet. Opartiskhet Hjälp ges utifrån behov – inte utifrån kön, religion, etnicitet eller annan tillhörighet. → Undersköterskan ska behandla alla lika, och inte låta fördomar eller tidigare erfarenheter påverka hjälpens omfattning eller kvalitet. Oberoende Humanitära insatser ska vara fria från politisk, ekonomisk eller militär påverkan. → I vård och omsorg innebär det att agera utifrån yrkesetik och människans behov – inte utifrån press, lojaliteter eller systemfel. Relevans för undersköterskans arbete Undersköterskor möter ofta människor i utsatta livssituationer: äldre med komplexa behov, personer med trauma, barn i otrygga miljöer eller nyanlända med svåra erfarenheter. Det kan också handla om situationer där resurser är knappa, tiden är pressad och besluten svåra. I dessa sammanhang fungerar de humanitära principerna som en etisk kompass: Att sätta människan före uppgiften Att lyssna före man agerar Att stå upp för likvärdig vård, även när systemet brister Att låta behov och värdighet styra – inte rutiner eller stress Det handlar inte om att vara hjälte, utan om att göra det lilla med stor respekt.

Salamancadeklarationen – inkluderande synsätt i vård och omsorg År 1994 samlades representanter från 92 länder i staden Salamanca i Spanien, under en konferens arrangerad av UNESCO. Resultatet blev Salamancadeklarationen, ett internationellt dokument som betonar rätten till utbildning för alla – särskilt för barn och unga med funktionsnedsättning – och vikten av inkluderande strukturer i samhället. Deklarationen bygger på tanken att olikhet är en tillgång, och att alla människor – oavsett förmåga, behov eller bakgrund – har rätt att vara en del av samhället. Det gäller inte bara inom skolan, utan också i vård, omsorg och andra delar av det offentliga livet. Vad innebär inkluderande synsätt? Ett inkluderande synsätt handlar om att skapa miljöer där alla människor får plats, känner sig välkomna och ges möjlighet att delta utifrån sina egna förutsättningar. Det är motsatsen till att anpassa några få – det är att anpassa helheten. I praktiken innebär det: Att vård- och omsorgsmiljöer utformas så att alla kan ta del av dem Att bemötandet präglas av respekt för olikheter Att ingen ska behöva "passa in" – utan stöd ges för att man ska kunna vara sig själv Att personal utbildas i mångfald, delaktighet och rättighetsbaserat arbete Undersköterskans roll Undersköterskan möter varje dag människor med olika behov, förutsättningar och sätt att kommunicera. Salamancadeklarationen påminner oss om att det inte är individen som ska förändras för att passa in – utan att verksamheten ska utformas för att passa alla. Att arbeta inkluderande innebär att: Vara lyhörd för personens uttryck och önskemål Undvika att skapa ”vi och dom”-strukturer i vardagen Använda kreativitet och samarbete för att hitta lösningar Respektera att delaktighet kan se olika ut för olika personer Även om Salamancadeklarationen ofta nämns i skolans värld, har dess budskap stort värde även inom vård och omsorg – där principerna om tillgänglighet, delaktighet och jämlikhet är grundläggande.

Rättigheter för personer med funktionsnedsättning – FN-konventionen & Standardreglerna Människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter som alla andra – till självbestämmande, trygghet, hälsa, utbildning, arbete och delaktighet i samhället. Men i praktiken har de ofta mött hinder, både fysiska, sociala och attitydmässiga. Därför har FN tagit fram särskilda dokument för att stärka dessa rättigheter. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Konventionen antogs 2006 och trädde i kraft i Sverige 2009. Den slår fast att personer med funktionsnedsättning inte är objekt för omsorg – utan rättighetsbärare. Det innebär att de har rätt att leva självständigt, delta i samhället och få det stöd som behövs för att leva ett värdigt liv. Konventionen lyfter fram vikten av: Självbestämmande – att själv få välja var man bor, med vem och hur stödet ska se ut Tillgänglighet – både i fysiska miljöer, information, kommunikation och attityder Icke-diskriminering – att få samma tillgång till vård, utbildning och samhällsservice Delaktighet – att ha inflytande över beslut som rör ens eget liv Standardreglerna för delaktighet Redan innan konventionen kom antog FN år 1993 de så kallade 22 standardreglerna för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. Dessa regler har fungerat som vägledning i många länder och har påverkat både lagar, policy och utbildningar. Två regler är särskilt viktiga att känna till i vård och omsorg: Regel 1 – Medvetandegörande Den här regeln handlar om att öka samhällets kunskap och förståelse för funktionsnedsättning. För vårdpersonal innebär det att förstå olika typer av funktionsnedsättning, bemöta med respekt och undvika fördomar. → Som undersköterska är det viktigt att se hela människan, inte bara diagnosen. Regel 5 – Tillgänglighet Alla människor har rätt att ta del av samhället. Det kräver att miljöer, kommunikation och information är tillgängliga och anpassade. → Det kan handla om att tala tydligt, undvika onödig stress, anpassa rutiner eller använda bildstöd. Undersköterskans roll I många sammanhang är undersköterskan den som har mest direkt kontakt med personer med funktionsnedsättning – i särskilt boende, daglig verksamhet, personlig assistans, gruppboende eller äldreomsorg. Att arbeta rättighetsbaserat innebär att: Främja delaktighet i vardagen – fråga i stället för att anta Respektera personens vilja, även när kommunikationen är begränsad Anpassa bemötande och information efter personens förmåga Vara uppmärksam på hinder och föreslå förbättringar Det handlar om att inte ge stöd utifrån vad som är enklast för personalen, utan utifrån vad individen har rätt till. Då är konventionen och standardreglerna ett stöd – inte en börda.

Barnets rättigheter – FN:s barnkonvention FN:s barnkonvention är en internationell överenskommelse om barnets rättigheter. Den antogs 1989 och gäller i stort sett hela världen. Sedan 2020 är den också svensk lag, vilket innebär att alla beslut och insatser som rör barn ska ta hänsyn till konventionens principer. Barnkonventionen utgår från att barn är egna individer med rättigheter, inte bara någon som föräldrar eller andra vuxna ansvarar för. I vård och omsorg innebär det att barn ska bemötas med respekt, lyssnas på och ges möjlighet att vara delaktiga i frågor som rör dem – oavsett om de möter sjukvården, socialtjänsten eller skolan. Fyra grundläggande principer Fyra artiklar i konventionen kallas för grundprinciper, eftersom de genomsyrar hela dokumentet: Artikel 2 – Alla barn har samma rättigheter. Barn får inte diskrimineras på grund av kön, bakgrund, funktionsnedsättning eller familjens situation. → I vården innebär det att alla barn ska bemötas likvärdigt, även om de har olika förutsättningar. Artikel 3 – Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Alla beslut ska utgå från vad som är bäst för barnet – inte vad som är enklast för organisationen. → Det gäller i allt från vårdplanering till bemötande i akuta situationer. Artikel 6 – Barn har rätt till liv och utveckling. Samhället ska stödja barns fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. → För undersköterskor handlar det om att se hela barnet – inte bara symtomen. Artikel 12 – Barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Barn ska ges möjlighet att säga vad de tycker i frågor som rör dem, och bli tagna på allvar. → Det innebär att lyssna, inte bara informera. Delaktighet och utbildning Utöver grundprinciperna är flera andra artiklar särskilt relevanta i vård och omsorg: Artikel 23 – Barn med funktionsnedsättning har rätt till stöd och ett värdigt liv. → Vården ska vara tillgänglig och anpassad så att barnen får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. Artikel 28 och 29 – Rätt till utbildning. Alla barn har rätt till utbildning som stärker deras möjligheter i livet. → Undersköterskor i elevhälsa eller barnpsykiatri behöver vara medvetna om hur skola och hälsa hänger ihop. Undersköterskans roll Undersköterskan är ofta en av dem som har mest direktkontakt med barn – både i praktiken och känslomässigt. Det kan vara på en barnavdelning, inom habilitering, elevhälsa eller i kontakt med föräldrar inom äldreomsorgen eller missbruksvård. Att arbeta i linje med barnkonventionen innebär att: Bemöta barn med respekt, utan att förenkla eller ignorera deras upplevelser Vara uppmärksam på barns signaler – även icke-verbala Vara lyhörd för barnets vilja, oro eller behov Samverka med andra yrkesgrupper för att barnet ska få rätt stöd Det kräver inte att man kan konventionen utantill – men att man förstår barnets rätt till att bli lyssnad på, skyddad och bemött med värdighet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948, som en reaktion på de övergrepp som skedde under andra världskriget. Det är ett grundläggande dokument som fastslår att alla människor, oavsett bakgrund, har lika och okränkbara rättigheter. Deklarationen ligger till grund för många andra lagar, konventioner och styrdokument – även inom svensk vård och omsorg. I vård- och omsorgssammanhang innebär det att alla personer har rätt till respekt, värdighet, delaktighet och skydd mot diskriminering. Det handlar också om rätten till liv, hälsa, frihet och personlig säkerhet. FN:s deklaration fungerar därmed som en etisk kompass för hur vi behandlar patienter och brukare. Några artiklar med särskild betydelse Artikel 1 säger: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” För undersköterskan innebär detta att alltid bemöta patienter och brukare med samma respekt – oavsett sjukdom, funktionsnedsättning, bakgrund eller livsstil. Artikel 25 handlar om rätten till hälsa och omsorg: “Var och en har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad och medicinsk vård…” Detta är direkt kopplat till det arbete som sker varje dag i äldreomsorg, LSS, sjukvård och socialt arbete – att skapa ett liv där grundläggande behov tillgodoses. Vad innehåller deklarationen i övrigt? Deklarationen består av 30 artiklar. Några andra centrala exempel: Ingen får utsättas för tortyr eller grym, förnedrande behandling Alla har rätt till utbildning, arbete och en tillfredsställande levnadsstandard Varje individ har rätt till hälsa, vila och fritid Alla har rätt att delta i samhället och få skydd mot diskriminering Även om deklarationen inte är juridiskt bindande i sig, är den normerande. Den påverkar hur stater stiftar lagar, hur rättssystem tolkas och hur yrkesgrupper – som undersköterskor – förväntas agera i sin yrkesutövning. Undersköterskans roll Som undersköterska är du en del av ett system som bygger på respekt för mänskliga rättigheter. Det betyder att du varje dag gör etiska ställningstaganden – ofta utan att det kallas för det. Att bemöta alla likvärdigt, skydda brukares integritet, skapa trygghet, eller att inte blunda för orättvisor – allt detta är uttryck för att du tillämpar mänskliga rättigheter i praktiken. Det gäller oavsett om du arbetar i hemtjänst, gruppbostad, akutsjukvård eller psykiatri. Du behöver inte kunna varje artikel utantill, men det är viktigt att förstå att dina handlingar – stora som små – påverkar människors rätt till ett värdigt liv.

Kvalitetsledningssystem och förbättringsarbete Ett kvalitetsledningssystem är ett samlat system för att styra, följa upp och förbättra kvaliteten i vård och omsorg. Det hjälper verksamheten att arbeta systematiskt – så att alla insatser håller god kvalitet, följer lagar och riktlinjer, och utvecklas över tid. Inom kommunal vård och omsorg är det kommunen eller vårdgivaren som ansvarar för att ett kvalitetsledningssystem finns. Det regleras i både Socialstyrelsens föreskrifter och i lagstiftning som Patientsäkerhetslagen och Socialtjänstlagen. Systemet innehåller bland annat: Styrdokument och rutiner – som beskriver hur olika arbetsmoment ska genomföras Egenkontroller och uppföljningar – för att upptäcka brister i tid Avvikelsehantering – rapportering och analys av händelser som inte blev som planerat Klagomål och synpunkter – som kan leda till förbättringar Utbildning och kompetensutveckling – för att personalen ska kunna arbeta rätt och säkert Syftet är inte att kontrollera personalen, utan att skapa trygghet, tydlighet och lärande i verksamheten. Ett välfungerande kvalitetsledningssystem gör det lättare att upptäcka risker, följa upp mål och ge en god och säker omsorg. Undersköterskans roll Undersköterskan är en viktig del av kvalitetsarbetet – både i vardagen och när något inte fungerar som det ska. Att följa rutiner, dokumentera rätt, rapportera avvikelser och komma med förbättringsförslag är allt exempel på aktiv delaktighet i systemet. Exempel på situationer där undersköterskan bidrar till kvalitet: När en brukare får felaktig hjälp – och det dokumenteras som en avvikelse När någon upptäcker att en rutin inte följs – och lyfter det i teamet När personalen diskuterar förbättringar under en arbetsplatsträff När en ny rutin införs – och undersköterskan får handledning för att förstå den Att arbeta enligt ett kvalitetsledningssystem är ett sätt att ta ansvar – både för den enskilde och för helheten.

Lokala rutiner och verksamhetsdokument För att vård och omsorg ska fungera tryggt och säkert i praktiken, behöver varje arbetsplats ha tydliga rutiner. Dessa finns samlade i olika typer av lokala styrdokument, som visar hur arbetet ska genomföras i just den verksamheten. De är ofta utformade utifrån nationella lagar, riktlinjer och kommunens eller regionens egna mål. Vanliga dokument är: Riktlinjer – övergripande beskrivningar av hur en viss typ av arbete ska bedrivas. Rutiner – steg-för-steg-instruktioner för hur ett moment ska utföras, t.ex. läkemedelshantering eller dokumentation. Genomförandeplaner – individuella planer som beskriver hur den enskildes behov ska tillgodoses i vardagen. Checklistor, blanketter och arbetsinstruktioner – som stöd för enhetligt arbetssätt. Dessa dokument gäller som styrande inom verksamheten och är en del av det professionella ansvaret att känna till och följa. Det innebär att undersköterskor inte bara ska utföra sina arbetsuppgifter, utan också förstå varför något görs på ett visst sätt – och hur man hittar rätt information om rutiner ändras. Fördelar med lokala rutiner Lokala rutiner bidrar till: Trygghet för både personal och brukare Jämlik vård och omsorg – alla får samma typ av insats, oavsett vem som arbetar Färre fel och oklarheter i arbetet Lättare introduktion för ny personal eller vikarier Bättre förutsättningar för samarbete i team Rutinerna fungerar också som stöd om något går fel – de visar vad som var tänkt, vad som avvek, och vad som kan förbättras. En rutin är inte till för att styra i varje detalj, men den ger en gemensam ram som gör att personalen kan arbeta professionellt och rättssäkert. Undersköterskans ansvar Det är arbetsgivarens ansvar att se till att styrdokument finns och är tillgängliga. Men det är varje medarbetares ansvar att läsa, förstå och följa dem. Undersköterskan behöver därför veta: Var de lokala dokumenten finns (t.ex. i digitalt system eller pärm) Hur man använder dem i det dagliga arbetet Vem man vänder sig till vid frågor eller oklarheter Om en rutin känns otydlig, otillräcklig eller inte fungerar i praktiken är det viktigt att lyfta frågan, inte minst för att bidra till förbättring.

Arbetsgivarens policy och rutiner Utöver nationella riktlinjer, lagar och vårdprogram har varje arbetsgivare egna dokument som styr hur arbetet ska utföras lokalt. Dessa kan kallas policyer, riktlinjer, rutiner, instruktioner eller handlingsplaner – och de är en viktig del av det dagliga arbetet i vård och omsorg. En policy uttrycker ofta en övergripande vilja eller princip – till exempel att "alla brukare ska bemötas med respekt och delaktighet". Rutiner och instruktioner konkretiserar hur det ska gå till i praktiken: Vad gör vi om någon ramlar? Hur dokumenterar vi munhälsa? Vem ansvarar för att följa upp läkemedelslistor? Dessa styrdokument skapas utifrån lagstiftning, Socialstyrelsens riktlinjer och de behov som finns i verksamheten. De är anpassade efter lokala förutsättningar, resurser och målgrupper – men måste alltid hålla sig inom ramen för gällande lag. Varför är rutiner så viktiga? Rutiner hjälper till att skapa struktur, tydlighet och säkerhet. När alla vet hur ett moment ska utföras – oavsett vem som gör det – minskar risken för fel, missförstånd och godtyckliga beslut. Det är särskilt viktigt i arbete med sårbara personer, där små avvikelser kan få stora konsekvenser. För dig som undersköterska är rutiner också en trygghet. De ger stöd i svåra situationer, till exempel vid misstanke om våld i hemmet, suicidrisk eller medicinska förändringar. Rutiner visar också vilka arbetsuppgifter som ingår i din roll – och när du ska kontakta sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan ansvarig. Undersköterskans roll Som undersköterska förväntas du känna till och följa de rutiner som gäller på din arbetsplats. Det betyder inte att du måste kunna allt utantill – men du behöver veta var du hittar dem, hur du får stöd, och när du bör fråga eller slå larm. Du kan också vara med och förbättra rutinerna. Många arbetsplatser har avvikelserapportering, förbättringsförslag eller arbetsplatsträffar där rutiner tas upp. Dina erfarenheter från vardagen är värdefulla när verksamheten vill höja kvaliteten eller förebygga risker. Att arbeta i enlighet med arbetsplatsens policy och rutiner är en del av det professionella ansvaret. Det visar att du tar ditt yrke på allvar – och bidrar till trygg, likvärdig och etisk omsorg.

Nationella vårdprogram Nationella vårdprogram tas fram för att ge enhetlig och kunskapsbaserad vård inom specifika områden – oftast för olika sjukdomar eller tillstånd. Syftet är att alla patienter, oavsett var i landet de bor, ska få vård av likvärdig kvalitet och med bästa möjliga resultat. Ett vårdprogram beskriver hela vårdkedjan: från symtom och diagnos till behandling, uppföljning och ibland rehabilitering. Vårdprogrammen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men de är också anpassade för att fungera i den praktiska verkligheten. Innehållet tas fram av experter, vårdpersonal och ofta i samråd med patient- eller brukarorganisationer. De flesta nationella vårdprogram rör hälso- och sjukvården, men de kan ha stor betydelse även för dig som arbetar i omsorgen – särskilt om du möter personer med långvariga sjukdomar eller behov av stöd efter vårdinsatser. Vad innehåller ett vårdprogram? Vårdprogrammens innehåll varierar beroende på område, men vanliga delar är: Faktabakgrund om tillståndet (t.ex. demens, cancer, diabetes) Hur symtom upptäcks och diagnostiseras Vilka behandlingar som rekommenderas – i vilken ordning, och för vilka grupper Hur uppföljning bör ske och vilka mått på kvalitet som ska följas upp Vad olika yrkesroller ska göra – inklusive kommunal vård och omsorg Hur information ska ges till patienter, brukare och närstående Vårdprogrammen ger alltså vägledning, men är inte tvingande lag. De används som stöd för att göra rätt – både ur medicinsk och etisk synvinkel. Undersköterskans roll Du som undersköterska har oftast inte i uppdrag att läsa hela vårdprogrammet – men det påverkar ändå ditt arbete. Det är vanligt att lokala rutiner, vårdplaner och instruktioner i journaler bygger direkt på innehållet i ett nationellt vårdprogram. Till exempel kan det påverka: Hur ofta en person med diabetes ska kontrolleras Hur trycksår förebyggs och behandlas Vad som är god omvårdnad vid demenssjukdom Vilka åtgärder som ska dokumenteras och följas upp Genom att känna till att dessa program finns, kan du lättare förstå varför du gör vissa moment på ett visst sätt – och känna trygghet i att det du gör är grundat i kunskap och beprövad metod. Du kan också hjälpa till att uppmärksamma om något avviker från vad som brukar gälla, eller bidra med observationer som blir viktiga i teamets arbete.

Kompetensmål för undersköterskor Socialstyrelsen har tagit fram nationella kompetensmål för undersköterskor. Dessa beskriver vilken kunskap, vilka färdigheter och vilket professionellt förhållningssätt som krävs för att kunna utföra sitt arbete med god kvalitet. Kompetensmålen bygger på forskning, beprövad erfarenhet och lagstiftning – men också på värdegrund och människosyn. Syftet är att ge en gemensam grund för utbildning, yrkesutövning och utveckling i yrket, oavsett var i landet man arbetar. Målen gäller alla som har titeln undersköterska, och används som stöd i allt från utbildning och handledning till kompetensutveckling på arbetsplatsen. Vad innehåller kompetensmålen? Kompetensmålen är indelade i områden, till exempel bemötande, dokumentation, psykisk ohälsa eller vård i livets slutskede. Inom varje område finns mål som handlar om vad man ska kunna – både i form av teoretisk kunskap, praktiska färdigheter och yrkesmässigt omdöme. Exempel: Att kunna identifiera tecken på ohälsa eller funktionsnedsättning Att kunna anpassa insatser efter individens behov Att förstå hur lagar påverkar yrkesrollen Att kunna samarbeta i team och med andra yrkesgrupper Att kunna dokumentera och reflektera över sitt arbete Undersköterskans roll Kompetensmålen är inte något som ska memoreras utantill. De ska istället fungera som en karta för vad som förväntas i yrket. På en arbetsplats kan de användas som underlag i utvecklingssamtal, introduktioner eller när nya arbetssätt tas fram. Många undersköterskor arbetar redan idag i linje med målen, men det blir tydligare vad yrket innebär när det finns en nationell standard. Det stärker också yrkets status och möjligheten att skapa enhetlighet i vård och omsorg över hela landet. Att känna till kompetensmålen ger dig också bättre möjlighet att förstå din yrkesroll, påverka din arbetsmiljö och fortsätta utvecklas i ditt arbete.

Socialstyrelsens riktlinjer Socialstyrelsens nationella riktlinjer är rekommendationer som bygger på aktuell forskning, beprövad erfarenhet och etiska överväganden. De tas fram för att vägleda vårdens och omsorgens verksamheter i hur insatser bör prioriteras, utföras och följas upp. Syftet är att stärka jämlikhet, kvalitet och effektivitet i hela landet. Riktlinjerna är inte juridiskt bindande, men ska följas om det inte finns särskilda skäl att avvika. De är avsedda att vara ett beslutsstöd för både vårdgivare, verksamhetsansvariga och yrkesverksamma – inklusive undersköterskor. Vad innehåller riktlinjerna? Riktlinjerna innehåller: Rekommendationer om åtgärder och arbetssätt Prioriteringar – vad som bör göras först, och vad som kan vänta Beskrivningar av målgrupper och behov Hänvisningar till etiska principer och lagstiftning Bedömning av kostnadseffektivitet och nytta Exempel på områden där Socialstyrelsen har riktlinjer är demenssjukdom, vård vid depression och ångest, stroke, palliativ vård, missbruksvård och tandvård för äldre. Innehållet uppdateras löpande när ny kunskap tillkommer. Undersköterskans roll Undersköterskor förväntas inte läsa hela riktlinjedokument, men det är viktigt att känna till att riktlinjerna ligger till grund för lokala rutiner, arbetssätt och genomförandeplaner. Många moment i det dagliga arbetet – som bemötande, omvårdnadsinsatser, aktivering eller dokumentation – bygger direkt eller indirekt på rekommendationer från Socialstyrelsen. Det är också vanligt att kommuner och regioner gör sammanfattningar eller anpassningar av riktlinjerna, så att de blir tydliga och användbara för personal i verksamheten. Därför är det viktigt att ta del av intern information, handledning och arbetsplatsträffar där riktlinjer och kvalitetsarbete tas upp. Att arbeta i linje med riktlinjerna är ett sätt att bidra till god och säker vård, oavsett om man arbetar i hemvård, särskilt boende, LSS-verksamhet eller inom psykiatri. Det handlar om att kunna motivera sina insatser, förstå helheten och utvecklas yrkesmässigt.

IVO och andra tillsynsmyndigheter Inom vård och omsorg är det viktigt att verksamheter granskas, följs upp och utvecklas – för att säkerställa att insatserna håller hög kvalitet, är rättssäkra och utförs enligt lag. Det är här tillsynsmyndigheterna kommer in. De har i uppgift att kontrollera att både verksamheten som helhet och personalen följer de regler som gäller. Den viktigaste tillsynsmyndigheten inom hälso- och sjukvård och social omsorg är Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Myndigheten ansvarar bland annat för: att ta emot och bedöma Lex Maria- och Lex Sarah-anmälningar att granska vårdgivare genom planerad eller oanmäld tillsyn att utreda klagomål från patienter, brukare eller närstående att kontrollera om verksamheten uppfyller lagar och föreskrifter att vid behov förelägga om åtgärder eller stänga ner en verksamhet IVO gör inte bara reaktiva granskningar – tillsynen kan också vara förebyggande, genom uppföljningar, analyser och spridning av erfarenheter från anmälda fall. Andra viktiga myndigheter är till exempel: Socialstyrelsen – ansvarar för föreskrifter, nationella riktlinjer och kunskapsstöd. Arbetsmiljöverket – kontrollerar arbetsmiljö och säkerhet för personal. Datainspektionen (IMY) – har tillsyn över dataskydd och behandling av personuppgifter enligt GDPR. Diskrimineringsombudsmannen (DO) – granskar frågor om likabehandling och diskriminering i vård, skola och arbetsliv. Undersköterskans roll i en tillsynad verksamhet Tillsyn riktar sig inte mot enskilda medarbetare – men alla som arbetar i vård och omsorg påverkas. Det kan innebära att få frågor från inspektörer, visa hur rutiner följs, eller att ens dokumentation eller bemötande granskas. En professionell och medveten yrkesroll underlättar – både i vardagen och vid tillsyn. Tillsyn är inte ett straff – utan en möjlighet att förbättra, lära och utveckla omsorgen.

Lex Sarah Lex Sarah är en bestämmelse som används inom socialtjänsten, LSS-verksamheter och Statens institutionsstyrelse (SiS) för att uppmärksamma allvarliga missförhållanden eller risker för missförhållanden. Målet är att säkerställa trygghet, kvalitet och respekt i omsorgen – och att förebygga att liknande händelser sker igen. Bakgrunden till lagen är Sarah Wägnerts uppmärksammade larm om vanvård inom äldreomsorgen under 1990-talet. Hon visade att det ibland krävs mod att stå upp för de mest utsatta. Händelsen ledde till att anmälningsskyldigheten fick hennes namn: Lex Sarah. Vad räknas som missförhållanden? Missförhållanden kan vara både aktiva handlingar och underlåtenheter, till exempel: Fysiska eller psykiska kränkningar Bristande bemötande Omsorgsinsatser som inte genomförs Dålig hygien, tillsyn eller trygghet Allvarlig försummelse eller övergrepp Felaktig användning av tvång eller begränsningar Även påtaglig risk för ett missförhållande – det vill säga tydliga tecken på att något allvarligt skulle kunna inträffa – omfattas. Vem ska rapportera? Alla som arbetar i verksamheten är skyldiga att rapportera: anställda, uppdragstagare, praktikanter, deltagare i arbetsmarknadsprogram med flera. Det gäller oavsett utbildning, titel eller anställningsform. Hur går anmälan till? Rapportering internt Den som uppmärksammar ett missförhållande eller en risk rapporterar det till närmaste chef eller annan ansvarig person. Rapporten ska göras skyndsamt och kan vara muntlig eller skriftlig, beroende på rutiner. Utredning inom verksamheten Verksamhetsansvarig är skyldig att utreda vad som har hänt, vad det beror på och vad som behöver göras för att undanröja problemet. Allt ska dokumenteras. Anmälan till IVO Om det visar sig vara ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för det, ska verksamheten snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Anmälan görs av den som bedriver verksamheten, inte av enskilda anställda. Information till den berörda Den person som drabbats av missförhållandet ska i regel informeras. Det gäller även närstående om det inte finns sekretesshinder. IVO granskar sedan ärendet, begär in utredningar och bedömer om verksamheten har vidtagit tillräckliga åtgärder. Undersköterskans roll Undersköterskor har ofta en nära och kontinuerlig kontakt med brukare, vilket gör att just de är bland de första att upptäcka om något inte står rätt till. Att rapportera ett missförhållande är inte att skvallra – det är att ta sitt ansvar. Lex Sarah bygger på principen att trygghet och kvalitet är allas ansvar, oavsett yrkestitel.

Lex Maria Lex Maria är ett anmälningssystem inom hälso- och sjukvården som används när en patient drabbats av – eller riskerat att drabbas av – en allvarlig vårdskada. Syftet är att synliggöra brister, ta reda på vad som gått fel och se till att liknande händelser inte händer igen. Bakgrunden till lagen är en tragisk händelse på Maria sjukhus i Stockholm 1936. Flera patienter avled efter att ha fått desinfektionsmedel i stället för bedövningsmedel. Händelsen ledde till införandet av anmälningsskyldighet vid allvarliga vårdskador – det som i dag kallas Lex Maria. Lex Maria regleras i Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) och kompletteras av föreskrifter från både Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Vad räknas som en Lex Maria-händelse? En Lex Maria-anmälan ska göras om en patient: Har drabbats av allvarlig vårdskada, till exempel till följd av felmedicinering, utebliven behandling, fall, bristande tillsyn eller kommunikationsbrist. Har utsatts för risk att drabbas av allvarlig vårdskada, även om det slutade väl (så kallad "nära-händelse"). Händelsen måste ha samband med vårdgivarens verksamhet och bero på brister i rutiner, organisation eller arbetssätt. Vem anmäler – och hur? Rapportering internt Om en allvarlig händelse inträffar, ska personalen dokumentera och rapportera den i verksamhetens avvikelsesystem. Undersköterskor har ofta en viktig roll i att upptäcka och registrera sådana händelser. Intern utredning Verksamhetsansvarig utreder vad som hänt, varför det hände och vilka åtgärder som behövs. Undersköterskor kan bidra genom observationer, dokumentation eller medverkan i samtal. Anmälan till IVO Om händelsen bedöms som allvarlig, ska en anmälningsansvarig (utsett av vårdgivaren) snarast anmäla till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Samtidigt eller i nära anslutning skickas en utredning med. Information till patienten Patienten (eller närstående) ska informeras om vad som hänt, vad vårdgivaren gör åt det och vilka rättigheter som finns – till exempel att lämna klagomål eller ansöka om ersättning. IVO:s uppgift är att granska ärendet, kontrollera att åtgärder vidtagits och säkerställa att patientsäkerheten förbättras. Lex Maria syftar inte till att peka ut enskilda, utan till att stärka vårdsystemet som helhet. Undersköterskans roll Undersköterskor befinner sig ofta närmast patienterna och har därför stor betydelse för att upptäcka risker och brister. Att våga rapportera en avvikelse, även om ingen skada skett, är en del av det professionella ansvaret. Lex Maria handlar inte om skuld – utan om att lära av misstag för att skapa en säkrare vård.

Dokumentationsskyldighet Dokumentation är en central del av det professionella ansvaret inom vård och omsorg. Den säkerställer att insatser planeras, följs upp och utförs på ett rättssäkert och samordnat sätt. Enligt både Patientdatalagen (PDL) och Socialtjänstlagen (SoL) är verksamheter skyldiga att dokumentera viktiga händelser, åtgärder och iakttagelser som rör den enskildes hälsa och livssituation. Även om undersköterskor inte alltid är skyldiga att föra journal självständigt, är de ofta delaktiga i dokumentationen – särskilt inom kommunal vård och omsorg. Det kan handla om att skriva i social dokumentation, registrera i journalsystem eller föra anteckningar i genomförandeplaner. I vissa fall sker det enligt delegation eller arbetsplatsens instruktioner. Dokumentationen ska vara saklig, korrekt, tydlig och aktuell. Det som skrivs får inte bygga på antaganden eller värderingar, utan ska baseras på observationer och fakta. En anteckning kan till exempel gälla symtom, avvikelser, förändrat beteende, måltider, fall, kommunikation med närstående eller andra situationer som kan påverka vård och omsorg. Syftet med dokumentation är flera: Att säkerställa kontinuitet i vården Att andra yrkesgrupper får rätt information Att den enskilde får insatser som följer planering och behov Att verksamheten kan utvärderas och förbättras Att skydda både brukare/patient och personal juridiskt Dokumentation kan också användas vid utredningar, tillsyn eller tvister. Därför är det viktigt att känna till hur, när och var anteckningar ska göras – samt att alltid följa verksamhetens rutiner och de lagar som gäller. En bristfällig dokumentation kan i vissa fall betraktas som en vårdskada. Det gäller också om något viktigt inte dokumenteras alls. Därför är dokumentationsskyldighet inte bara en administrativ uppgift, utan en etisk och juridisk del av yrkesansvaret.

Anmälningsplikt Anmälningsplikt är en juridisk skyldighet som gäller alla som arbetar inom vård, skola, omsorg och andra yrken där man möter barn. Enligt Socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1 § är personal skyldig att genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa – det vill säga utsätts för övergrepp, försummelse, våld eller lever i en miljö som allvarligt hotar deras hälsa eller utveckling. Undersköterskor omfattas fullt ut av denna skyldighet, oavsett om man arbetar inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, funktionsstöd eller elevhälsan. Det krävs inte bevis – en oro eller misstanke räcker. Anmälningsplikten är personlig, vilket innebär att det är den som har uppmärksammat situationen som bär ansvaret, även om anmälan oftast görs i samråd med chef eller kollega. Anmälningsplikten går före tystnadsplikten. Det betyder att man har rätt – och ibland skyldighet – att bryta sekretessen för att skydda ett barn. Även om vårdnadshavare inte samtycker, eller om barnet själv inte vill att informationen förs vidare, ska anmälan ändå göras om det finns skäl till oro. Oro kan väckas på många sätt: ett barn berättar något, visar tecken på rädsla eller skador, eller det förekommer misstanke om att barnet lever i en destruktiv hemmiljö. Det kan också handla om att en vuxen i barnets närhet uppvisar beroendeproblematik, psykisk ohälsa, hotfullt beteende eller våld i nära relation. Det är viktigt att agera med respekt och eftertanke. Anmälan ska göras skyndsamt, men aldrig förhastat. Arbetsplatsen ska ha rutiner för hur en anmälan görs, och undersköterskor bör ha kunskap om dessa samt känna stöd i att våga lyfta en oro. Anmälningsplikten handlar ytterst om att skydda barn – och att ta ansvar när något inte står rätt till. Att agera kan göra skillnad i ett barns liv. Att inte agera kan få allvarliga konsekvenser.

Tystnadsplikt Tystnadsplikt är en grundläggande skyldighet inom vård och omsorg. Den innebär att personal inte får föra vidare information om enskilda personer som de fått kännedom om i sin yrkesutövning – oavsett om det handlar om hälsa, levnadsförhållanden, anhöriga eller andra känsliga uppgifter. Tystnadsplikten gäller både i tal och skrift, och omfattar samtal, dokumentation och observationer. Skyddet för den enskildes integritet är starkt förankrat i lag, främst i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL). Lagen gäller oavsett om verksamheten bedrivs i offentlig eller privat regi. Sekretess gäller även gentemot andra personer i personalgruppen, om informationen inte är relevant för deras uppgifter. Det räcker inte med goda avsikter – även oavsiktligt avslöjande kan vara ett brott mot sekretessen. Tystnadsplikten gäller under hela anställningstiden och fortsätter att gälla efter att anställningen avslutats. Den gäller också efter att en brukare eller patient har avlidit. I vissa situationer får – eller måste – tystnadsplikten brytas. Det gäller till exempel vid anmälningsplikt (när barn far illa), vid fara för liv eller allvarlig skada, eller när det behövs för att samordna insatser inom vård och omsorg. Sådana undantag regleras i lag och kräver alltid gott omdöme samt att arbetsplatsens rutiner följs. För undersköterskor är det viktigt att känna till var gränserna går. Det kan uppstå tillfällen då en person vill att något inte ska föras vidare – samtidigt som det kan vara nödvändigt för att kunna ge rätt vård. Det gäller också att vara medveten om samtal i korridorer, väntrum eller om privat användning av mobiltelefoner och sociala medier – där det är lätt att omedvetet röja information. Tystnadsplikten är inte bara en juridisk skyldighet – den är också ett uttryck för respekt, tillit och yrkesetik. Den skapar trygghet för den som får vård och stärker förtroendet för personalen och verksamheten.

Dataskyddsförordningen (GDPR) Dataskyddsförordningen, ofta kallad GDPR (General Data Protection Regulation), är en EU-lag som skyddar individens rätt till personlig integritet. Den reglerar hur personuppgifter får samlas in, behandlas, lagras och delas – och gäller i hela vård- och omsorgssektorn. Inom vården räknas uppgifter om hälsa, diagnoser, behandlingar och sociala förhållanden som känsliga personuppgifter, vilket innebär särskilt strikta krav. Syftet är att säkerställa att dessa uppgifter hanteras med respekt och sekretess – både digitalt och i pappersform. Undersköterskor kommer ofta i kontakt med personuppgifter, till exempel i journalsystem, dokumentation, rapporter eller samtal med andra yrkesgrupper. Det är viktigt att veta vilka uppgifter som får delas, med vem och i vilket syfte. GDPR kompletteras av svensk lagstiftning, bland annat Offentlighets- och sekretesslagen och Patientdatalagen. För att följa förordningen krävs att all hantering av personuppgifter är laglig, korrekt, tydlig och nödvändig för uppdraget. Den enskilde har rätt att få veta vilka uppgifter som finns, varför de samlas in och hur de används. Vad säger lagen mer konkret? GDPR (EU 2016/679) är gemensam för alla EU-länder och innehåller bland annat: Artikel 5–6: Principer för behandling av personuppgifter – laglighet, ändamål, minimikrav. Artikel 9: Förbud mot att behandla känsliga uppgifter – med vissa undantag, t.ex. hälso- och sjukvård. Artikel 15–20: Rättigheter för den registrerade – till exempel rätt att få tillgång till sina uppgifter, rättelse eller radering. Artikel 32: Krav på säkerhet i hanteringen – tekniskt och organisatoriskt skydd.

Diskrimineringslagen Diskrimineringslagen (SFS 2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lagen gäller i många samhällsområden – däribland utbildning, arbetsliv och hälso- och sjukvård. Inom vård och omsorg innebär lagen att alla människor ska bemötas likvärdigt, få samma tillgång till insatser och inte missgynnas på grund av personliga egenskaper eller bakgrund. Det omfattar såväl brukare och patienter som kollegor och anhöriga. För undersköterskor är det särskilt viktigt att ha ett professionellt förhållningssätt där varje individ bemöts med respekt och öppenhet. Det kan handla om att använda rätt pronomen, respektera kulturella uttryck, undvika förutfattade meningar eller säkerställa att information och stöd är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning eller språksvårigheter. Diskrimineringslagen omfattar också arbetsmiljön. Arbetsgivaren har ett ansvar att förebygga och förhindra diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Det innebär att alla i arbetsgruppen ska känna sig trygga och respekterade – oavsett bakgrund eller identitet. Vad säger lagen mer konkret? Några viktiga delar i diskrimineringslagen: Kapitel 1–2: Definitioner och vilka diskrimineringsgrunder som omfattas. Kapitel 3: Arbetsgivarens ansvar – aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering på arbetsplatsen. Kapitel 4–5: Tillämpning inom utbildning, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Kapitel 6: Rätt till skadestånd och åtgärder vid överträdelse. Diskrimineringsombudsmannen (DO) är den myndighet som har tillsyn över lagen.