All Activity

Vad är syftet med en levnadsberättelse?En levnadsberättelse är ett dokument som beskriver brukarens bakgrund, livshistoria, vanor, värderingar och intressen. Den är frivillig och skrivs tillsammans med brukaren själv eller med hjälp av anhöriga. Till skillnad från den sociala journalen, som är ett juridiskt krav, är levnadsberättelsen ett komplement som ger en djupare förståelse för hela människan. Syftet är att: ge personalen en helhetsbild av brukaren som person, inte bara som mottagare av insatser, underlätta personcentrerad omsorg genom att lyfta fram sådant som skapar trygghet och mening, bidra till bättre kommunikation och bemötande, särskilt om brukaren själv har svårt att uttrycka sig, bevara identitet och integritet, exempelvis vid demenssjukdom där minnen och rutiner kan vara viktiga för välbefinnandet. Exempel på innehåll: Familj och viktiga relationer. Tidigare arbete och intressen. Vardagliga vanor, matpreferenser, musik eller aktiviteter som ger trygghet. Särskilda händelser eller erfarenheter som format livet. Skillnad mot social journal: Social journal/verksamhetsdokumentation är ett lagstadgat dokument som visar beslut, insatser och uppföljning. Levnadsberättelsen är ett frivilligt komplement som fördjupar förståelsen och ger personalen möjlighet att anpassa omsorgen mer individuellt. SoL och LSS: Enligt SoL bidrar levnadsberättelsen till att uppnå en skälig levnadsnivå med respekt för den enskildes integritet. Enligt LSS används den för att skapa goda levnadsvillkor där brukarens personliga livshistoria och önskemål respekteras fullt ut. Sammanfattning: Levnadsberättelsen är ett verktyg för att se brukaren som en hel människa. Den kompletterar de juridiska dokumenten med en personlig dimension som kan höja både kvaliteten och meningsfullheten i omsorgen.

Vad innehåller en social journal/verksamhetsdokumentation?En social journal eller verksamhetsdokumentation är den samlade redovisningen av brukarens insatser inom social omsorg. Den ska visa vilka behov som finns, vilka beslut som fattats och hur stödet faktiskt genomförs i vardagen. Innehåll som ska dokumenteras: Personuppgifter och bakgrund – grundläggande information om brukaren och beslutet som ligger till grund för insatserna. Beslutade insatser – vad handläggaren har beviljat enligt SoL eller LSS. Genomförandeplan – beskrivning av hur insatserna ska utföras, brukarens mål och delaktighet. Journalanteckningar – löpande noteringar om händelser av betydelse, till exempel förändringar i hälsotillstånd, sociala kontakter, eller när en brukare tackar nej till en insats. Vidtagna åtgärder – vad personalen gjort när något hänt, exempelvis kontakt med sjuksköterska eller ändrad planering. Uppföljning – resultat av insatser och om målen uppnåtts, vilket ligger till grund för nya beslut. Syftet med journalen: Säkerställa att arbetet är rättssäkert och spårbart. Vara ett arbetsredskap för personalen, så att alla vet vad som gäller. Göra brukaren delaktig, eftersom journalen också visar vilka mål som satts upp. Fungera som underlag för tillsyn, statistik och kvalitetsutveckling. SoL och LSS: Enligt SoL ska dokumentationen visa att den enskilde får den hjälp som krävs för en skälig levnadsnivå. Enligt LSS ska dokumentationen visa hur insatsen bidrar till goda levnadsvillkor och delaktighet. Sammanfattning: En social journal är mer än bara en lista på insatser. Den är ett verktyg för kvalitet, rättssäkerhet och delaktighet, och knyter ihop beslut, genomförande och uppföljning.

Inom social omsorg betyder uppdrag det ansvar som följer efter att en handläggare har fattat beslut om en insats enligt SoL eller LSS. Beslutet översätts till ett uppdrag som omsorgspersonalen ska genomföra i praktiken. Innehåll i ett uppdrag: Det beskriver vilken insats som ska utföras (t.ex. stöd vid måltider, hjälp med personlig hygien, ledsagning). Det anger syftet med insatsen, alltså vilket behov eller mål den ska tillgodose. Det ligger till grund för en genomförandeplan, där detaljerna bestäms tillsammans med brukaren. SoL och LSS: Enligt SoL ska uppdraget säkerställa att brukaren får det stöd som behövs för en skälig levnadsnivå. Enligt LSS ska uppdraget bidra till goda levnadsvillkor, vilket innebär större fokus på delaktighet, självbestämmande och utveckling. Rollfördelning: Handläggaren ansvarar för själva uppdraget – det vill säga att formulera beslutet, dokumentera och följa upp. Omsorgspersonalen ansvarar för att tolka uppdraget i praktiken, göra en genomförandeplan tillsammans med brukaren och utföra stödet på ett professionellt sätt. Sammanfattning: Ett uppdrag är länken mellan den juridiska delen av omsorgsprocessen och det praktiska arbetet i vardagen. Det säkerställer att insatserna blir tydliga, rättssäkra och utgår från brukarens behov.

IBIC står för Individens Behov I Centrum och är ett nationellt arbetssätt som Socialstyrelsen tagit fram. Syftet är att ge ett gemensamt språk i vård och omsorg, så att brukarens behov kan beskrivas på ett tydligt, rättssäkert och jämförbart sätt. I stället för att bara fokusera på diagnos eller insats beskriver IBIC vad brukaren faktiskt behöver stöd med i vardagen. Genom IBIC blir det lättare att sätta mål, följa upp insatser och skapa delaktighet. Livsområden är de olika delar av livet som används i IBIC för att kartlägga behov. De bygger på WHO:s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). Exempel på livsområden är: Personlig vård (t.ex. hygien, påklädning, måltider) Boende och hushåll (t.ex. städ, inköp, ekonomi) Hälsa och vård (t.ex. medicinering, behandling, egenvård) Sociala relationer (t.ex. familj, vänner, nätverk) Sysselsättning och delaktighet (t.ex. daglig verksamhet, arbete, fritid) Trygghet och säkerhet (t.ex. fallrisk, larm, stöd vid oro) Fördelar med IBIC: Brukaren sätts i centrum – fokus ligger på vad som är viktigt för just den personen. Det skapar tydlighet mellan handläggare, omsorgspersonal och andra professioner. Mål kan formuleras utifrån livsområden och följas upp systematiskt. Brukaren blir mer delaktig eftersom insatser kopplas till vardagliga situationer som är lätta att förstå. Sammanfattning: IBIC är ett arbetssätt som hjälper personalen att beskriva och förstå brukarens behov utifrån olika livsområden. Det gör omsorgsprocessen mer personcentrerad, jämförbar och rättssäker.

Utredningen är det steg där handläggaren systematiskt kartlägger brukarens situation. Syftet är att få en helhetsbild av behov, resurser och önskemål för att kunna fatta ett rättssäkert beslut. Innehållet i utredningen: Insamling av information – genom samtal med brukaren, anhöriga och ibland andra yrkesgrupper (t.ex. sjuksköterska, arbetsterapeut). Observationer – handläggaren bedömer både uttryckta önskemål och faktiska behov. Dokumentation – allt skrivs ner på ett tydligt och sakligt sätt i en utredningstext. SoL och LSS: Enligt SoL görs utredningen för att bedöma om insatser behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå. Enligt LSS används utredningen för att se om personen tillhör lagens personkrets och har rätt till insatser som ger goda levnadsvillkor. IBIC (Individens behov i centrum): Utredningen kan struktureras med hjälp av IBIC, där livsområden används för att kartlägga brukarens livssituation – till exempel hälsa, boende, sociala relationer och delaktighet. På så sätt blir bilden mer heltäckande. Delaktighet: Brukaren ska alltid göras delaktig i utredningen. Det kan innebära att personal använder anpassad kommunikation, tolk eller bilder för att brukaren ska kunna uttrycka sina behov. Ansvar: Handläggaren leder hela utredningen och ansvarar för bedömningen. Omsorgspersonal kan bidra med observationer och information från det dagliga arbetet, men har inte ansvar för själva beslutet. Sammanfattning: Utredningen är grunden för allt som följer i omsorgsprocessen. Om den är noggrann, tydlig och inkluderar brukarens perspektiv ökar chansen att beslutet blir rättvist och att insatserna verkligen motsvarar behovet.

Omsorgsprocessen kan delas in i fem steg. Varje steg har sitt syfte, mål och ansvar, och hänger ihop i en cykel som hela tiden utgår från brukarens behov. 1. Ansökan eller initiering Processen startar när en person själv ansöker om stöd eller när behov uppmärksammas av anhöriga eller personal. SoL: Alla ska ha möjlighet att ansöka om bistånd. LSS: Personer som tillhör personkretsen har rätt att ansöka om insatser. IBIC: Redan i början används livsområden som ram för att förstå situationen. Ansvar: Handläggaren tar emot ansökan, medan omsorgspersonal ofta är de som först ser behovet och uppmuntrar brukaren att söka stöd. 2. Utredning Handläggaren samlar information om brukarens behov, resurser och önskemål. Brukaren ska alltid göras delaktig. SoL: Utredningen avgör vad som är en skälig levnadsnivå. LSS: Här bedöms i stället rätten till goda levnadsvillkor. IBIC: Används för att strukturera utredningen kring livsområden som hälsa, boende, relationer. Ansvar: Handläggaren leder utredningen. Omsorgspersonal kan bidra med observationer och fakta från vardagen. 3. Beslut När utredningen är klar fattar handläggaren beslut om insatser, som kan beviljas eller avslås. Brukaren ska informeras tydligt. SoL: Beslut handlar om att täcka grundläggande behov för att nå skälig levnadsnivå. LSS: Beslut handlar om att ge förutsättningar för goda levnadsvillkor, ofta med mer omfattande insatser. IBIC: Resultat kopplas till de livsområden som identifierats i utredningen. Ansvar: Handläggaren är den som fattar beslut. Omsorgspersonal förbereds för att genomföra de insatser som beslutats. 4. Genomförande Insatserna utförs i praktiken, ofta med en genomförandeplan som beskriver hur stödet ska ges. Planen görs tillsammans med brukaren. SoL: Insatserna ska genomföras skyndsamt och på ett sätt som stämmer med beslutet. LSS: Insatserna ska stärka brukarens delaktighet, självbestämmande och livskvalitet. IBIC: Används för att formulera mål och delmål utifrån livsområden. Ansvar: Handläggaren lämnar över beslutet. Omsorgspersonal ansvarar för att utföra stödet och föra dialog med brukaren i vardagen. 5. Uppföljning och utvärdering Till sist följs insatserna upp. Fungerar stödet som planerat? Har målen nåtts? Vid behov görs förändringar. SoL: Uppföljningen ska säkerställa att insatserna ger en skälig levnadsnivå. LSS: Uppföljningen ska säkerställa att insatserna leder till goda levnadsvillkor. IBIC: Utvärderingen knyts till de mål och livsområden som använts från början. Ansvar: Handläggaren ansvarar för själva uppföljningen och eventuella nya beslut. Omsorgspersonal dokumenterar löpande, rapporterar och ger underlag till handläggaren. Sammanfattning: Omsorgsprocessen är både praktisk och juridisk. Handläggaren bär ansvar för utredning, beslut och uppföljning, medan omsorgspersonal ansvarar för genomförandet och dokumentationen. Med stöd av IBIC blir processen tydligare och ger alla inblandade ett gemensamt språk.

Inflytande, delaktighet och självbestämmande är grundläggande principer i social omsorg och uttrycks i både SoL och LSS. De innebär att brukaren inte bara ska få hjälp, utan också ha rätt att påverka hur hjälpen utformas och genomförs. Inflytande betyder att brukaren får möjlighet att framföra sina åsikter och att de tas på allvar. Delaktighet handlar om att vara med i processen – från planering till uppföljning – inte bara som mottagare utan som aktiv deltagare. Självbestämmande innebär rätten att fatta egna beslut om sitt liv, inom lagens och säkerhetens ramar. Detta kan handla om vardagliga val (vilken tid man vill duscha, vad man vill äta) men också större frågor som boendeform eller aktiviteter i en genomförandeplan. Harry Shiers modell "Vägar till delaktighet" (2001) är användbar som ramverk. Den beskriver fem nivåer för barns och ungas delaktighet, men modellen kan även tillämpas i omsorgsarbete med vuxna: Att bli lyssnad till – personalen skapar utrymme för att brukaren kan uttrycka sina åsikter. Att få stöd att uttrycka sina åsikter – brukaren ges hjälpmedel, tid eller anpassningar för att kunna komma till tals. Att åsikter beaktas – personalen visar respekt och låter brukarens synpunkter påverka beslut. Att vara delaktig i beslutsprocessen – brukaren får vara med och diskutera olika alternativ. Att dela makt och ansvar – beslut fattas gemensamt och brukaren är en verklig partner i processen. Praktiskt arbete för personalen: Ställa öppna frågor och ta sig tid att lyssna. Använda kommunikationshjälpmedel om det behövs (bilder, symboler, tolk). Dokumentera brukarens önskemål i genomförandeplanen. Följa upp och visa att synpunkterna haft betydelse. Våga dela ansvar och inte bara “informera” brukaren. Sammanfattning: Inflytande, delaktighet och självbestämmande handlar inte om en engångsinsats utan om en ständig process. Shiers modell hjälper personalen att reflektera över på vilken nivå brukaren faktiskt ges delaktighet och vad som kan utvecklas vidare.

Social dokumentation är en del av omsorgsprocessen och styrs av lagar och föreskrifter. Personalen får inte skriva vad som helst på eget sätt, utan ska följa tydliga ramar för att säkerställa rättssäkerhet, kvalitet och respekt för brukaren. Viktiga utgångspunkter: Socialtjänstlagen (SoL) och LSS – anger att dokumentationen ska visa vilka insatser brukaren får, hur de genomförs och hur de följs upp. Sekretess- och dataskyddsregler (GDPR) – skyddar personuppgifter. All information ska hanteras med respekt för integritet och säkerhet. Kommunens riktlinjer – varje verksamhet har lokala rutiner för hur anteckningar ska göras, till exempel i särskilda IT-system. Dokumentationen ska vara: Saklig och korrekt – handla om faktiska omständigheter, inte tolkningar eller personliga åsikter. Tydlig och begriplig – så att både brukare, anhöriga och andra yrkesgrupper kan förstå. Aktuell och kontinuerlig – uppdateras så snart något av betydelse inträffar. Fullständig men inte onödig – bara uppgifter som är relevanta för vården och omsorgen ska dokumenteras. Exempel på vad personalen ska dokumentera: Viktiga händelser i vardagen (t.ex. om brukaren ramlar, får besök eller vägrar medicin). Vidtagna åtgärder (t.ex. att personalen kontaktat sjuksköterska). Brukarens delaktighet och önskemål i samband med genomförande av insatser. Socialstyrelsen betonar att dokumentationen både är ett arbetsredskap och ett skydd för brukaren. Den gör det möjligt att följa upp om omsorgen verkligen motsvarar beslutet och brukarens behov.

Omsorgsprocessen beskriver hur stöd och hjälp till en brukare planeras, utförs och följs upp. Den är både en praktisk arbetsmetod och en juridisk process, och dessa två delar hänger tätt samman. Praktiskt omsorgsarbete Den ena delen är det vardagliga arbetet som personalen utför i direkt kontakt med brukaren. Här ingår insatser som personlig hygien, måltidsstöd, aktiviteter, boendestöd eller socialt stöd. Den praktiska delen handlar inte bara om att utföra uppgifter, utan också om att skapa trygghet, delaktighet och ett gott bemötande. Genom att arbeta personcentrerat blir brukaren delaktig i beslut om hur stödet ska genomföras. Juridisk process Den andra delen handlar om det lagstyrda förfarandet. En biståndshandläggare gör en utredning och fattar beslut enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller LSS. Därefter dokumenteras insatserna i en genomförandeplan, som följs upp och utvärderas regelbundet. Den juridiska delen ska säkerställa rättssäkerhet, kvalitet och likvärdighet i omsorgen. Dokumentationen fungerar också som underlag för tillsyn, statistik och verksamhetsutveckling. Samspelet mellan de två delarna Det praktiska arbetet kan inte stå för sig själv utan juridiskt beslut, och den juridiska delen skulle vara tom utan ett konkret innehåll i vardagen. Tillsammans skapar de en helhet där brukarens rättigheter tillgodoses samtidigt som stödet blir anpassat till individuella behov.

Helhetssyn betyder att man ser hela människan – inte bara ett enskilt behov eller en diagnos. I social omsorg innebär det att alla delar av livet räknas: fysiska, psykiska, sociala, kulturella, andliga och existentiella behov. Det handlar också om att förstå sambanden mellan olika områden. Om en brukare inte får tillräckligt med sömn (fysiskt behov) kan det påverka humör och motivation (psykiskt behov) och leda till isolering (socialt behov). Helhetssyn gör att personalen inte enbart ser den akuta bristen, utan också hur den påverkar hela livssituationen. Helhetssyn finns inskriven i både SoL och LSS, där brukaren ska bemötas med respekt för självbestämmande, delaktighet och rätt till goda levnadsvillkor. Det är också grunden i ett personcentrerat arbetssätt. I praktiken innebär helhetssyn att: man utgår från brukarens livsberättelse, värderingar och mål, olika professioner samverkar (t.ex. undersköterska, sjuksköterska, arbetsterapeut), insatser planeras och följs upp i ett större sammanhang, inte isolerat. Sammanfattning: Helhetssyn är att förstå att människan är mer än summan av sina behov. Omsorg måste därför vara både praktisk, känslomässig och existentiell.

Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) använder båda ordet behov, men med olika innebörd och målsättning. SoL: Utgår från principen om skälig levnadsnivå. Det betyder att insatserna ska ge tillräckligt stöd för att en person ska klara ett värdigt liv – men det är kommunens bedömning som avgör vad som anses skäligt. SoL omfattar hela befolkningen och är ofta behovsprövad. Exempel: hemtjänst för att klara vardagliga sysslor eller ekonomiskt bistånd vid brist på försörjning. LSS: Utgår från principen om goda levnadsvillkor. Här är målet högre ställt än i SoL. LSS riktar sig till vissa grupper med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Insatserna ska inte bara täcka det nödvändigaste, utan också ge möjlighet till delaktighet, självbestämmande och utveckling. Exempel: personlig assistans, ledsagning, bostad med särskild service eller daglig verksamhet. Skillnaden i praktiken: En person med stort stödbehov kan genom SoL få hjälp för att klara det mest nödvändiga i vardagen. Genom LSS ska samma person kunna leva på ett sätt som ligger närmare andra människors livsvillkor, med fokus på delaktighet, inflytande och livskvalitet. Sammanfattning: SoL = skälig levnadsnivå (miniminivå). LSS = goda levnadsvillkor (högre ambitionsnivå, fokus på delaktighet).

Hur bildas en unik behovsprofil enligt Reiss?Den amerikanske psykologen Steven Reiss (2000) beskrev 16 grundläggande livsmotiv som påverkar alla människor. De finns hos alla, men styrkan varierar från person till person. Genom att kartlägga graden av dessa behov kan man se en individs unika behovsprofil. I social omsorg kan detta hjälpa personal att förstå varför människor motiveras av olika saker. Någon kan värdera trygghet högre än sociala aktiviteter, medan en annan lägger stor vikt vid självständighet eller nyfikenhet. Det handlar alltså om gradering – vilka behov är starka, vilka är svagare? Här är de 16 basbehoven enligt Reiss, med kort förklaring: Makt – behov av inflytande, att leda eller påverka andra. Oberoende – behov av självständighet, att klara sig själv. Nyfikenhet – behov av att förstå, lära sig och utforska. Acceptans – behov av att bli accepterad och undvika avvisande. Ordning – behov av struktur, rutiner och förutsägbarhet. Sparande – behov av att samla på sig och spara resurser. Heder – behov av att vara lojal och hålla på traditioner. Idealism – behov av rättvisa, moral och att kämpa för en sak. Social kontakt – behov av gemenskap och att umgås med andra. Familj – behov av att ta hand om och stå nära familjemedlemmar. Status – behov av att synas, ha prestige eller social position. Hämnd/konkurrens – behov av att jämföra sig, tävla eller “jämna ut”. Romantik – behov av närhet, sexualitet och intimitet. Mat – behov av att njuta av och få tillgång till mat. Fysisk aktivitet – behov av rörelse, motion och fysisk stimulans. Trygghet – behov av att känna sig säker och undvika risker. Gradering innebär att varje behov kan ligga högt, medel eller lågt hos en individ: Högt: stark drivkraft, personen blir motiverad när detta behov tillgodoses. Medel: balanserat behov, påverkar men styr inte allt. Lågt: svag drivkraft, personen motiveras inte lika mycket av detta område. Exempel: Två personer på samma boende kan ha helt olika profiler. Den ena prioriterar ordning och mår bäst med fasta rutiner, medan den andra har högt behov av social kontakt och motiveras mest av gemenskap. För att ge god omsorg behöver personalen därför förstå dessa skillnader och anpassa bemötandet.

Maslows behovstrappa visar att människor har olika behov som hänger ihop och påverkar varandra. De mest grundläggande måste finnas på plats för att man ska kunna fokusera på högre behov. Modellen hjälper oss att se att det inte räcker att bara tänka på en sak i taget – omsorgen behöver ta hänsyn till flera nivåer. De sju nivåerna kan delas upp i två huvudområden: Överlevnad: Fysiska behov (mat, sömn, andning), trygghet och säkerhet, gemenskap och respekt. Utveckling: Självbestämmande, meningsfulla aktiviteter och självförverkligande. Inom social omsorg används behovstrappan som en påminnelse om helhetssyn. Om en person inte får tillräckligt med mat eller sömn blir det svårt att känna trygghet och ännu svårare att delta i sociala aktiviteter. När de grundläggande behoven är uppfyllda kan insatser istället stärka gemenskap, respekt och möjligheten att utvecklas genom delaktighet och meningsfulla aktiviteter. Ett praktiskt exempel: En äldre person som är undernärd (fysiskt behov) får stöd med måltider. När detta fungerar bättre kan personalen också hjälpa till att skapa trygghet i vardagen, ordna sociala aktiviteter och uppmuntra personen att delta i något som känns meningsfullt – till exempel musik eller trädgårdsarbete.

Behov och känslor är nära sammanlänkade. När ett behov inte är tillgodosett uppstår ofta känslor som oro, stress, frustration eller nedstämdhet. När behovet däremot uppfylls kan känslor av trygghet, glädje och välbefinnande infinna sig. Känslor fungerar alltså som signaler som visar om något viktigt saknas eller är tillgodosett. Inom psykologin beskrivs detta i teorier om motivation och affekter. Till exempel menar Tomkins (1962) att grundläggande känslor har en överlevnadsfunktion, där hunger, törst eller trötthet utlöser starka reaktioner som leder till handling. Även modern neurovetenskap visar hur kroppens signalsystem kopplar fysiologiska behov till känslomässiga upplevelser. I social omsorg blir sambandet tydligt. En brukare som inte får tillräckligt med sömn (behov) kan uppvisa irritation eller nedstämdhet (känsla). Omvänt kan känslor av gemenskap och uppskattning förstärka viljan att ta hand om den egna hälsan. Statistik från Folkhälsomyndigheten (2022) visar att psykisk ohälsa ofta samvarierar med ouppfyllda sociala behov, såsom ensamhet. Detta illustrerar hur känslor inte bara speglar, utan också påverkar, tillfredsställelsen av behov.