All Activity

Personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) är särskilt sårbara i hederskontexter eftersom de ofta har svårare att förstå och ifrågasätta normer, eller att söka hjälp om de blir utsatta. Begränsningar i kognitiva förmågor kan göra det svårt att se skillnaden mellan vad som är personliga rättigheter och vad som är kontroll eller förtryck. Sårbarheten kan visa sig genom att: individen inte får bestämma över vardagliga saker som klädsel, vänner eller fritid. familjen utnyttjar beroendet av stöd för att utöva ännu starkare kontroll. personen har svårt att formulera sin situation för myndigheter eller personal. individen inte vågar eller kan anmäla övergrepp på grund av bristande förståelse för sina rättigheter. Forskning från Länsstyrelsen Östergötland (2021) lyfter fram att personer med IF kan utsättas för samma former av hedersförtryck som andra, men med större risk att bli helt osynliga för omgivningen. Bristen på anpassad information och trygg tillgång till stöd gör att utsattheten riskerar att bli livslång. För personal inom social omsorg är det därför avgörande att vara extra uppmärksam, arbeta med lättillgänglig information, använda alternativa kommunikationssätt och säkerställa att brukaren har möjlighet att uttrycka sin vilja. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsen (2022) lever ca 67 000 personer i Sverige med beslut om LSS-insatser på grund av intellektuell funktionsnedsättning. Bland dessa finns en särskild riskgrupp för hedersrelaterat förtryck som ofta inte uppmärksammas.

Inom hedersrelaterade kulturer anses könsroller och heterosexualitet ofta vara norm. När en person identifierar sig som HBTQI (homo-, bi-, trans-, queer- och intersexpersoner) kan detta uppfattas som ett hot mot familjens heder. Konsekvenserna kan bli särskilt allvarliga, eftersom det rör både individens rätt till kärlek och identitet, och familjens strävan efter social kontroll. Det kan visa sig genom: Dold identitet – många tvingas dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet av rädsla för repressalier. Psykiskt våld – skuld, hot och skam som syftar till att ”korrigera” individens beteende. Social isolering – utestängning från familj och släkt eller begränsningar i vardagliga aktiviteter. Tvångsgifte – försök att kontrollera sexualitet genom att gifta bort personen mot deras vilja. Fysiskt våld – i extrema fall misshandel eller hedersmord. Rapporter från RFSL Ungdom (2021) och Länsstyrelsen Östergötland visar att HBTQI-personer i hederskontexter löper särskilt hög risk för psykisk ohälsa, självmordsförsök och våldsutsatthet. Många saknar stöd i familjen och kan därför vara helt beroende av insatser från socialtjänst, skola eller vårdpersonal. För personal inom social omsorg innebär detta ett ansvar att vara uppmärksam på signaler, skapa trygga samtal och alltid sätta individens rättigheter och säkerhet i första rummet. Aktuell statistik: Enligt Länsstyrelsen Östergötland (2020) uppger ca 30 % av unga HBTQI-personer med hedersrelaterade normer i familjen att de utsatts för hot eller våld kopplat till sin identitet.

Hedersrelaterat våld och förtryck bygger på föreställningen att familjens eller släktens heder är viktigare än individens frihet och rättigheter. Kontrollen riktas ofta mot flickor och kvinnor, men kan också drabba pojkar, unga män och HBTQI-personer. Det kan visa sig på flera sätt: Social kontroll – begränsningar i umgänge, klädsel, fritid eller val av partner. Psykiskt våld – hot, skamning, skuld och press att leva upp till familjens normer. Fysiskt våld – slag, misshandel eller i extrema fall mord. Tvångsäktenskap – att tvingas gifta sig mot sin vilja. Begränsad skolgång eller utbildning – för att skydda hedern eller hindra självständighet. Inom social omsorg är det viktigt att personal kan känna igen tecken på hedersrelaterat förtryck och våld. Det kan handla om brukare som inte får bestämma över sin vardag, som övervakas av familjemedlemmar eller uttrycker oro inför att bryta mot familjens regler. Forskning av Carin Götblad (2019, Hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige) och rapporter från Länsstyrelsen Östergötland visar att tusentals unga varje år i Sverige lever under hedersrelaterade begränsningar. Det är därför en aktuell fråga i både socialt arbete och omsorg. Aktuell statistik: Enligt Länsstyrelsen Östergötland (2021) riskerar cirka 8 500 ungdomar i Sverige att inte fritt få välja partner. Av dessa upplever många även hot och risk för våld kopplat till familjens heder.

En grupporienterad kultur betonar gruppens sammanhållning och gemensamma ansvar framför individens frihet. Identiteten formas i hög grad genom tillhörighet till familj, släkt, by eller andra sociala gemenskaper. Den enskildes val och handlingar ses ofta i relation till vad som gynnar gruppen. Centrala värden i en grupporienterad kultur är lojalitet, respekt för auktoriteter, kollektivt ansvar och samarbete. Familjen har ofta en stark roll och förväntas stötta sina medlemmar både praktiskt och ekonomiskt. Den enskildes välbefinnande ses som nära sammanlänkat med gruppens. Forskaren Geert Hofstede (2001, Culture’s Consequences) beskriver skillnaden mellan individualism och kollektivism som en av de mest grundläggande kulturella dimensionerna. Medan Sverige placerar sig högt på individualism, visar studier att många delar av världen – särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika – präglas av kollektivistiska värderingar. Även Ulf Hannerz (1992, Cultural Complexity) visar hur kollektivistiska normer formar vardagsliv och gemenskap i olika kulturella kontexter. I social omsorg blir förståelsen för grupporienterade värden viktig, särskilt i mötet med brukare och familjer med bakgrund i kollektivistiska kulturer. Personal behöver vara beredd på att familjens önskemål ofta väger tungt, och att beslut om omsorg kan ses som något som bör fattas i samråd med släkten snarare än av brukaren ensam. Exempel från social omsorg: En brukares familj kan vilja vara starkt delaktig i vårdbeslut och förvänta sig inflytande över genomförandeplanen. En äldre person kan känna trygghet först när flera släktingar deltar vid vårdmöten. En brukare kan uppleva skuld om deras behov upplevs stå i konflikt med familjens eller gruppens förväntningar. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) bor ca 10 % av Sveriges befolkning i hushåll med tre generationer under samma tak. Detta är ett exempel på hur grupporienterade värderingar lever kvar även i ett i övrigt individualistiskt samhälle.

Beskriv de centrala delarna i en individorienterad kultur. Ge exempel från social omsorg.En individorienterad kultur betonar individens frihet, rättigheter och självbestämmande. Identiteten formas främst genom personliga val, prestationer och individuella mål snarare än genom gruppens kollektiva normer. Centrala värden är självständighet, ansvar för det egna livet och rätten att uttrycka sig fritt. I sådana kulturer ses det ofta som positivt att hävda sin åsikt, fatta egna beslut och sträva efter personlig framgång. Familjens eller gruppens betydelse kan vara mindre framträdande än i kollektivt orienterade kulturer. Forskning av Geert Hofstede (2001, Culture’s Consequences) visar att Sverige, liksom många västeuropeiska länder, har starka inslag av individualism. Etnologen Åke Daun (1998, Svensk mentalitet) lyfter fram självständighet och integritet som centrala delar av svensk kultur, där individen förväntas ta ansvar för sina egna val. I social omsorg får detta konsekvenser för hur personal arbetar. Brukaren förväntas ges inflytande över sin vardag och möjlighet att välja mellan olika alternativ. Självbestämmande och delaktighet är därför inte bara juridiska principer, utan också kulturellt förankrade värden i ett individorienterat samhälle. Exempel från social omsorg: Att brukare får bestämma när de vill gå upp, äta eller delta i aktiviteter. Att vårdplaner och genomförandeplaner utformas i samråd med brukaren. Att personal respekterar brukarens rätt att säga nej, även om det kan försvåra arbetets praktiska genomförande. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser (2022) upplever 72 % av äldre i särskilt boende att de får vara med och bestämma över sin vardag. Detta speglar betydelsen av självbestämmande i en individorienterad kultur.

På vilket sätt kan svensk kultur beskrivas med traditioner? Ge exempel.Svensk kultur har länge beskrivits genom sina traditioner, seder och högtider. Dessa fungerar som sociala markörer som återkommer regelbundet och skapar känsla av gemenskap och kontinuitet. Högtider som jul, påsk och midsommar är centrala, men även vardagliga vanor som fika har blivit kulturella kännetecken. Etnologen Åke Daun (1998, Svensk mentalitet) visar att svensk kultur präglas av ideal som jämlikhet, återhållsamhet och en strävan efter konsensus. Han beskriver också hur svenska högtider fungerar som uttryck för gemenskap och trygghet. Gillis Herlitz (2011, Kulturgrammatik) betonar att traditioner är föränderliga och påverkas av migration och globalisering. Det innebär att svensk kultur inte är statisk, utan ständigt formas om i mötet med andra kulturer. Ulf Hannerz (1992, Cultural Complexity) förklarar att svensk kultur, liksom andra, existerar i ett globalt nätverk där lokala traditioner influeras av internationella strömningar. I social omsorg blir kunskap om traditioner viktig, eftersom de kan skapa igenkänning och trygghet för brukare. För personer med demenssjukdom kan till exempel julmusik eller midsommarfirande väcka minnen och ge känsla av sammanhang. Samtidigt är det viktigt att förstå att alla brukare inte identifierar sig med dessa traditioner, och att mångkulturalitet gör att olika högtider kan vara lika viktiga parallellt. Aktuell statistik: SOM-institutet (2022) visar att över 80 % av befolkningen i Sverige firar jul och ca 70 % firar midsommar varje år. Detta visar traditionernas starka ställning även i ett mångkulturellt samhälle.

Etnocentrism innebär att betrakta sin egen kultur som norm och mäta andra kulturer utifrån den. Det kan leda till att man ser det egna sättet att leva som ”rätt” och andra som ”fel” eller ”mindre värda”. Etnocentrism kan skapa avstånd, fördomar och diskriminering, men kan också ge en känsla av samhörighet i den egna gruppen. Kulturrelativism är motsatsen – att försöka förstå en kultur utifrån dess egna värderingar och sammanhang. Det innebär att man avstår från att döma utifrån sina egna normer och i stället försöker se betydelsen av beteenden och traditioner för den kultur de kommer ifrån. Detta kan öka förståelsen, minska konflikter och bidra till respekt i mångkulturella möten. I social omsorg kan båda perspektiven få konsekvenser. Ett etnocentriskt bemötande riskerar att brukare inte känner sig respekterade eller får svårt att uttrycka sina behov. Ett kulturrelativistiskt förhållningssätt kan däremot skapa större delaktighet och tillit, men får inte innebära att man accepterar handlingar som strider mot lagar eller mänskliga rättigheter. Risker och möjligheter: Etnocentrism: risk för diskriminering och konflikter, men kan också ge trygghet i en gemensam norm. Kulturrelativism: kan främja respekt och dialog, men riskerar att relativisera ojämlikhet eller förtryck om det tolkas alltför bokstavligt. Aktuell statistik: Enligt SOM-institutet (2022) uppger cirka 25 % av befolkningen i Sverige att de upplevt negativa attityder mot personer med annan kulturell bakgrund. Detta visar hur etnocentrism kan påverka samhället och belyser vikten av kulturrelativ förståelse i vård och omsorg.

Individualitet är varje människas unika sätt att tänka, känna och handla. Inom en kultur fungerar individualitet både som en resurs och en utmaning. Å ena sidan skapar kulturen gemensamma regler, traditioner och värderingar som håller samman människor. Å andra sidan behöver individen ett visst utrymme för att kunna uttrycka sina egna behov, idéer och livsval. Individualitet gör det möjligt för människor att utveckla sin identitet och sina egna mål, men också att bidra till kulturens förändring. Det är genom individer som nya perspektiv, innovationer och sociala rörelser uppstår. Samtidigt kan starka normer i en kultur begränsa individens uttryck, vilket kan skapa konflikter mellan personliga önskemål och kollektiva förväntningar. I vård och omsorg blir förståelsen för individualitet viktig när brukare har behov som skiljer sig från majoritetens normer. Personalens uppgift är att bekräfta brukarens rätt att vara sig själv och samtidigt skapa balans mellan individuella önskemål och verksamhetens ramar. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndigheten (2023) uppger en tredjedel av unga i Sverige att de någon gång känt press att anpassa sig till normer som inte stämmer med deras personlighet. Detta visar hur spänningen mellan kultur och individualitet påverkar människors välbefinnande.

En delkultur är en kultur inom kulturen – en grupp människor som delar särskilda traditioner, språk, livsstilar eller värderingar som skiljer sig något från majoritetssamhället, men som samtidigt är en del av det. Delkulturer kan bygga på ålder, yrke, intressen eller etnisk bakgrund. Ungdomskulturer, nationella minoriteter eller yrkeskulturer är vanliga exempel. En subkultur går ofta ett steg längre i att skilja sig från majoriteten. Den präglas inte bara av egna uttryck utan kan också innehålla en medveten distans eller kritik mot samhällets dominerande normer. Subkulturer kan uttryckas genom mode, musik, livsstil eller politiska övertygelser och blir ofta synliga genom symboler och gemensamma koder. I vård och omsorg är det viktigt att personal är medveten om att brukare kan tillhöra både delkulturer och subkulturer. Detta påverkar hur de ser på sig själva och på samhället omkring dem. Att förstå dessa tillhörigheter kan förklara varför vissa normer, traditioner eller uttryck är viktiga för brukaren. Exempel på delkulturer: Nationella minoriteter i Sverige, såsom samer, sverigefinnar eller romer. Yrkesgrupper som poliser eller vårdpersonal, som utvecklar egna språkbruk och normer. Ungdomskulturer kring musikstilar som hiphop eller punk. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) tillhör ungefär 10 % av Sveriges befolkning en av de fem erkända nationella minoriteterna (samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar). Detta visar att delkulturer är en betydande del av det svenska samhället.

Kulturell identitet är individens känsla av tillhörighet till en viss kultur. Den bygger på språk, religion, traditioner, värderingar och sociala normer som individen upplever som en del av sitt ”vi”. Kulturell identitet kan vara stark och tydligt uttryckt, men också mer subtil och blandad, särskilt i ett mångkulturellt samhälle. Kulturell identitet visar sig på olika sätt, exempelvis genom språkbruk, klädstil, matvanor, högtider, musik, religiösa handlingar eller sätt att umgås. Den kan också uttryckas genom värderingar om familj, arbete och hälsa. Inom social omsorg behöver personal förstå att kulturell identitet är en viktig del av brukarens självbild och välbefinnande. Att respektera denna identitet är lika centralt som att möta brukarens fysiska och psykiska behov. I mötet kan det handla om att ge utrymme för brukaren att uttrycka sin kultur, att vara medveten om kulturella skillnader i synen på omsorg eller att undvika att generalisera. Ett kulturellt lyhört förhållningssätt stärker brukarens känsla av värdighet och delaktighet och gör omsorgen mer individanpassad. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) identifierar sig cirka 25 % av Sveriges befolkning som tillhörande en nationell minoritet eller med stark kulturell koppling till ett annat land. Detta visar att kulturell identitet är en realitet i vardagen för många brukare.

Kulturell kompetens innebär förmågan att förstå, respektera och anpassa arbetet efter brukares kulturella bakgrund, utan att göra förutfattade antaganden. Det handlar om att vara medveten om att kultur påverkar människors värderingar, vanor, hälsa och sätt att kommunicera. För personal i vård och omsorg är kulturell kompetens avgörande för att skapa trygghet och delaktighet, särskilt i mötet med brukare från olika traditioner och livsstilar. Inom social omsorg kan olika kulturargument uppstå. Ett kulturargument används ofta för att förklara eller försvara beteenden, förväntningar eller behov som grundar sig i kulturella normer. Det kan handla om: Mat och kostvanor, exempelvis religiösa regler kring mat eller fasta. Familjens roll, där vissa kulturer förväntar sig att familjen tar ett större ansvar för omsorg än vad som är vanligt i Sverige. Synen på hälsa och sjukdom, där sjukdom kan förklaras som obalans i kroppen eller som något andligt. Könsroller, där brukare eller anhöriga kan ha förväntningar på vilken personal som bör utföra vissa insatser. För personal är det viktigt att möta dessa kulturargument med respekt, men samtidigt balansera dem mot lagar, riktlinjer och brukares rättigheter i Sverige. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) talas det över 200 olika språk i Sverige, och drygt 20 % av befolkningen är födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar. Detta understryker behovet av kulturell kompetens i social omsorg.

Kultur som gemensamt levnadssätt handlar om de normer, värderingar och sociala mönster som människor delar inom en grupp eller ett samhälle. Den fungerar som ett rättesnöre för vad som anses vara rätt eller fel, och påverkar både individens handlingar och andras förväntningar på hur man bör bete sig. I detta gemensamma levnadssätt ingår traditioner, seder och högtider som skapar kontinuitet och samhörighet, exempelvis julfirande, midsommar eller religiösa högtider. Sådana gemensamma uttryck ger struktur åt livet och stärker känslan av tillhörighet. För att arbeta professionellt i mötet med brukare krävs kulturell kompetens – förmågan att förstå, respektera och anpassa sig till olika kulturella bakgrunder. Det innebär inte att personalen behöver dela samma kultur, utan att man kan möta brukaren med nyfikenhet och respekt utan att värdera olikheter negativt. Kulturell identitet är individens egen känsla av tillhörighet till en kultur. Den kan uttryckas genom språk, klädsel, mat, musik eller högtider. För vissa brukare är denna identitet en viktig del av välbefinnandet och måste respekteras och bekräftas i omsorgen. Aktuell statistik: Enligt SCB (2022) har omkring 20 % av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. Detta gör mångfald till en självklar del av vård och omsorg, där personal möter människor med olika traditioner och rättesnören för vardagen.

Att ta del av kultur kan ske på två sätt: som aktör – när individen själv är delaktig i skapandet, och som åskådare – när individen upplever kultur som publik eller deltagare. Båda formerna har värde för hälsa och välbefinnande och behöver göras tillgängliga även för brukare inom vård och omsorg. Som aktör kan brukare uttrycka sig genom musik, sång, dans, teater, målning eller hantverk. Ett exempel är föreningen Mun- och Fotmålarna, där personer med funktionsnedsättningar skapar konst med alternativa metoder. Detta visar hur skapande kan stärka både identitet, självkänsla och delaktighet. Som åskådare kan brukare uppleva konserter, teater, filmvisningar eller utställningar. Tillgänglighet är här avgörande – exempelvis ledsagning, tillgång till syntolkning, teckenspråkstolkning eller digitala lösningar. Även digitala konserter och streamade kulturprogram kan öppna möjligheter för dem som inte kan ta sig till en fysisk plats. Inom vård och omsorg kan personal samarbeta med lokala kulturföreningar, bibliotek och studieförbund för att skapa kulturmöten. Det handlar om att anpassa aktiviteter efter brukarens intressen och förutsättningar, men också att bredda möjligheten till nya upplevelser. Aktuell statistik: Enligt Myndigheten för kulturanalys (2023) deltar ca 55 % av personer med funktionsnedsättning i någon form av kulturaktivitet varje år. Det är lägre än befolkningen i stort, vilket visar på vikten av aktiva insatser för tillgänglighet.

Kultur som konstnärlig odling och skapande handlar om människans behov att uttrycka sig genom olika estetiska former, till exempel musik, litteratur, teater, dans eller bildkonst. Denna del av kulturen skapar utrymme för kreativitet, känslor och reflektion. Den kan bidra till livskvalitet, gemenskap och meningsfullhet, och används även som en resurs i vård och omsorg genom kulturaktiviteter och skapande verksamhet. Kulturarv innebär de traditioner, uttryck och föremål som har förts vidare genom generationer. Det kan handla om språk, ritualer, högtider, byggnader, hantverk eller konstformer som bevaras och upplevs som viktiga för en gemensam historia. Kulturarvet är en identitetsskapande faktor, eftersom det binder samman människor med ett gemensamt ursprung. Exempel: Nationella minoriteter i Sverige, som samer och tornedalingar, har språk och traditioner som är en del av kulturarvet. Folkmusik och folkdans är exempel på konstnärliga uttryck som samtidigt fungerar som bärare av kulturarv. Inom omsorgen kan en aktivitet som högläsning av klassisk litteratur, musikstunder eller hantverk både ge skaparglädje och stärka känslan av samhörighet. Aktuell statistik: Enligt Myndigheten för kulturanalys (2023) besökte ca 65 % av Sveriges befolkning minst ett kulturarrangemang under året, exempelvis en konsert, teater eller konstutställning. Samtidigt uppger många äldre att kulturaktiviteter bidrar till ökat välbefinnande och minskad ensamhet.

Kultur kan beskrivas på två huvudsakliga sätt. Den första inriktningen är kultur som konstnärlig odling och skapande, vilket omfattar uttrycksformer som litteratur, musik, teater och bildkonst. Den andra är kultur som gemensamt levnadssätt, där språk, traditioner, normer, värderingar och sociala mönster är centrala. Inom social omsorg behöver båda perspektiven uppmärksammas. Kultur påverkar hur människor tolkar sin vardag, hur de uttrycker sig och vilka förväntningar de har på bemötande och omsorg. Att förstå dessa dimensioner blir en förutsättning för att personal ska kunna möta brukare med respekt och underlätta delaktighet. Aktuell statistik: Enligt Statens kulturråd (2023) uppger nästan 80 % av Sveriges befolkning att de regelbundet tar del av någon form av kulturaktivitet, medan 35 % av utrikesfödda upplever hinder att delta på samma villkor som andra. Detta visar att tillgång till kultur är en fråga om både jämlikhet och hälsa.

Erik H. Erikson (1902–1994) beskrev den psykosociala utvecklingen som en livslång process där varje period kännetecknas av en utvecklingskris. Med kris menade han en avgörande utmaning eller konflikt som individen behöver hantera. Utfallet kan bli positivt eller negativt, vilket i sin tur påverkar fortsatt utveckling och välbefinnande. De åtta utvecklingsstadierna är: Spädbarnsåldern (0–1 år) – Tillit vs misstro Positivt: barnet utvecklar grundläggande tillit om omvårdnaden är kärleksfull och förutsägbar. Negativt: otrygg anknytning och misstro till andra. Småbarnsåren (1–3 år) – Självständighet vs skam och tvivel Positivt: barnet utvecklar självständighet och vilja genom att pröva själv. Negativt: överkontroll kan leda till känslor av skam och tvivel på den egna förmågan. Förskoleåldern (3–6 år) – Initiativ vs skuld Positivt: barnet vågar ta initiativ, leka och utforska. Negativt: stark kritik kan leda till skuld och passivitet. Skolåldern (6–12 år) – Flit vs underlägsenhet Positivt: utveckling av arbetsamhet, ansvar och förmåga att samarbeta. Negativt: känsla av underlägsenhet och misslyckande. Ungdomen (12–20 år) – Identitet vs rollförvirring Positivt: en stabil identitet formas genom utforskande av roller och värderingar. Negativt: osäkerhet kring vem man är kan leda till förvirring och splittrad självbild. Tidiga vuxenåren (20–40 år) – Intimitet vs isolering Positivt: förmåga att skapa nära relationer och partnerskap. Negativt: oförmåga till närhet kan leda till ensamhet och isolering. Medelåldern (40–65 år) – Produktivitet vs stagnation Positivt: känsla av mening genom arbete, omsorg och engagemang för nästa generation. Negativt: stagnation, passivitet och brist på utveckling. Ålderdomen (65 år och uppåt) – Integritet vs förtvivlan Positivt: upplevelse av helhet, mening och acceptans av livet. Negativt: ånger, bitterhet och förtvivlan över det som inte blev. Praktisk innebörd i vård och omsorg: Eriksons teori hjälper personal att förstå brukares livssituation och känslor. En äldre person som uttrycker oro eller bitterhet kan förstås i ljuset av den sista fasen (integritet vs förtvivlan). En ungdom med identitetsproblematik kan behöva särskilt stöd i att hitta trygghet och tillhörighet. Att förstå dessa utvecklingskriser gör det lättare att bemöta människor med respekt för deras livshistoria och nuvarande behov. Exempel i omsorgen: En brukare som känner skam över att behöva hjälp kan förstås i ljuset av småbarnsårens konflikt mellan självständighet och tvivel. En ung person på HVB-hem kan brottas med identitetsfrågor och risk för rollförvirring. En äldre person som känner tillfredsställelse i att berätta om sitt liv visar på integritet, medan någon som fastnar i ånger kan befinna sig i förtvivlan. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndigheten (2023) uppger nästan 40 % av personer över 65 år att de ofta ser tillbaka på livet med blandade känslor av mening och oro. Detta illustrerar Eriksons sista utvecklingsfas och visar varför förståelsen för livslånga utvecklingskriser är viktig i omsorgen. Källor: Erikson, E. H. (1994). Identity and the Life Cycle. W. W. Norton & Company. Socialstyrelsen (2023). Äldres psykiska hälsa. Folkhälsomyndigheten (2023). Psykisk hälsa bland äldre.

Den dolda läroplanen syftar på alla de normer, värderingar och oskrivna regler som människor lär sig i olika sociala miljöer – utöver det som uttryckligen lärs ut. I skolans värld handlar det till exempel om att elever lär sig att passa tider, följa regler, vänta på sin tur och anpassa sig till auktoriteter, även om detta inte står i kursplanen. I ett bredare samhällsperspektiv innebär den dolda läroplanen att vi alla påverkas av outtalade sociala förväntningar. Det kan handla om hur man klär sig, hur man fördelar ansvar i familjen eller vilka beteenden som anses ”normala” i en viss grupp. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För personal innebär detta att vara medveten om att även omsorgsmiljöer har en dold läroplan. Brukare lär sig inte bara av formella regler och rutiner, utan också av personalens attityder, språkbruk och sätt att organisera vardagen. Det betyder att personalens förhållningssätt kan bidra till inkludering – men också riskera att skapa känslor av utanförskap om man inte är lyhörd. Exempel: På ett särskilt boende kan brukare lära sig att anpassa sina vanor till schemalagda rutiner, även om deras egna önskemål ser annorlunda ut. Barn i familjehem kan lära sig nya normer för hur man kommunicerar eller firar högtider, vilket blir en del av den dolda läroplanen. Om personal alltid tar beslut åt brukaren, lär sig brukaren indirekt att deras egna åsikter inte är viktiga. Aktuell statistik: Skolverket (2023) betonar att den dolda läroplanen påverkar elevers likvärdighet i skolan. Även inom vård och omsorg pekar forskning på att brukares möjlighet till självbestämmande ofta begränsas av outtalade rutiner och strukturer – trots lagens mål om delaktighet och inflytande.

Primär socialisation sker under barndomen och är den första och mest grundläggande socialisationen. Här lär sig barnet språk, normer, värderingar och sociala regler främst genom familjen. Den formar grunden för identiteten och hur individen ser på världen. Sekundär socialisation sker senare i livet när individen möter nya miljöer, till exempel skola, fritidsaktiviteter, arbetsliv eller föreningsliv. Här lär man sig mer specialiserade roller och anpassar sig till olika sociala grupper. Tertiär socialisation handlar om den påverkan som sker genom massmedia, sociala medier och kultur. Den sker ofta indirekt och kan forma världsbild, ideal, livsstil och konsumtionsmönster. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För personal är det viktigt att förstå att brukare har formats genom olika socialisationsnivåer. Stödet kan därför behöva anpassas till både bakgrund och nuvarande livssituation. Till exempel kan en brukare ha starka normer och vanor från sin primära socialisation, medan yngre brukare ofta påverkas starkt av digitala miljöer. Exempel: En äldre person kan ha med sig starka värderingar från sin primära socialisation, som påverkar synen på familj och könsroller. En ungdom på ett HVB-hem kan påverkas mer av kamrater och digitala medier än av familjens normer. En vuxen med funktionsnedsättning kan utveckla sociala färdigheter genom daglig verksamhet, vilket är ett exempel på sekundär socialisation i praktiken. Aktuell statistik: Enligt Internetstiftelsen (2023) använder över 95 % av ungdomar mellan 16–25 år sociala medier dagligen. Detta gör tertiär socialisation via digitala miljöer till en av de mest betydelsefulla faktorerna för unga brukare idag.

Socialisationsprocessen är den livslånga process där individen lär sig samhällets normer, värderingar, språk och beteenden. Den börjar i familjen och fortsätter i skolan, bland vänner, på arbetsplatsen och i olika sociala och kulturella sammanhang. Processen gör att vi kan fungera i gemenskap med andra och utveckla en identitet. Praktisk innebörd i vård och omsorg: För brukare kan socialisationsprocessen påverkas av sjukdom, funktionsnedsättning eller livssituation. Personalens uppgift blir då att stödja brukaren i att bibehålla eller utveckla sina sociala färdigheter och sin delaktighet i samhället. I vissa fall kan personalen själva fungera som en ny socialisationsmiljö, särskilt för personer som lever i institutionsmiljö eller har få andra nätverk. Exempel: Ett barn som växer upp i familjehem får nya socialisationsmönster genom fosterföräldrar och skola. En äldre person på särskilt boende kan behöva stöd för att hitta sin plats i nya sociala sammanhang och anpassa sig till rutiner i boendet. En person med funktionsnedsättning kan genom daglig verksamhet få stöd i att utveckla sociala färdigheter, som att samarbeta eller ta ansvar. Aktuell statistik: Enligt Socialstyrelsen (2023) lever drygt 140 000 barn i Sverige i familjer där socialtjänsten har gjort insatser för barnets trygghet och utveckling. Detta visar att socialisationsprocessen inte alltid är självklar, utan att samhällets olika aktörer ofta behöver stötta och komplettera den.

En socialisationsagent är en person, grupp eller miljö som påverkar individens sätt att tänka, känna och handla. Genom socialisationen lär sig individen normer, värderingar, språk, regler och beteenden som gör det möjligt att fungera i samhället. Vanliga socialisationsagenter: Familjen – den första och ofta starkaste påverkan, där grundläggande värderingar, språk och trygghet formas. Skolan – lär inte bara ut kunskaper, utan också regler, ansvar och sociala färdigheter. Kamrater och vänner – bidrar starkt till identitet och tillhörighet, särskilt i ungdomsåren. Media och digitala miljöer – formar världsbilden, påverkar ideal och skapar normer för beteenden. Arbetslivet – lär ut samarbete, struktur och yrkesidentitet. Praktisk innebörd: I vård- och omsorgsarbetet är det viktigt att förstå vilka socialisationsagenter som har påverkat brukaren, eftersom det förklarar mycket av brukarens beteenden, vanor och värderingar. Att personalen respekterar dessa bakgrunder är avgörande för ett gott bemötande. Samtidigt kan personal själva bli viktiga socialisationsagenter i brukarens liv – genom att skapa rutiner, uppmuntra till delaktighet och stötta i sociala sammanhang. Exempel: En äldre brukare som vuxit upp i en stark religiös miljö kan ha behov av andlig gemenskap även på äldre dar. En ungdom på ett HVB-hem kan formas starkt av jämnåriga kamrater i boendet. En person med intellektuell funktionsnedsättning kan genom personalens stöd lära sig sociala koder för vardagliga situationer, t.ex. hur man hälsar på andra eller hanterar konflikter. Aktuell statistik: Enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2023 använder över 90 % av befolkningen sociala medier regelbundet. Det gör digitala plattformar till en av dagens mest betydelsefulla socialisationsagenter – något som också påverkar brukare i alla åldrar.

Identitet handlar om människans upplevelse av sig själv – vem man är, var man hör hemma och hur man uppfattas av andra. Identiteten formas hela livet genom erfarenheter, relationer, kultur och sociala sammanhang. Den är både något personligt och något socialt. Man brukar tala om två delar av identiteten: Den personliga identiteten – handlar om individens unika egenskaper, erfarenheter och värderingar. Det är svaret på frågan: Vem är jag? Här ingår självbild, personlighet, minnen och livserfarenheter. Den sociala identiteten – handlar om hur individen är en del av olika grupper och sammanhang, exempelvis familj, arbetsplats, kultur eller föreningsliv. Det är svaret på frågan: Vem är jag i förhållande till andra? Praktisk innebörd: För personal inom vård och omsorg innebär detta att både respektera brukarens personliga identitet och stärka den sociala identiteten. Att stötta en äldre person i att behålla sina vanor och intressen är lika viktigt som att möjliggöra fortsatt delaktighet i sociala sammanhang. Identitet kan också utmanas av sjukdom, funktionsnedsättning eller livskriser – vilket gör det ännu viktigare att arbeta med bekräftelse och stöd. Exempel: En brukare som alltid har värderat sin självständighet kan känna förlust av identitet när hen blir beroende av hjälp i vardagen. Personal kan här arbeta med delaktighet och valmöjligheter för att stärka den personliga identiteten. En brukare som har bott i ett särskilt område hela livet kan känna stark samhörighet till platsen. Att prata om minnen från hemorten kan stärka den sociala identiteten. En ungdom med funktionsnedsättning kan känna stolthet och trygghet i en idrottsförening – ett exempel på hur social identitet blir en resurs. Aktuell statistik: Enligt SCB (2023) uppger omkring 7 av 10 svenskar att de känner stark samhörighet med sin närmaste familj, men endast hälften upplever stark samhörighet med samhället i stort. Detta visar hur betydelsefull både den personliga och sociala identiteten är för välbefinnandet.

Sociala strukturer är de mönster och system som formar människors liv i samhället. Det kan handla om familj, skola, arbetsliv, lagar, ekonomi och kultur. Strukturerna påverkar vilka möjligheter och begränsningar en individ har i sitt vardagsliv. Yttre ramar är faktorer i omgivningen som påverkar individen, till exempel bostadsförhållanden, ekonomi, utbildning, tillgång till vård och lagstiftning. En person som lever med låg inkomst kan ha begränsad tillgång till fritidsaktiviteter, medan en person i ett stabilt nätverk kan få starkt stöd i svåra situationer. Inre faktorer är individens egna resurser och egenskaper, som självkänsla, motivation, hälsa och personlighet. Två personer i samma yttre situation kan uppleva den olika beroende på sina inre styrkor och sårbarheter. Praktisk innebörd: För personal inom vård och omsorg betyder detta att alltid se både den yttre och den inre sidan av brukarens situation. Stödet blir mest verksamt när man förstår hur samhälleliga strukturer (t.ex. arbetslöshet, bostadsbrist) samspelar med personliga faktorer (t.ex. psykisk hälsa eller självförtroende). Exempel: En brukare som nyligen förlorat sitt arbete (yttre ram) kan få svårt att upprätthålla sin självkänsla (inre faktor). Personal kan då arbeta med motivation och stötta i kontakt med arbetsmarknadsinsatser. En äldre person med funktionsnedsättning kan ha goda sociala nätverk (yttre resurs) som stärker känslan av trygghet och tillhörighet (inre faktor). En ungdom som växer upp i social utsatthet kan utveckla starka inre resurser genom stöd från skola eller fritidsverksamhet. Aktuell statistik: Enligt SCB:s rapport om levnadsförhållanden (2023) lever cirka 14 % av Sveriges befolkning i risk för ekonomisk utsatthet. Socialstyrelsen pekar också på att ensamhet bland äldre är en växande utmaning, där ungefär 30 % av personer över 75 år uppger att de känner sig socialt isolerade. Dessa strukturella faktorer påverkar i hög grad hur vård och omsorg behöver utformas.

Social kompetens är förmågan att förstå, tolka och agera på ett sätt som fungerar i samspelet med andra människor. Det handlar om att kunna kommunicera tydligt, visa empati, sätta gränser och anpassa sitt beteende efter situationen. Social kompetens är inte något statiskt, utan formas genom erfarenheter, uppväxt och livssituation. För brukare inom vård och omsorg kan social kompetens variera stort. En del har väl utvecklade sociala färdigheter och lätt för att samarbeta, medan andra kan ha svårigheter på grund av funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller social isolering. Praktisk innebörd: För personalen innebär detta att både se och bekräfta brukarens sociala styrkor, och att stödja där svårigheter finns. Att arbeta med social kompetens kan betyda att träna på vardagliga situationer, som att hälsa på andra, samtala, samarbeta i en aktivitet eller uttrycka sina behov på ett tydligt sätt. Exempel från social omsorg: En brukare som ofta avbryter andra i samtal kan få hjälp att öva på turtagning i dialog. En ung person med autism kan få stöd att tolka sociala signaler och hitta strategier för att förstå sociala regler. En äldre brukare som nyligen blivit ensam kan behöva hjälp att återetablera sociala kontakter, exempelvis genom att delta i gruppaktiviteter. Aktuell statistik: Enligt Folkhälsomyndighetens rapport (2023) upplever ca 18 % av vuxna i Sverige att de har bristande socialt stöd i vardagen. Detta visar på behovet av att personal inom vård och omsorg aktivt arbetar för att främja social kompetens och stärka brukarens nätverk.

Att vara social innebär dels att kunna delta i socialt samspel, dels att kunna fungera som samhällsmedborgare. Socialt samspel handlar om att kommunicera, dela erfarenheter, förstå sociala regler och bygga relationer. Vissa brukare har lätt för detta, medan andra kan uppleva svårigheter på grund av exempelvis psykisk ohälsa, demenssjukdom eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Svårigheter i samspelet kan leda till ensamhet eller missförstånd, vilket påverkar livskvaliteten. Att vara samhällsmedborgare innebär att delta i samhällets gemenskap, ha rättigheter och skyldigheter samt möjlighet att påverka. För brukare kan detta innebära allt från att rösta i val, ta del av samhällsservice, delta i kultur- och fritidsaktiviteter eller använda digitala tjänster. Många upplever hinder – exempelvis språksvårigheter, funktionsnedsättningar, bristande digital kompetens eller social isolering. Praktisk innebörd: För personalen i vård och omsorg innebär detta att stödja både samspelet i vardagen och brukarens delaktighet i samhället. Det kan handla om att underlätta kommunikation, stötta i kontakt med myndigheter, följa med på aktiviteter eller motivera brukaren att delta i sociala sammanhang. Målet är att stärka brukarens självständighet och känsla av delaktighet. Exempel: En brukare med demens kan behöva hjälp av personal för att förstå sociala signaler i en gruppaktivitet. En person med introverta drag kan må bättre av att delta i mindre, anpassade sociala sammanhang. En brukare med nedsatt digital kompetens kan behöva stöd att använda e-tjänster för att kunna delta som samhällsmedborgare. Aktuell statistik: Enligt SCB:s undersökning om medborgarnas digitala delaktighet (2023) uppger 16 % av personer över 75 år att de aldrig använder internet. Socialstyrelsen visar också att ensamhet är en av de största riskfaktorerna för äldre, och nästan var tredje äldre person i Sverige uppger att de ofta känner sig socialt isolerade.